Att ta tjänstledigt.

Jag minns hur jag medvetet valde en mörk tröja på morgonen för att jag visste hur svettig jag skulle bli. Hur svettfläckarna under mina armhålor sakta men säkert skulle växa sig större och avslöja att min stadiga blick, röst och hållning egentligen ville vända om och ta en glass nere i cafeterian istället. Dramatiken visade sig vara väldigt onödigt och jag fick ännu en gång bevisat för mig att valet att ta tjänstledigt och inte säga upp mig som jag varje dag det senaste halvåret har fått frågan men även rådet om att göra var rätt.

Ja ni hörde rätt, jag har tagit tjänstledigt.

Tanken började gro i början av sommaren efter snart två intensiva år på SOS International som jag har parerat med mitt egna varumärke och Friendcation har vuxit sig starkt. Jag hade precis avslutat en period med upphandlingar, varit med och skapat ett helt nytt bärgningsnätverk och tagit mycket ansvar. Det hade varit en rolig period men jag kände mig lite vilsen. Jag ville framåt, avancera, ja men ni vet – det man ska göra.

Sommaren gick, jag jobbade på och tanken fanns där någonstans i bakhuvudet. Jag visste att mitt jobb uppskattade mig, jag uppskattade dem och min relation med min chef var, som den alltid har varit, oerhört bra. Han är den bästa chefen jag har haft och det har varit mitt samvete gentemot honom som har varit den främsta anledningen till att jag trodde att jag skulle rasa ihop till en blöt liten fläck den dagen jag bad om ett möte.

Beslutet om att jag behövde vara ledig och fokusera på mig själv ett tag togs som ni många har förstått efter olyckan. Min dödsångest som jag fick när jag låg på asfalten och knappt kunde andas av allt blod skakade om mig till den grad att jag nu i efterhand när det har lagt sig och livet har återgått till det normala har förstått att jag inte alls har mått bra. Det hela satte igång en process inom mig och alla sömnlösa nätter ledde till en enda fråga: Vad vill jag?

Och det var som att sätta igång en kran som inte gick att stänga av efter att jag hade ställt mig frågan. Det forsade ur mig och det kändes som att jag skulle krypa ur mitt egna skinn om jag inte gjorde en förändring i mitt liv. Väggarna krympte och jag svårt att andas när tänkte på att jag faktiskt bara har ett liv. Bara tanken att fortsätta jobba heltid med två jobb, vara den flickvännen min kille blev kär i, vårda mina relationer och samtidigt försöka ge mig själv ett liv jag ville leva gjorde mig helt panikslagen. Jag vill så mycket men hinner knappt stanna upp och uppleva det. Samtidigt rev ångesten i mig att jag var en illojal anställd och jag tänkte flera gånger att det bara är ett riktigt dumhuvud som pausar en karriär för att göra – ja, göra vadå?

Ska sanningen fram så har jag ingen direkt plan. Det är första gången i mitt liv jag inte riktigt vet. Det enda jag verkligen är helt säker på är att jag behöver vara lite ledig. Däremot är jag inte rädd, för det finns fördelar med att vara en jävla doer som jag är. Det finns fördelar med att jobba som ett as. Jag är faktiskt inget dumhuvud och det inser jag ganska snabbt när jag rationellt går igenom min situation. Jag har en hopsparad buffert, det finns pengar på aktiekontot och mina samarbeten är stadiga då jag vårdar mina kontakter samtidigt som jag är en fena på att bygga nya. Jag har ingen prestige och skulle det gå åt helvete så kommer jag inte tveka det minsta om att be om hjälp.

Förutom att jag kommer fokusera på att bara vara ledig och njuta av att slippa gå upp 05:30 för att träna och istället ta sovmorgon till 07:00 så kommer jag jobba vidare med Friendcation samt ta lite konsultuppdrag från lite olika byråer och företag. Jag ser framemot att utbilda mig vidare till löpcoach, utveckla min egna träning och ha kalendern öppen för nya möjligheter.

