Att känna rädsla

Höll på att tappa det igår. Jag stod där i backen med en puls som höll på att hamra sig ur kroppen på mig och skrek ”Varför SA ni inget att det var en svart backe?!” med förtvivlad röst samtidigt som jag skakade från mössa till pjäxa. Tjejerna stod bredvid mig och pratade med uppmuntrande och lugna röster. ”Du fixar det, tänk hur du har åkt tidigare idag, du har det..” hörde jag dem prata till mig. Jag tittade på dem med tårar i ögonen och började sedan skratta åt min hysteri. Jag stod på sidan och kasade ner med siktet inställt på den lilla svängen som skulle ta oss ner ända fram till dörren på stugan. Vi hade bestämt att skida hela vägen ner men någonstans på vägen upp i liften missade tjejerna att berätta den lilla yttepytte detaljen att vi var tvungna att ta oss ner via en del av en svart backe. Så där var jag nu. Cirkus Swica var igång.

Samtidigt som jag visste att de aldrig skulle ta ut mig i en backe som jag inte skulle klara av så var jag ändå arg. Inte på dem, men på mig själv. På hela situationen. Arg och livrädd. För jag hatar verkligen att känna mig såhär rädd och skidåkning tvingar tyvärr fortfarande fram en rädsla inom mig som ibland kan göra mig helt paralyserad. Och även om jag vet att det är fullt normalt då jag inte har åkt skidor mer än 8-10 gånger totalt i hela mitt liv och att jag fortfarande lär mig så blir jag så kan det vara så oerhört jädra jobbigt emellanåt.


Nu gick det bra och jag tog mig ner. Och det var en bra spark i baken för mig att åka den vägen. Men helvete vad rädd jag var där under några minuter. Men det hindrade mig inte från ett par timmars åk idag igen. Jag och Anna drog ut efter lunch och körde två timmar tillsammans där hon hjälpte mig med tekniken och sedan stannade jag faktiskt kvar själv en timme själv. Första gången i mitt liv jag åkte ner själv OCH åkte lift själv. Det var något nervöst men det släppte fort och efter 2 åk i den röda backen så hade jag hybris och tänkte – sista åket får bli i familjebacken så jag verkligen kan glänsa. Men väl uppe på toppen igen hade det börjat blåsa rejält och blev så dålig sikt att jag råkade åka ner för halva röda som mynnade ut i den svarta helvetesbacken. Jag märkte att något inte stämde när jag började passera människor som låg helt utslagna i backen. Vad konstigt, sådär brukar det inte se ut i gröna backen mumlade jag för mig själv och fortsatte åka neråt efter att ha stannat till och frågat en tjej om hon behövde hjälp. Sen efter en stund, när det blev jävligt brant, så gick det upp för mig vart jag befann mig och så stod jag där igen med råångest och förbannad blick.

”Vad i heeeeeelvete” ylade jag rakt ut medan jag sakta sakta sakta åkte neråt med visst inslag av ”kana på sidan/klättra neråt”.

Kunde såklart inte lämna det där när jag väl var nere så tog knappliften upp i barnbacken och åkte ner. Fläckfritt med perfekta svängar. SÅDÄRJA! Sen genade jag genom skogen hem till stugan igen. Kände mig som en offpiståkare ända tills jag nästan ramlade när jag åkte över ett gupp ner på vägen.

Nu sitter vi alla inne och jobbar. Eftermiddagsfikan bestod av semmelkladdkaka och om en stund ska Emmelie och Anna dra iväg och träna. Jag hoppar träningen då kroppen är mör från morgonens 45 minuters pass i längdspåret och därefter mitt lilla äventyr i backen. Har lite jobb att få undan och sen ska jag nog lägga mig och se på serier.

Imorgon fortsätter projekt skidor. Jag måste åka för att bli av med rädslan och med tanke på mitt mål för detta året så kommer det krävas en hel del tid i backen.

Hej!

62

15 kommentarer

  1. Modigt jobbat! Jag hade nog knappt vågat prova mig ner i en röd backe. Jag är så jvla rädd.
    Är lite glad i smyg att vi bokat av Åre på sportlovet och ungen åker iväg med en annan familj och skidar.
    Tryggt och platt hemma i stan på kontoret. /Livrädd med stil

      1. Jodå, det hade blivit en bra vecka men fel i tiden. Vi skulle åka tåg och flyg, bo på hotell, hänga på restauranger och after ski och det känns inte korrekt just nu.

  2. Du är så duktig för att vara 8-10 gånger ska du veta! Och det är bra att övervinna sin rädsla ibland, precis som du sa till mig angående att känna rädsla för ”jobbig” träning och smärta. Det är då man utvecklas! ❤️

  3. Känner så igen mig, har oxå hasat mig på sidan nedför när det blivit för brant.
    Men fick ett bra tips av en skidlärare som sa: ”om du känner att du tappar kontrollen och det går för fort för att kunna bromsa så kan du alltid göra en sväng uppåt i backen, du har starka ben och då är det inga problem att klara det”!
    Och i helgen åkte jag för första gången utför en backe som jag tidigare varit livrädd för utan att vara rädd. Det gick inte fort men jag kände mig inte rädd = sån jävla seger!

  4. Har länge drömt om att börja åka skidor (både utför och längd) men aldrig tagit mig för. Delvis pga rädsla; en rädsla som för mig främst handlar om att jag ska göra bort mig. Du inspirerar mig till att faktiskt våga!

    1. Wilma! Jag gör bort mig var och varannan minut, men vem bryr sig – för jag gör ju något jag VILL! 🙂 🙂 🙂 🙂 🙂 Och det är coolare än att sitta i ett hörn och begränsa sig. Kom igen nu! Stor kram

  5. Känner sa igen mig! Började med skidor lite senare i livet (38) och kände mig länge som Bambi men en vacker dag i Kitzbühl med en skidlärare som var 70+ och hette Toni sa det klick och jag fattade, kroppen fattade och sedan den dagen funkar det ganska bra. Det pirrar fortfarnade när man inte har full kontroll men jäklar vilken känsla när man väl kommit ner!

  6. Har exakt samma skidprojekt pågående här i Sälen medan jag jobbar remote. Kört hårt, detta ska vi nog klara med alla ben intakta 🙂

  7. Du är ju för rolig.. Eller det är ju just det, man har sina rädslor… Jag hade inte tvekat att kasta mig ut för den backen, men har åkt skidor sen jag var 4.. 🙂

    MEN att cykla landsväg fortare än fortare… ALDRIG i livet, eller cykla fort i nedförsbackar eller i skogen, ALDRIG i livet… 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *