Back to school, 5 dagar in på steg 1.

Intressant det där med lärande och vilken syn man har på sin egna kunskapsbank. I mitt fall så är det en smula överraskande att se vilken nivå jag faktiskt befinner mig på. Jag läser som sagt till Cert. Kost och Träningskonsult på The Academy och håller just nu på med Steg 1 av 5. Det är en omfattande utbildning med en omfattning på 400 timmar fördelat under året. När alla 5 stegen är godkända kommer jag erhålla Sveriges nationella licens och en internationell licens.

Jag har under januari läst in första delan av anatomikursen på distans för att nu spendera 5 dagar (9-18) i skolan för repetition och mer djupgående undervisning rörande fysiologi, anatomi och träningslära. Det är långa dagar med oerhört mycket information, vilket är The Academys signum. Det är en seriös skola och lärarna har en stor kompetens inom sina olika specialistområden. Vilket är ett krav man ska ha man utbildar sig till exempelvis Personlig tränare, hälsocoach eller hälsokonsult. Att dra iväg en helg eller en vecka för att ta en licens som jag inte ens tror är giltig som ett yrkesbevis. Jag har alltid ifrågasatt den seriositeten och gör det ännu mer nu när jag går utbildningen och spenderar mina dagar med att lära mig om musklernas fästen, blodplättar och skelettets uppbyggnad.

Men för att gå tillbaka till det jag skrev i början av inlägget. Jag har underskattat min egna kompetens. Jag insåg det häromdagen när vi gick igenom en viss del rörande andning och blod kopplat till konditionsidrottande. Även idag när vi diskuterade styrketräning. Jag kunde gå in på djupare diskussioner, dra paralleller, koppla ihop olika leder, muskler och rörelsemönster med specifika övningar och jämföra olika former av träningslära. Det var en häftig insikt att få till sig. Tänk vad jag har lärt mig under åren genom att bara vara intresserad och omge mig med kunniga människor.

Men det häftigaste av allt – tänk då vad jag kommer att kunna efter bara denna första veckan, eller om 4 månader? Och tänk, förutom investeringen i mitt liv och egna utveckling, vad jag kan lära andra.

Men först ska jag klara av den första tentan. Och den är, vare sig jag behärskar vissa delar eller inte, jäkligt knivig.

Därför ska jag nu tacka för mig och gå och lägga mig. Skolan börjar 08:00 imorgon och jag har lovat Bettis, min klasskompis och nya vän, att handla rostade bondbönor till oss som pluggsnack. Sen måste jag även packa träningsväskan så jag kan träna på lunchen, för ja där finns gym som man kan nyttja, dröm va?

Hej!

58

Vad gör man när man inser att man inte vill?

”Hej! Tycker du skriver väldigt bra och klokt och behöver få råd och dina tankar kring en sak.

Jag är nyutexaminerad ssk som känner att jag har valt hel fel väg i livet. Och det ger mig sån ångest och förtvivlan att jag inte gjort något åt det tidigare för jag vill inte jobba som det. Tiden på högskolan har gått så fort och från början kändes det rätt men ju längre tiden gick kändes det bara mer och mer fel och vipps så har det gått 3 år. Men det som är gjort är gjort och man kan inte förändra det som varit, samtidigt som jag var så ung när jag valde och under dessa åren förändras man mycket som människa med. Jag har kommit underfund med att jag vill jobba mer hälsofrämjande med friskvård och rehabilitering. Därför funderar jag bara på om jag ska jobba med något helt annat ett tag för att komma bort från allting och till hösten läsa en master inom hälsa och livsstil så man öppnar upp andra karriärvägar. Det som är jobbigt är bara alla runtomkring som förväntar sig att man ska ut och jobba som sjuksköterska nu, när jag själv egentligen bara vill fly. Tycker bara att allt känns så hopplöst just nu.”

