JOANNA SWICA

Igår gjorde jag mitt första pass på mitt nya träningsschema. Det var, hur ska jag formulera detta rätt, en mental käftsmäll. Ja, så skulle jag nog kunna beskriva det. Det handlar inte så mycket om det var fysiskt jobbigt även om det nästan tog 2,5 timme. Det var det psykiska. Ni vet känslan när man förbereder sig för något, när man knappt behöver anstränga sig för att komma hem, byta om och göra sig redo för träningspasset. När man i princip flyger fram med en förväntan i kroppen. Så var det absolut. Men lägg därefter till en uppenbarelse mitt i passet, ett litet wake up call följt av ett högt: “Vad fan är det jag har gett mig in på?”

Jag anser mig ha ganska bra koll på träning och hälsa. Efter år av egen research,, träning och inspiration från andra samt flitigt anlitade coacher så har jag byggt upp en stabil grund att stå på. Men jag är en törstig själ och mår som bäst av att utvecklas och utmanas. Sådan är jag.  Under det senaste 1,5 året har jag tränat med lite hjälp från sidan av en annan coach vilket har varit riktigt lyckat för mig och jag har verkligen utvecklats i både löpning och cykel. Men jag kände någonstans att jag hade kommit till en punkt där jag kände att det var dags för att byta coach och ta det en nivå högre. I samma veva som jag tänkte detta så kontaktade Simon Forsberg mig som driver Shape Of Mind tillsammans med Erik och Louise som täcker andra områden så som kost, cykling, funktionell träning etc. Simon jobbar även med Löpskolan och håller väldigt mycket på med KBT & mental coachning.

Många har sagt till´mig att jag skulle anlita en renodlad triathloncoach igen (vilket jag har haft) men då jag som ni många vet är väldigt intresserad av den mentala biten och ville ha en coach som är mer närvarande så kände jag efter mitt möte med Simon att detta kunde vara något för mig.

Och på den vägen är det det. Vi har en detaljerad årsplan och jag kör nu igång med block 1 vilket är och grundläggande uthållighet via långdistans, utvecklad löpstyrka vi tröskelpass och korta backintervaller. Nästa vecka kommer jag få genomföra nya Vo2-max och tröskeltester vilket kommer prägla block 2 och den tävlingsförberedande fasen.

Det intressanta med detta är att inte nog med att Simon detaljstyr min träning varje vecka så har vi även kontinuerliga uppföljningar 2 gånger i månaden. Det är något helt nytt för mig. Det är också väldigt nytt för mig att släppa kontrollen helt och låta någon annan bestämma vad och när jag ska träna. Samtidigt så är det något jag vill testa och göra, för jag tror att jag kan utvecklas av det. För ska sanningen fram så även om jag är en väldigt träningsvillig kund och har bra motivation – så är jag i vissa avseenden väldigt lat och väljer mina favoritpass framför det som jag tycker är tråkigt. Och det lirar ju inte helt med mina mål och vad jag vill uppnå. Och som jag har sagt innan – JA, träning för mig är en frizon och ska vara roligt men det är den även om det är jävligt jobbigt och tungt ibland. För det är ju så, kommer man upp till en viss nivå och vill försöka satsa lite så kan det inte vara rosaskimrande härligt alltid. Och det står jag helt för.

Så vad är mer annorlunda förutom att jag numera får hålla mig ifrån mina spontanpass för att minska överträning, lyssna på Simon och planera lite mer? Det ska jag berätta för er. Simningen. Jag hade i mitt något lättsamma sinne tänkt dra igång med simningen (för er som har missat det så tycker jag badhus är riktigt äckliga och min själ dör lite för varje simtag jag tar bland hår och plåster som flyter omkring) ordentligt i mars. Det skulle då ge mig 2 månaders simträning innan Ironman 70.3 Marbella.

Jojo, det trodde jag.

