22 juli – ett år senare

Det har gått ett år idag. Ett år sedan jag låg där blodig på asfalten, med blod rinnandes ur min mun och där jag gurglande skrek rakt ut medan dödsångesten rev i min kropp. Ett år sedan min syn försvann för ett par timmar och jag inte vågade dra med tungan längs mina framtänder för rädslan över att känna en icke existerande tandrad. Ett år sedan min näsa knäcktes på flertal ställen och mitt ansikte fick lappas ihop med fler stygn jag någonsin hade kunnat tro var möjligt i ett ansikte. Ett år sedan ett par månaders minnesförlust och förvirring. Ett år sedan förtvivlan. Ett år sedan en början på en tid med, rädsla, smärtande kropp och en ständig påminnelse ”du var så nära att inte få fortsätta leva”.

Det har gått ett år och det kommer gå många år.

Det har gått ett år idag. Ett år av insikter och mod att möta rädslor. Ett år som har ifrågasatte livet jag levde och hur jag levde det. Ett år med perspektiv. Ett år av att springa över mållinjen på IRONMAN Kalmar bara fyra veckor efter att ha tagit mina första stapplande steg på sjukhuset. Ett år av fuck off. Ett år av ångest varvat med lycka.

Det har gått ett år och det kommer gå många år.

Jag har lärt mig att våga prata om det som gör ont. Det som skrämmer mig och att aldrig någonsin känna mig som en börda för att jag känner på ett visst sätt. Att fråga mig själv vad jag vill göra och faktiskt göra det. Vi människor fungerar på olika sätt och våra känslor och uppfattning av livet är specifik för oss. Jag sa detta när jag för några veckor sedan fick en kommentar om att det är farligt att älta trauman. Jag tittade på personen länge. Betraktade. Tog in uppfattningen om mig. Ältar jag? Är jag en självömkande person? frågade jag snabbt mig själv. Funderade och satte stopp för mina egna skenande tankar.

Jag bearbetar och rör mig framåt. Det är inte att älta.

Jag tittade på personen med en skarp blick och sa med en stadig röst ”farligt för vem? Jag ser ingen här som har farit illa av att tillåta sig själv att faktiskt känna. Känna stort, starkt och ljudligt.”

Det har gått ett år och det kommer gå många år tills vad som hände är en flik i mitt liv. Precis som allt annat som har hänt. En flik som jag kan välja att gå tillbaka, men som jag, med allt annat bland mina långsamt bleknande flikar, finns där som en styrka och påminnelse – om att det var nära även denna gången, men jag är ju jag och jag fortsätter ta stora tuggor av livet i en enda riktning.

144

18 kommentarer

  1. Dina insikter är otroligt värdefulla. Jag har alltid tänkt att jag ibland känner för mycket men jag har lärt mig med åren att jag känner precis lagom för mig, det betyder inte att jag är svag för jag går alltid framåt och jag backar inte av jobbiga känslor. Vi hanterar och bearbetar på olika sätt men hela du är ren och skär inspiration. Du vågar vara mycket av allt. Hur fantastiskt är inte det?

    Jag har en dotter som snart är 7 år och är det något jag ska förmedla till henne så är det, känn, våga vara du, va vänlig, ta plats och ta ingen skit! Låtet som en beskrivning av dig tycker jag.

    Jag har själv inte lyckats leva efter allt det ännu men jag är bra mycket närmre nu. Så tack för du i ett offentligt forum är dig själv. Helt och hållet dig själv 👊

  2. Älta?! Verkligen inte, hade gärna hört mer om hur du så snabbt tog dig upp på banan igen. Det måste funnits fler dippar och skrämmande flash backs till olyckan än vad vi tagit del av här. Det har bara gått ett år! Alla motgångar läggs till våra styrkor i slutändan även om de ökar självkänslan eller ödmjukheten eller både och. Heja dig, du är så jävla cool 💫