Hej tjejen,

Jag väljer att svara dig i ett inlägg då jag tror att du inte är ensam om att känna just såhär. Eller nej, jag tror inte, jag vet. För jag hörde en person senast igår prata om just detta.

Vet du? Jag tror att dina studier har fört dig framåt dit du vill och fått dig att inse, i takt med att din kunskap har breddats och nya insikter har skapats, vad du vill göra. Att börja läsa ett ämne eller till ett yrke betyder inte att det är hugget i sten att man måste bli det. Se det istället som en jäkligt bra grund för ditt nästa steg. Ta mig tex, jag pluggade till Internationell Resekonsult efter några år utomlands och insåg ganska snabbt att min själ skulle dö på en resebyrå. Jag minns hur jag var på 2 dagars kurs på Amex resebyrå och ville bara bort. Däremot ville jag jobba med projektledning, resor och upplevelser. Jag tog det med mig och byggde på mitt CV genom olika jobb där min utbidning låg till grund och hjälpte till att få vissa jobb. Jag jobbade med hotell nere i Marocko, var logistik ansvarig på Tre, jobbade med event och projektledning samt inköp och koordination av räddningstjänster och bilbärgning på SOS International. Det fanns en röd tråd (okej, ibland var den rätt svår att se) och jag följde hela tiden min nyfikenhet.

Idag jobbar jag bland annat med resor på mina villkor, jag har bland annat Amex som samarbetspartner och frilansar bland annat som resereporter. Jag låter mitt intresse för träning och hälsa ta mer plats genom att vidareutbilda mig och jag ser ständigt till att låta min nyfikenhet leda vägen.

Det är aldrig en spikrak väg framåt och det tro mig, ibland blir det inte alls som man hade tänkt sig. Men så länge man gör det för sin egna skull och inte vad andra förväntas sig av en så blir det bra.

Gör vad du vill göra och kommer du på om ett år att ”nej, detta var inget för mig..” så får du ta dig en ny funderare. Man är aldrig fullärd eller klar. Men fan, slösa inte bort prime time av ditt liv genom att vilja fly. Ta kontroll och var tacksam över att du faktiskt har möjligheten att kunna bestämma över ditt öde. För det är ett privilegium.

Lycka till!

97

Post-speaker blues syndrome

Sitter på tåget och äter en delicatoboll. Det är mörkt utanför fönstret och tåget kränger fram och tillbaka. Jag tänker att det är lika svajjigt som wifit och trycker hårt på uppdatera ytterligare en gång medan jag stirrar på skärmen. Responsen är obefintlig. Jag suckar, öppnar meddelandet från L och läser.

”..Inte alls, post-speaker blues syndrome liksom, inte konstigt när det är något du har laddat inför och haft en stor anspänning över. Men vet du? Du är otroligt inspirerande..”

Jag läser hela smset ytterligare en gång och blundar. Känner mig dränerad. Tom. Ledsen på något sätt.

Jag smsade med L och berättade att jag kände mig låg och dränerad efter föreläsningen. Något som jag ifrågasatte och kände mig irriterad över. Ytterligare en känsla att hantera suckade jag för mig själv och sa åt mig själv att rycka upp mig. Det hade gått bra, jag hade levererat och nu var jag på väg hemåt igen. Jag hade inget att vara nere över. Men jag antar att det är som han skrev, att det mitt post-speaker blues som härjade i kroppen. För ska sanningen fram, trots otaliga kommentarer de senaste åren om att jag är cool och trygg på scen så råder det ett inferno av känslor inom mig. Jag hyperventilerar innan, har sån pass hjärtklappning natten innan att jag vaknar upp med ömt bröst och så pass höga tvivel på mig själv att jag seriöst funderar över mitt val av yrke.

Varför tackar jag då ja till dessa uppdrag?

Just därför.

För jag måste komma över dessa känslor och jag måste våga utsätta mig för situationer där jag inte känner att jag helt har kontroll.