Vid vår telefongenomgång av månadens träning (vecka för vecka, dag för dag) såg jag, det är här ni lägger på det där ljudet som spelar på instatories när man använder superzoom “DAM DAM DAAAM”, att jag inte skulle simma en utan två gånger i veckan från och med imorgon – fredag. Jag påpekade detta för Simon och försökte med min något bestämda röst som jag brukar ta till när jag tror (oftast så gör jag det) jag vet bäst att säga att det var inte riktigt så jag hade tänkt mig. Han tacklade det dock bra och förklarade för mig varför han hade lagt in mina simpass på det sättet redan nu och hur det skulle hjälpa mig längre fram. Och någonstans så slog det mig där och då, det är ju det här jag betalar för, det är ju det här jag VILL. Så jag släppte det med en liten förvarning att jag kommer behöva lite mentalt pepp under resans gång och gick vidare till nästa rad i excelfilen vilket var 150 minuter cykel. Där fick jag nästa chock och började återigen med mina rymningsförsök.

Resultatet? 130 minuters cykel och 3 avsnitt Greys Anatomy på min trainer igår. Ja, jag fuskade med 20 minuter, men det har sina förklaringar vilket delges i min dagbok som jag för online och uppdateras direkt hos Simon.

I slutändan så handlar det bara om att sätta sig på cykeln och göra det. Men ni märker ju själva, det är inte helt lätt. Jag tror att mycket av det “jobbiga” som jag upplever rent mentalt är att jag helt enkelt inte är van vid att överlåta min träning i någon annans händer. Jag vågar inte helt lita på att det blir bra. Jag har mina tankar och uppfattningar om saker och ting, inte minst min egna kropp, och styrs av dessa. Men samtidigt vet jag ju att det finns personer som vet mer och kan mer än mig. Så det blir en inre konflikt. Sen får man ju inte glömma att det är jobbiga pass jag kommer genomföra. Och det gör mig lite kittlande nervös. För är det något jag verkligen går igång på så är det när jag pressar och märker utveckling, den känslan är oslagbar i många avseenden. Jag älskar att nörda ner mig i min träning trots att jag är en amatör, eller elitmotionär som Jessica och Lofsan har tvingat mig att börja kalla mig själv. Men det spelar liksom ingen roll. För faktum kvarstår – jag är inte intresserad av att ta någon pallplats. Jag är bara intresserad av att tävla mot mig själv, att utvecklas och ha jävlig roligt.

Det som känns skönt är att vår kommunikation är öppen och jag känner mig trygg med att exempelvis bolla tankar kring dagar jag inte kommer få ihop träningen eller om jag vill skifta dagar på grund av att jag vill ha kvar mina långpass på helgerna då jag springer med SwiciLou-löpgruppen. Då anpassar Simon veckoplaneringen efter det och styr runt mina pass så de funkar för mig och mitt liv som faktiskt inte enbart ska bestå av träning (znark, det finns ju så mycket annat roligt jag vill göra) men ändå ger mig den utvecklingen jag behöver.

Jag kommer skriva mer om min träning allt eftersom och kommer även ha ett inlägg längre fram som handlar om mina tester. Viktigt för mig att poängtera är att detta är ett samarbete jag gör tillsammans med Simon MEN som jag även betalar för. Däremot så finns vissa rabatter som jag tar del av och som innebär att jag kommer kunna erbjuda exempelvis er som är med i SwiciLouGruppen på FB. 

Som det ser ut nu så kommer jag snitta 6 pass i veckan varav ett av passen bland annat är ett lugnare simpass på max 40 minuter. Så antal dagar skiljer sig inte mot hur jag har tränat innan, men däremot träningstimmar (vilka är fler i med ökningen av långdistanspassen) samt kvalitén på passen som rent volymmässigt är tuffare. Men utifrån jag har sett i min planering är passen bra inplanerade så min återhämning ej ska ta stryk, snarare tvärtom. Men det fina är att tack vare att jag har tät kontakt med Simon så kommer veckorna kunna justeras utifall att jag blir för sliten eller kroppen svarar annorlunda.

För när det väl kommer till kritan så måste man utgå från hur kroppen mår och reagerar, det går inte att stirra sig blind på siffror och kalkyler. Man måste även känna efter och analysera läget.

Ser framemot 2018, kommer bli ett fantastiskt träningsår. Om inte annat så kommer den lååååånga vilan efter IM Kalmar sitta som smäck. Undra vad jag ska belöna mig själv med när jag har gått i mål där? Är ju trots allt 8 månader kvar – kanske ska börja spara till något dyrt och alldeles alldeles underbart till mig själv? Mjaoohojodåå!

Är ni med mig, klart ni är, blir kul att dela med mig av detta, pusshej!