Jag har alltid drömt om att en dag kunna ta steget och välja helt vad jag vill göra om dagarna, men att faktiskt befinna sig vid det vägskälet tog ett tag att inse. Men vid årsskiftet är jag där och det känns så jädra häftigt.

På riktigt…vad är det värsta som kan hända? Det känns som jag redan har prickat av en del på den listan.

Prio ett på listan är att köpa en mugg med texten ”Chef” på. För fan vilken jädra chef jag är.

1

Låt oss prata om hösten.

Får många frågor om min tjocktröja som är den fluffigaste och mysigaste tröjan jag äger just nu. Ni hittar den här!

Jag fick en chock när jag öppnade kalendern på planet hem igår. Det har liksom gått mig lite förbi att vi redan är inne i oktober och att det snart är nytt år. Denna hösten har börjat på allra bästa sätt med fantastiska resor, events och utmanande projekt på jobbet. Det är verkligen fullt ös vilket jag älskar, men skillnaden nu är bara att jag är mer medveten om tempot. Fast att jag är borta väldigt mycket så är jag mer hemma nu än förut. Förstår ni hur jag menar? Jag har aktivt valt att boka av vissa kvällsaktiviteter, de helger jag inte reser på så är jag bara hemma eller ute på landet med vänner, och jag har tagit ett aktivt val att träna mindre under en period. Dagarna då jag kommer hem direkt efter jobbet är fler och jag kan med lätthet vara hemma en fredag själv när Calle reser och bara se på film. Dessa kvällarna betyder så mycket för mig.

Ångesten jag fick i samband med olyckan har mattats av men den finns ändå där och puttrar under mitt annars väldigt jämna och behagliga mående. Och det gör mig väldigt medveten om allt just nu. Visst saknar jag att träna 6 dagar i veckan, men samtidigt så är det inte hållbart och min kropp behöver en lugnare period med 3-4 pass i veckan. Det får mig att verkligen av botten av mitt hjärta längta efter att få sätta igång ordentligt igen och fokusera på nästa års tävlingar.

Resten av denna veckan kommer jag vara hemma i Stockholm och jobba ikapp samt förbereda nästa veckas Sverige-tour. Har ett brunchevent i helgen och tänkte springa långpass samt ett ordentligt benpass. Har en del möten ute i landet med ett gäng bärgningsstationer samt två dagar i Göteborg där jag leder en workshop under veckan så är det någon som vill köra ett tidigt morgonpass i Göteborg så är det bara att hojta. På fredag nästa vecka ska jag vara med och leda ”Exit the box” eventet tillsammans med Reebok (mer info på min Instagram där du kan anmäla ditt team) och därefter åker ja ut till Ljusterö tillsammans med Calle, Sophie och Fredrik.  DET ser jag framemot så mycket. Sen är det ännu ett event med mig och Lofsan veckan därpå samt Staycation-helg i Göteborg med 35 tjejer från Friendcation.

Om några veckor släpper jag en riktig roligt inbjudan till ett event i november samt delarmed mig av var vi ska på rek-resa  och sen drar vi till Krakow i början på december med ett nytt Friendcationgäng.

De kommande veckorna är helt galna som ni märker. Jag har 200 procent jobb från alla kanter, men det är lugnt. Jag är medveten om det, jag sover mina 7 timmar, bokar träffar med folk som tar mer energi än de ger och sätter upp mentala mål för mig själv fram tills semestern i december. Det är bananas, jag nyper mig i armen och ger mig själv uppskattning.

Att bolla med tusen saker samtidigt, planera och get shit done är min styrka, jag klarar det och jag litar på min egna förmåga att säga ifrån, delegera och våga be om hjälp.  Framförallt när vetskapen att det är sista spurten nu. Sen är jag ledig och jagar vågor i Sri Lanka. DET är häftigt, att jobba mycket är inte häftigt – men det är en nödvändighet ibland för att i framtiden jobba exakt så lite eller mycket jag vill.

Just ja, ses vi på Dog Food AW:n imorgon? Kram på er, hej!

0