Det är som jag sa i panelen efteråt när vi pratade om mod att för mig handlar det om att vara öppen och ödmjuk inför det faktum att jag inte vet eller kan allt. Och att jag heller inte har rätt alltid. Vilket leder till att jag ibland måste tänka om och lära mig mer om just det specifika ämnet. Det är mod för mig. Viljan att vara där framme och ändå köra på trots att man inte har koll på precis alla delarna.

Tack Umeå för en fin vistelse.

Nu är jag mer än redo för att komma hem och djupdyka i böckerna ett par dagar.

72

Jag vill inte bli en av dem

”Vad är din plan?”
”Är det verkligen något du kan leva av?”
”Var det verkligen så klokt att säga upp sig från ett såpass bra jobb?”
”Att vara egen är inte lätt ska du veta”
”Tänk långsiktigt..”

Om jag hade fått en hundring för varje gång jag hade hört denna typen av kommentarer så hade jag kunnat köpa den där Celineväskan jag går och drömmer om. För helt ärligt talat, det tar aldrig slut. Dessa kommentarer om att välja rätt och att ha en plan. Dessa frågor som hela tiden påminner mig om mitt beslut, och ifrågasätter om jag har gjort rätt.

Vi är så inställda på att allt klart för oss men stänger vi inte ett gäng dörrar i vår strävan mot kontroll?

Ska jag vara helt ärlig med er? Jag har ingen jävla aning vad jag gör om 5 år. Jag har knappt koll på vad jag gör om ett år. Det enda jag vet är det var rätt beslut att säga upp sig och satsa på eget. Även om jag grät när jag gjorde det och kan sakna min gamla arbetsplats och chef emellanåt. Men det var rätt och varje morgon när jag vaknar är en mix av skräckblandad förtjusning likt den man känner på väg ner för en berg och dalbana. Det är spännande, läskigt och kittlar i hela kroppen.

Och den dagen jag börjar gnälla över eller rättfärdiga mitt yrke – den dagen tror jag att man är ute på fel spår. För det är självvalt och även om det är jävligt mycket, stressigt och osäkert ibland så är friheten en sådan härlig känsla att varenda fiber, varenda cell i min kropp skriker av eufori.

Vill jag kasta bort den känslan på att gnälla? Hell no.

Saken är den att vetskapen om att jag inte vet helt hundraprocentigt om vad som kommer hända någonstans stimulerar och utmanar mig. För jag tvingas hela tiden ha en klar blick, inte bara framåt, men åt sidan, bakåt och uppåt. Jag blir mer kreativ, öppen och har insett att det mesta faktiskt löser sig. Och skulle det inte göra det, skulle det skita sig – ja då får det göra det. Jag är inte mer än människa och jag har noll intresse av att slita ut mig för att överprestera. Hey, jag tar mer än gärna sovmorgon och sträckkollar Netflix när jag kan. Det är ju gött!

För även om jag har jobbar på helårskontrakt med många av mina partners så finns det alltid en risk. Man är aldrig riktigt säker. För i slutändan så grundar sig mitt företag i mitt varumärke som till stor del verkar på Sociala Medier. Och vad händer om Instagram en dag skulle stängas ner? Det är därför jag jobbar ut ”Influencerbiten”. Jag frilansar och bygger ut mitt nätverk, satsar på Friendcation och utbildar mig, Jag använder mitt varumärke och den plattform jag har byggt upp för att forma och kunna erbjuda en bred kompetens. Mycket av de uppdrag jag har syns inte. Jag jobbar bakom kulisserna. Skriver copy, frilansar och konsultar inom områden som jag förr har varit anställd inom. Det känns ibland som att jag klipp och klistrar mina dagar, mitt yrke, min arbetsbeskrivning. Lite här, lite där.

Och varför inte? Människan har så många dimensioner, så många lager. Varför inte göra mer än bara just en grej. Det är där utvecklingen ligger och det är så vi hela tiden kommer framåt i vår kompetens. Ja har tyvärr mött och jobbat med allt för många människor som har suttit alldeles för länge på en och samma tjänst/företag. Som helt har stannat av, blivit smala i sitt tänk och inte riktigt förstår det som händer utanför. Världen rör på sig och så borde även du. Jag vill inte bli en av dem. Jag vill utmana och utmanas.

Jag behöver inte människor som talar om för mig att det inte är lätt att vara egen företagare. Tack, jag vet. Speciellt nu efter att ha gått igenom en dryg ansökningsprocess för att ta ett bostadslån på egen hand där mitt bolag, som baseras på mig, granskas. För tyvärr så är det ingen fördel att vara egen företagare. Vilket gör mig så oerhört förbannad då vi allt mer går mot det arbetssättet. Men jag väljer att se det som en lärdom. Ännu ett hinder passerat. För hade det varit lätt hade inte känslan när det går bra varit så jävla bra. Och jag vill aldrig sluta känna så. Jag vill ha den där fladdrande känslan i magen när jag vinner en pitch eller får ett jobbuppdrag. Jag vill h det där flinet i ansiktet när jag skickar iväg en faktura. Jag vill vara stressad inför deadlines och tvingas gå igenom kalkyler för att dubbelkolla så att månaderna går ihop. Jag vill jobba från en strand i Thailand och sitta uppe på nätterna för att hinna klart.

Jag vet inte hur länge jag kommer vara egen. Kanske ett år, kanske tio, kanske resten av livet. Jag vet inte och jag vill inte veta. För det tror jag gör mig mindre mottaglig för vad som kan hända. Möjligheterna.

Däremot vet jag en sak, och det är att jag är stolt över att ingen annan än jag är ansvarig för att det finns lön på kontot.

99

Förberedande studier

Följande inlägg är ett samarbete med The Academy

Jag har rensat min kalender, avsatt tid och strukturerat upp de olika blocken som skall läsas in innan första lärarledda kursen startar den 1 februari. Igår satt jag ca 4 timmar och skissade upp flödesschema för skelett, leder och muskulatur. Läste även en del om blodkroppar samt nervimpulser. Det var intressant på så sätt att jag kunde applicera väldigt mycket på det jag redan vet idag. Och framförallt från min tidigare historik när det det kommer till känselbortfall och nervsjukdom. För er som inte vet så var jag sjuk i Guillan Barré för lite mer än 10 år sedan vilket gjorde mig helförlamad för en kort tid. Så därför är detta kapitlet extra intressant för mig.

De förberedande studierna är i ca 380 steg och tar ca 6 veckor att läsa (halvfart). Jag kommer, eller måste, göra dem på tre veckor vilket betyder att jag mer eller mindre måste sitta varje dag. Även på de block jag redan har läst tidigare. Jag inser att det kommer bli tufft då mycket händer i mitt egna bolag samt i Friendcation. Men det är för en kort period (2-3 månader) och jag köttar hellre 200 procent under en period än att dutta omkring under en längre. Jag vet att jag kan göra det då jag har jobbat dubbelt under 2 års tid och då även tränat 12 timmar i veckan. Det som är annorlunda nu är att jag faktiskt kommer dra ner på min egna träning under denna perioden. För även om jag vet att jag är en maskin när det väl gäller så vill jag vara snällare mot mig själv denna gången. Jag var bara veckor ifrån att braka ihop totalt förra gången. Det gick aldrig så långt för jag vet mina egna begränsningar och är bra på att pausa, men att hela tiden ligga på den där magiska gränsen är nog dränerande.

Jag har därför satt upp lite riktlinjer för mig själv och markerat upp 2 heldagar i veckan då jag enbart sitter hemma och pluggar. De dagar är strikt förbjudna att boka in någonting mitt på dagen då jag inte vill ha avbrott. Mellan 09 – 16 är det placering vid köksbordet som gäller. Jag kommer även sitta 2 timmar på morgonen övriga dagar samt helger. Sofie gav mig ett tips om att läsa/spela in de kapitel jag tycker är svåra och lyssna på dem när jag springer – den idén nappade jag stenhårt på!

För er som har skrivit på DM:s och varit intresserade av att ev hoppa på den utbildningen jag läser i februari så har jag löst 20% rabatt direkt vid anmälan via hemsidan. Uppe JOANNA20.

Nog för att jag studerar på eget bevåg med då det även är ett jobb för mig i med de andra delarna jag kommer göra för The Academy så självklart vill jag ge något till er med när jag faktiskt har möjligheten till det.

Ha en fin tisdag, tillbaka till böckerna, hej!

54

Joanna Swica x The Academy

Jag har äntligen tagit tag i något som jag har velat göra länge men som inte riktigt har prioriterats rent tidsmässigt. Något som jag behöver dels i min egna personliga utveckling men även i mitt yrke framöver. Något som är en del av en större plan x år framöver. Men även något som jag är hedrad över att bli tillfrågad över att få vara med och utveckla.

Om några dagar börjar sätter jag mig i skolbänken igen och kommer bitvis under året, då tiden fortfarande är mitt största hinder, studera till Certifierad Kost & TräningskonsultThe Academy. Det är en komplett PT utbildning med 5 utbildningar som sträcker sig i perioder Januari-maj och därefter september samt december. Utbildningen kommer påbörjar med självstudier och därefter gå över i lärarledda heldagsstudier i The Academys lokaler i Bromma med undantag för 4 dagar i April som vi har förlagt i Göteborg. Detta för att jag är iväg och reser och man måste läsa blocken i rätt ordning. Men, så är det ju, livet kommer emellan ibland men så länge det finns förståelse och flexibilitet så går allt att lösa.

Min tidigare coach Simon Forsberg gick i slutet på 2019 in som utbildningschef på The Academy och då vi har fått en nära kontakt efter mina 2 år med honom som coach så hade han mig i tankarna när han började planera 2020 och hur han skulle utveckla The Academy framåt. Och här är vi nu – det är ett superspännande projekt och det som gör det lite mer spännande är att jag kommer vara mer delaktig än bara ”som student” på The Academy och kommer förutom att föreläsa även hjälpa till att utforma nytt material till kurser som innefattar Social Media och det nya digitala sättet att arbeta på. Sen kommer jag, som en del av uppdraget även skriva mer utförligt om specifika ämnen från utbildningen.

Jag har som många av er redan vet läst andra kurser och är bland annat redan löpcoach. Nu vill jag vill använda mina kunskaper, utveckla dem och bredda mig själv. Jag vill få ett bättre grepp om min egna träning men även kunna applicera min kompetens på exempelvis våra träningsresor med Friendcation, kommande uppdrag samt eventuellt i framtiden ha 2-3 kunder med ett helhetsgrepp där alla parametrar vägs in, inte bara kost och träning. Sen finns det såklart lite andra planer för just detta, men det väljer jag att hålla på ett litet tag till. För nej, tanken är som sagt inte att jag ska stå på ett gym och instruera. Man kan använda utbildningen till så mycket annat och det är, tror jag jag, ett bra nästa steg för mig att ta dels kunskapsmässigt men även i mitt yrke där kraven på kompetens och relevant utbildning mer och mer skärps åt. Därför är det viktigt att även ha en stark och trovärdig skola i ryggen vilket The Academy är. De har varit verksamma i 20 år, är kända för sin kvalité och kända för att ligga i framkant dels när det kommer till ansvar men även med de lärare använder sig utav. Av det jag har hört och sett så finns viljan att göra något bra och framförallt – hjälpa personen framåt att bli sitt yrke utan att tappa sin personliga prägel.

Jag ser framemot att jobba med Simon, Tobias och resten av gänget på The Academy men framförallt ser jag framemot att lära mig mer av det jag faktiskt utövar varje dag och dela med mig av min kunskap vidare till er.

Passar på att bjuda in till en Meet & Greet den 18:e februari i The Academys lokaler ute i Bromma. Mer info kommer att komma. Men jag kommer bland annat finnas på plats och prata om min syn på hållbar träning, året som väntar med The Academy men även hur jag integrerade mina sociala medier och träning till mitt framtida yrke.

Jag måste medge att jag är lite nervös. Tänk så är det så svårt att jag inte klarar det? Speciellt då jag jobbar hundra procent med mitt egna vid sidan om. Vore väldigt pinsamt om jag inte blir godkänd på kursen, speciellt anatomin. Herregud, pressen nu. Nåja. Nu vet ni vad jag gör om jag inte svarar i telefon – pluggar.

Läs intervjun med mig här.

78

Musikhjälpen 2019

Var ska jag börja? Jag tror inte riktigt det har sjunkit in vad jag har gjort. När en reporter ringde i fredags pratade jag som om jag hade genomfört ett träningspass. Jag pratade svävande och tog väldigt lätt på det hela. Kanske för att jag hade dygnat och precis vaknat upp på hotellet efter 2,5 timmes sömn efter att jag hade klivit av i buren. Men jag kom på mig själv att vara nära på att brista ut i gråt flera gånger, eller nära och nära, jag gjorde det ett par gånger. Jag var skör och väldigt känslosam. Skör av påfrestningen och av den speciella situationen av att sitta i en glasbur med tusentals ögon som följer ens rörelser. Men framförallt skör av historierna från krigsdrabbade zoner. Från våldtäkslägren. Från kvinnor som överlevt och från de som inte har gjort det. Från vetskapen att detta händer just NU NU NU och att jag är så jävla privilegierad.

Jag visste någonstans att det skulle bli jobbigt. Och då menar jag inte fysiskt. För det räknar jag med i allt jag gör. Jag förväntar mig det. För när jag ger mig in i något så är det för att jag vill uppleva det, känna det och genomföra det. Jag vill inte ha det gjort. Avbockat. Förstår ni skillnaden? Och att få kombinera rörelse och chansen att inspirera andra till rörelse för en god sak är något jag verkligen ville skulle kännas. Så nej, det fysiska oroade mig inte särskilt mycket. Men det mentala däremot. Hur skulle jag reagera? Nog för att jag är en seg jävel och mitt pannben är lite av min USP. Men att stå 12 timmar, som ökade till att slutligen bli 18 timmar på en crosstrainer inne i en glasbur på Västerås torg. Ja, den är inte helt lätt att förutspå.

Låt mig ta det från början. Efter en lättare frukost på Comfort Västerås som hade skänkt 2 hotellnätter till mig för just detta ändamålet (stort tack!) mötte jag upp Jonna som jobbar på P4 Västmanland. Hon intervjuade mig samtidigt som vi promenerade den korta promenaden bort till torget där buren stod upplyst. Klockan var bara tjugo över sju på morgonen men det rådde ändå full aktivitet där inne och torget började samlas på med folk.

Jag fick mitt passerkort, hälsade på teamet och satte mig sedan backstage där jag drack kaffe och blev briefad om hur min ingång skulle se ut. Jag minns att jag tänkte vilken stor och väloljad produktion det var och hur viktigt det måste vara med exakta hålltider och struktur då det är livesändning. Vilket även var något jag fick erfara senare under dagen när pauser klockades och noga bestämdes av producenterna så det skulle klaffa med sändningen och avbytare.

Innan jag fortsätter så kan jag väl bara dra det här med min ”aktiva” tid lite snabbt. Jag har läst vissa kommentarer om just detta på Bloggbevakning som är en stor skvallersajt. Jag var väl inte helt nöjd med att hamna där då många av läsarna inte helt är med i matchen. Men till sajtens försvar så var inlägget var i publicerat i god ton av Camilla. Och merparten av kommentarerna var väldigt bra och stöttande. Fan, ni har min rygg alltså, det uppskattas. Tack. Men åter till till varför jag tar upp det. Några av kommentarerna menade på att jag inte stod 18 timmar i sträck och att det skulle vara falsk marknadsföring av min prestation.

Låt mig bara reda ut en sak.

Jag gjorde inte detta för att marknadsföra mitt egna varumärke även om det såklart gav mig en del publicitet. Det vore naivt att säga något annat. Men syftet var givetvis att belysa årets ämne och använda mitt namn och mitt engagemang som jag ändå har som dragplåster. Det var därför jag blev kontaktad av Musikhjälpen och även därför jag valde att ställa upp. Varför skulle jag inte använda mina sociala kanaler som når ut till x antal tusen för att samla in pengar till Musikhjälpen? Och blir min prestation mindre värd/godkänd för att jag blev avbytt ca var 3 timme i 5-20 minuter? Jag stoppade min klocka varje gång jag klev av och satte igång den direkt när jag tog första tramptaget igen för att min aktiva tid på crosstrainern skulle vara så precis så möjlig.

Hur kan man sitta och slänga skit, och inte ens kunna stå för det man skriver, på en skvallerblogg, på en människa som faktiskt använder sitt varumärke till att göra något av värde. Något som drog i 185 274 kronor. Det gnälls så mycket om att vi influencers inte gör något med våra plattformar. Att det enda vi gör är att gå på event och resa runt jorden. Och nu när man använder sin röst och sin synlighet så kommenterar folk att man bara vill synas.

Hade jag inte ställt mig där så hade inte summan hamnat på 185 274 kr. För en del av hela grejen är att det var lite galet. Och att jag gillar att göra lite smått sjuka grejer vilket såklart drar till sig uppmärksamhet vilket i detta fallet är just det vi ville åt. För då uppmärksammades bössan och fylldes på. Att man ens kan vända det till något negativt är för mig ologiskt. Men sen å andra sidan är inte logik det första man sammankopplar med detta specifika forums-klientelet.

Åter till torsdagen. Jag klev in några minuter i nio på torsdagsmorgonen och efter intervjun med Daniel och Miriam så ställde jag mig på crosstrainern, satte igång klockan och började trampa. Nu var jag igång.

De första 3 timmarna gick snabbt. Det hände mycket i buren och det började fyllas på med folk på torget. Framåt 13 tiden kom Linn in i buren och jag byttes jag av i ca 10 minuter för att gå på toaletten samt dricka kaffe. Jag fortsatte sedan mitt trampande och märkte hur det började rassla till mer och mer i bössan. När den passerade 30.000 kr tjöt jag rakt ut för jag insåg att målet på 25.000 kronor var uppnått.

Det var fantastiskt att se alla initiativ som togs för att samla in pengar. Louise drog ihop 2 stycken löpgrupper i Råsunda vilket drog in x antal tusen och många av tjejerna från Friendcation bidrog med stora summor från sitt håll. The power of community, det är stort. Och Friendcation är en fantastisk grupp som jag är väldigt stolt över att driva tillsammans med Louise. Den gör så mycket bra. Ni gör så mycket bra i den.

Det mest fantastiska med mina timmar i buren var den oerhörda responsen.Den uppbackning och det stödet från vänner, bekanta men framförallt från människor runt om i Sverige och utomlands som följde detta och jag aldrig förr hade hört talas om. Jag tror att jag fick över 500 meddelanden och jag försökte hela tiden stå och svara på allt, dela vad folk skänkte samt dela deras löprundor/träningspass som låg i grund för insamlingen. Jag delade med mig av vad som hände inifrån buren och hur mitt trampande gick. Det var fantastiska roligt att integrera på det sättet och när jag började få meddelanden om att bössan hade nått 80.000 kronor höll jag på att tappa telefonen. Sen såg att det var KIA som hade lagt 50.000 kronor och jag blev så oerhört rörd. För er som inte vet så har jag jobbat med KIA hela detta året och det är så oerhört stort att ha dem i ryggen.

Framåt tretiden började bössan närma sig 100.000 kronor och när det rasslade till så trodde jag att det hade blivit något fel. Hundratusen? Galet. Så jag beslöt mig att slänga in fler timmar. Jag började på 6000 per timme och höjde så att det tillslut landade på 24.000 per timme.

Jag, den lilla tävlingsdjävulen inom mig hade vaknat, nu skulle det samlas in pengar om så röven skulle ramla av.

Jag minns inte riktigt när under dagen Håkan började spelas men jag fick ett DM av en följare som skrev att han hade önskat Håkan speciellt för mig. Fantastiskt roligt. Vilket man även såg. Hela jag stannade upp. HA! För er som inte vet eller läser min blogg för första gången så har jag lite svårt för Håkan.

När tolv timmar hade passerats så hade summan stigit till ca 130.000 kronor samt låg på tredje plats i Sverige och jag hade 4 timmar till framför mig på crosstrainern. En halvtimme senare hade ytterligare 2 timmar adderats på min tid och det stod nu klart för mig att jag skulle stå i 18 timmar. Jag blev avlöst av Miriam, åt en knäckemacka, en skål med ärtsoppa och lite mangosmoothie (det var den maten som man fick äta) och bytte sedan överdel då jag stank. Jag försökte mig även på någon form av stående dusch inne i ena toaletten på baksidan men det gick sådär då mina ben hade domnat av och jag bara stod och svajade fram och tillbaka.

Kväll blev till natt och torget började tömmas på folk. Jag märkte nu hur trött jag började bli. Mina tramptag var fortfarande energiska men huvudet började checka ut och då tempot blev lugnare inne i buren smittades detta av på mig. Vi bestämde oss för att dansa lite och gjorde vad vi kunde för att hålla igång. Men det gjorde ont. Det gjorde det. Mina fotsulor var long gone och mina knän knakade. Samtidigt som min bål kändes som ett ändå stort blåmärke.

Framåt ett på natten ser jag hur 3 killar kommer gåendes på torget med varsin brasse-stol. De placerar sina stolar mitt framför buren, sätter sig ner och tar sedan fram lite kaffe och bullar (?). Jag lutar mig fram och kisar. Vad är detta? Ett jäkla kafferep? De ler och skålar mot mig och jag skrattar rakt ut. Hela situationen är så absurd. De sitter sedan där hela natten fram tills tidig morgon när jag slutligen efter 18 timmar kliver av crosstrainern med stapplande steg. Jag kan med handen på hjärtat säga att det gjorde väldigt mycket att se dem därute. Tiden gick lite fortare. Vilket jag även sa till dem när jag gick ut på torget i väntan på min taxi tillbaka till hotellet.

Men självklart så var Daniel, Miriam och Farah en väldigt stor bidragande faktor till att det faktiskt gick att genomföra. Vi hade jäkligt roligt inne i buren och de har gjort ett fantastiskt jobb. Jag tror inte folk förstår vilken enorm påfrestning det är att befinna sig i en bur med minimalt med sömn, flytande föda och att konstant vara i livesändning i en hel vecka. Så stor eloge till dem och såklart till teamet kring Musikhjälpen. Alla producenter, folk backstage som såg till att vi hade kaffe och vatten inne buren. Till Västerås som levererade grymt stöd på torget och såklart till er alla som har skänkt eller bidragit på annat sätt till alla olika insamlingar.


Detta är något av det häftigaste jag har gjort och tänk att vi gjorde det tillsammans. Det hade inte gått utan er.

Stort tack för alla hejjarop.

127