  3. Wow! Jag hade inte haft ett jobb idag om människor inte behövde ”älta” sina trauman! Skämt åsido, så är det jättebra att våga tänka på och prata om det man varit med om. Många vill ”skydda” vänner och anhöriga från att behöva höra om ens tankar, känslor och bearbetning eftersom man inte vill belasta dom eller att man märker att de blir ledsna av det de får höra. För att då slippa känslan av att behöva ta ansvar för nära och käras reaktioner, eller t.o.m. vara den som behöver trösta när man berättar om sitt eget trauma, så kan det vara skönt att prata med en professionell.
    Dom jag mött som mått allra sämt, eller mått dåligt längst, är de som bara försökt trycka undan sina upplevelser och inte velat prata med någon och inte ens tillåtit sig att tänka på det själva. Visst är det bra att ”hoppa upp på hästen igen”, men att göra det med insikt om sina känslor och tankar, inte bara trycka undan. (Med det sagt så finns det såklart individuella skillnader, olika typer av trauman, tidigare psykisk ohälsa osv som kan spela in).

    Tycker att du verkar ha ett salutogent förhållningssätt och utmanar dig själv för att komma framåt! Tror att du inspirerar många, och så viktigt att du visar att man får ta hand om sig själv på precis det sätt som passar en själv! ❤

    Och som sidospår, delvis tack vare inspiration från dig har jag vågat anmäla mig till en klassiker, trots två små barn hemma. Tack för alla positive vibes om träning ❤.

    1. Hej!

      Tack för en fin kommentar som fick mig att reflektera ännu en gång. Satte igång lite tankar. Så tack så hemskt mycket för det. Uppskattar det. <3 🙂

  4. Jag är så otroligt stolt. Över det du åstadkommer, att du vågar men främst hur du förmedlar livsglöd och jävlar anamma med perspektiv. Det är bara att köra på men det är viktigt att göra det med eftertänksamhet, att inte ta livet förgivet, men det är samtidigt just därför man ska säga ”de ä bare å kör!” för att livet ska inte tas förgivet eller slängas bort på sånt som inte får en att må bra, känna sig levande.
    Det är jävligt härligt men precis lika jävla skört.

    Och – tänk så långt du kommit Joanna, på så många plan i livet och ännu fortsätter det att gå i rätt riktning men med sina dalar mellan topparna och det som är utplanat.
    En stor, stor, stor kram. Hoppas att vi kan ses över en kaffe/lunch/middag snart.
    Stockholm väntar på mig i september förhoppningsivs om livspusslet går ihop och kanske kan vi styra upp något då?

    1. Åh fina fina Elin. Blir så glad och rörd över dina ord. SJÄLVKLART så styr vi häng i sept. Jag finns på plats. Så vi styr massor av häng! Kram

  5. Ett år sedan. Och jag minns så tydligt hur förvånad jag blev över min egen reaktion. Den då. Och den nu. Den när vi träffades under höstens Friendcation. Oro. Glädje. Ännu mer oro. Hur jag berörs. För att du berör. För att du ger så mycket. För att jag vill ge tillbaka. Precis som till dem som står mig nära. Hantera ditt liv på ditt sätt. Känn det du känner. För att alla känslor är tillåtna. Fan. Kram Joanna.

  6. Följde inte dig för ett år sen men minns att det var första gången du ploppade upp i flödet på IG, kort efter olyckan.
    Så hemskt men så fint att det ändå har gått så pass bra. ❤️

  7. ❤️ Jag blir så imponerad av ditt driv med att nå dina uppsatta mål. Att efter fyra veckor ställa sig på startlinjen till ett IM är så sjukt mycket mer än imponerad. Du har verkligen inspirerat mig till att fortsätta med triathlon trots min ålder och problemen med löpning. Läser dina inlägg och känner att även jag kan fortsätta att kämpa på. Fortsätt med att inspirera andra, du är så himla bra på det. ❤️

  8. Men att det redan har gått ett år? Kändes som det var typ igår?

    Du är helt fantastisk på sättet du har hanterat alltihopa tycker jag! Kört på så som du har velat och det samma är ju hur man hanterar olika trauman. Vi hanterar dem olika, och såklart behöver man gräva fram det jobbiga ibland för att sedan stoppa tillbaka.
    Jag upplever att jag mår bättre av att hantera det så, att plocka fram känslor och nunnan. För det kommer fram fler minnen och olika minnen.

    1. Ja, tiden går sjukt fort. Men ändå känns det vissa dagar som det var bara några månader sedan. Tack snälla! Stor kram ♡

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *