Åre

Stickad polo härifrån

Framme i Åre och ska alldeles strax gå och lägga mig men ville innan jag släcker titta in och säga hej. Det kommer vara lite tyst härinne under helgen på grund av stundande Friendcationresa. 28 tjejer är just nu på väg upp till Åre och helgen kickar igång imorgon eftermiddag med hemlig aktivitet därefter följer 3 fullspäckade dagar fyllda av skidåkning, spa, träning, mys, god mat, afterski samt ytterligare en överraskning.

Vi bor som sagt på Holiday Club och vistelsen har börjat pangbra med 2 superfina rum med utsikt över vattnet för både mig och Louise. Tack gänget för att ni gör det lilla extra!

Årets första dag som direkt börjar med världens bästa jobb.

Jooohmenjag tackarrrrr.

Natti hej!

58

Friendcation x Dalarna

I samarbete med Visit Dalarna

Var ska jag börja? Är det inte alltid såhär efteråt? Jag sitter och sorterar 800 bilder med bultande hjärta och leende på läpparna men kan inte få fram ett ord. För hur ska jag kunna förklara våra resor så att var och en av er ska förstå hur unika de är? För det är de. Jag bryr mig inte om att det låter som ett knep för att att sälja in Friendcation och våra resor. De är unika. Vi som är där vet. Och jag hoppas att ni någon gång tar chansen och åker med för att uppleva dem själva.

När vi kontaktades av Visit Dalarna blev vi genast intresserade. Vi hade precis varit i Övertorneå på vinterexpedition med 10 tjejer (läs mer om den resan här) och ville bara ha mer av Sverige. Mer äventyr. Mer natur. Och var dessutom väldigt nyikna på Dalarna. Så vi satte igång med ett förslag, fick en brief, justerade efter våra tankar och sen var det klart. Vi gick ut med resan och 3 minuter senare var 30 platser slutsålda. Och nu har vi gjort ännu en resa. Vår tionde med Friendcation för att vara mer exakt.

Dalarna är vackert. Det vet vi sedan innan, speciellt jag som har varit vid Siljan förut när jag har cyklat Siljan runt. Men helgen blev ändå som något nytt, som att uppleva något för första gången. Och för många av tjejerna blev det många första gånger på olika plan. Vi bodde på Dalecarlia Hotel & Spa som ligger i Tällberg med utsikt över Siljan och blev väl omhändertagna av personalen.

Jag och Louise anlände till Rättvik runt två-tiden på fredagen. Vi körde upp med min Kia Niro Plug-In Hybrid vilket alltid funkar smidigt. Vi släpptes in på Dalhalla (mer om det i ett eget inlägg), gjorde vår grej och körde sedan vidare in till Rättvik där vi tvärstannade vid ett stopp. ”Vad ÄR DET DÄR?” tjöt vi samtidigt och svängde in mot en restaurang på en ödslig parkering. Det visade sig vara ett ascoolt diner i 50-tals stuk. Med asgod mat. Sånt man bara upplever på roadtrips.

Vi fortsatte till Tällberg och checkade in på Dalecarlia där vi hälsade på några av tjejerna som redan hade ankommit och satte oss sedan för att jobba en timme innan det var dags för att gå ner till lobbyn och hälsa alla tjejer välkomna och sätta oss till bords för helgens första middag. Det blev en härlig kväll med tvårätters, vin och en massa samtal. Och en hel del kramar. Några av tjejerna var veteraner och det var så härligt att få träffa dem igen. Det är så med Friendcation, man skaffar sig vänner runt om hela Sverige. Så oerhört fint.

Så övergick fredagen till lördag och vi tassade tyst upp när klockan ringde 06:30. Solen var uppe och det var alldeles stilla när jag och Louise promenerade längs vattnet vid Siljan. Vi rekade. Sen åkte vi tillbaka till hotellet där tjejerna satt vid frukosten, klädda för äventyr med sina ryggsäckar från Eastpak som vi hade ordnat till alla. Tack Eastpak! De kom väl till hands under dagen. Vi samlade ihop alla och blev upplockade av Magnus, vår gymma chaufför för dagen. Det var dags för en hel dag av äventyr!

Första aktiviteten var 3 timmar på Högt & Lågt i Rättvik. Och det var verkligen högt. Så högt att jag stundtals skrek rakt ut att jag skulle kräkas. Vilket även filmades. Galet roligt. Men det var aldrig osäkert, vilket imponerade mig. Det pratade vi om under dagen, hur duktiga grabbarna med sin säkerhetsgenomgång (ändå 30 stirriga tjejer att hålla koll på) och hur välgjort samt fräsch klätterparken var som bland annat har 55 hinder, 5 ziplines och 6 olika banor att välja mellan.

Efter säkerhetsgenomgången släpptes vi lösa. Det var som att ett kosläpp. Tjut från alla håll. Vissa sprang till ”Premiären”, andra till ”Imse vimse spindel” och jag gasade mot det högsta som fanns, lika bra att börja starkt.

OCH DET VAR JU SÅ JÄVLA KUL! Vi åkte zipline, klättrade i nät, balanserade på plankor högt uppe bland trädtopparna och hejjade på varandra. Och det var så fint att se hur alla tog mod till sig när det kändes som läskigast och kastade sig ut. Hur tjejerna peppade varandra och stöttade framåt. Jag var som barn på nytt och tjoade runt som en galen valp på speed.

Tre timmar gick fort, nästan för fort och efter att vi hade samlat ihop alla tjejerna igen tog Magnus oss mot nästa spot – nämligen Bruntegården där lunchen skulle serveras.

Kan vi ta ett par minuter åt att prata om Bruntegården? Jädrar vilken leverans rakt igenom. Restaurangen fokuserar på det lokala och lyfter det bygden tillför i form av råvaror som exempelvis grönsaker från Massarbäck och fäbosmör från grannen Tin´s fäbod.

Personalen hade dessutom stenkoll, maten var fantastisk och det var liksom inga problem för en av tjejerna att få en portion till. Det gillar och uppskattar vi väldigt mycket. För när det väl kommer till kritan så är det alltid det lilla extra som kommer fästas i minnet.

Vi går vidare till nästa stopp – nämligen Styggforsen! Eller STIGG (när någon är ful) som Johan, vår eminenta guide lärde oss att det heter på Dalmål. Han lärde oss en massa annat nyttigt, men det får stanna mellan oss tjejer.

How about Styggforsen? Först och främst, hela min kropp vibrerade av längtan efter att få springa i den miljön. Den längtade så pass mycket att jag faktiskt fick med mig ett gäng tjejer på en löprunda när vi kom hem senare på kvällen. Men åter till hajken i naturreservatet. Johan, som tålmodigt (vi stannade överallt för foto, snack och en liten hutt), gick med oss hela rundan och berättade om platsen som ligger ca 20 km utanför Rättvik. Visste ni att Styggforsens fantastiska natur är ett resultat av ett stort meteoritnedslag samt formationer som går way back till istiden? Nu vet ni. Det var dagens historielektion.

Dagens absoluta höjdpunkt (förutom höghöjdsbanan) var helt klart när Johan tog med sig oss hem till sig och sin fantastiska fru. Vi anlände till en typisk dala-gård kringbyggd i trä med röda plank och en veranda som vette ut mot älven där två ekor låg förtöjda mot den lilla träbryggan. Inne i det lilla köket stod nybakade pajer, bröd, ost från gårdarna runt omkring i bygden och nybryggt kaffe.

”Är vi hemma hos dessa människor? Alltså privata hem?” frågade Agnes mig och tittade med stora ögon mot den blonda kvinnan som stod i sitt blåa förkläde och tog emot oss med öppna armar.

Ja, vi var ju det. Hemma hos. Och det var så förbannat fint att jag fortfarande får rysningar.

Vi har ej grej som vi alltid gör på alla våra resor. N som har läst mina tidigare inlägg om Friendcation vet nog vad jag menar. Round the table. Denna fantastiska, intima och helt avväpnade stund där alla får sin tid att berätta om sig själv, sin historia, sin koppling till Friendcation. Och det är så oerhört fint. Jag önskar jag kunde få er att förstå vad som uppstår under dessa stunder, men jag kan ej och tror faktiskt inte att jag vill det. Det måste upplevas och det är vår alldeles egna grej som bara vi tjejer som är med på just den resan delar.

Men det är känslosamt. Och efteråt var jag tvungen att gå ner till bryggan och sätta mig en stund för mig själv. Ja, jag grät. Jag grät för historierna tjejerna delade gick rakt in i hjärtat. Jag grät för att jag förstod att Friendcation har kommit att betyda väldigt mycket för många av dessa tjejer. Jag grät för min egna del. För alla känslor som flyger omkring inom mig. För min tacksamhet, glädje och framförallt stolthet över att ha byggt upp ett community som innehåller över 6000 tjejer som vill varandra väl. Som vågar gå utanför sin komfortzon.

Jag satt där i stillhet och tittade ut mot älven när jag kände en arm om min axel. Sen fylldes bryggan på och vi satt där och log. EN hand i min, ett skratt från en annan och höga tjut från när några av tjejerna kastade sig ut nakna i det mörka vattnet.

Att visa känslor är inget jag har svårt för. Men jag kände ändå hur garden sjönk ytterligare några hack och det var liksom aldrig några konstigheter att gråta bland 30 tjejer varav 25 man knappt kände. För vi känner varandra, på vårt sätt, och det är det Friendcation handlar om. Vänskapsband knyts, det är högt och lågt och man lyfter varandra – oavsett vem man är eller vad man har för bakgrund.

Friendcation har blivit min extrafamilj och jag är så förbannat tacksam över att ha dessa tjejer, detta community, i ryggen. Kvällen avslutades med löpning, trerätters middag och fortsatta samtal om dagen, livet och framtiden. Behövs ingen närmare beskrivning av kvällen, den var fin, väldigt fin.

Klockan åtta på söndagsmorgonen var det träning för de som ville på gräset nedanför hotellet. Jag brukar alltid slänga in ett pass som jag leder vilket brukar vara uppskattat. Men innan det skulle min egna träning göras och jag fick sällskap på den 7 km långa rundan över stock och sten runt Tällberg. Jag blev väldigt överraskad när jag några minuter i sju gick ner i lobbyn och möttes av 6 tjejer som hade gått upp extra tidigt för att följa med på min löpning. Vi värmde upp och sedan drog vi iväg.

”Du dansar fram Joanna!” ropade Jennie bakom mig där vi sprang på den slingriga stigen som färgades gyllene av solen som sakta gick upp över Tällberg. Mina fötter var blöta av leran, dagget och vattenpölarna som jag inte hade lyckats parera. Kroppen rörde sig metodiskt framåt, starkt, den signalerade ut att den ägde rätten att ta mark. Jag svängde av mot ett mer teknisk spår och ökade. Kilometer efter kilometer. Jag kände hur hela kroppen slappnade av. Hur den ville ha mer. Hur jag bara ville packa väskan och springa i dagar. Återkomma hit och upptäcka mer av den fantastiska natur som omringade oss.

Stort tack till Jonna från Visit Dalarna, Dalecarlia, Bruntegården, Högt och Lågt och framförallt till alla tjejer som var med på resan. Det har varit en helt fantastisk helg och jag kommer leva länge på all energi som gavs. Om 3 veckor åker vi till Bokenäset med 30 tjejer för ytterligare en helg i Sverige. Det ser vi framemot, men tills dess kapslar vi in alla intryck från denna helgen och tar till oss allt fint som vi ändå har runt omkring oss.

Och jag? Jag kommer omfamna min längtan och brinnande intresse som bara ökar efter äventyr. Det finns så mycket att se och göra, varför inte bara gör det?


51

Lunch på Själsö Bageri

I söndags efter löpningen åkte vi bort till Själsö (ca 5-10 minuter med bil norr om Visby) och åt lunch. Det kanske inte var det mest matiga efter ett långpass, men definitivt det godaste.

Fiken är så oerhört fina på Gotland. Allt känns så genomtänkt och ”nytt” men ändå så har man lyckas behålla charmen med ett bageri.

Kan vi prata om bullarna? Jag är en sucker för kakor och bullar. Det vet de flesta av er numera. Jag älskar syltkakor, kardemummabullar och smöriga vaniljbullar. Herregud, det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på det.

Jag tog deras surdegsmacka med stark pepparrotskräm, lax och sallad medan Calle tog rostbiffsmackan med currymajonäs och pickad gurka. Till kaffet blev det vaniljbulle samt karlsspader-bulle. Oh yes!

Definitivt värt ett besök om du har vägarna förbi.



11

För det är dagar som dessa som gör skillnad, inte de där solskenspassen där jag bara flyger fram

I tre dagar har jag tänkt på dagens träningspass. Tre dagar! Det är onödigt mycket tid och energi att lägga på något som egentligen inte betyder något egentligen. Speciellt när det är tankar som styrs av olust.

Jag visste att passet skulle komma någon gång under mitt träningscamp på Gotland. Det var inte direkt som att jag öppnade Coach4Pro på telefonen (där all min träning läggs upp) och fick en överraskning. Jag och min coach har en plan som jag är med och utformar. Och jag är högst delaktig i allt som rör min träning och planering kring den, vilket innefattar passen som har gjorts här på Gotland. Men ändå så var just dagens pass jobbigare mentalt än alla andra pass. Vilket är rätt konstigt då jag inte tyckte mitt 130 km pass i måndags var någon big deal. Inte heller min 30 km löptur i söndags, hade det inte varit för att jag var kissnödig och hungrig hade jag kunnat fortsätta en mil till.

Igår när jag skulle lägga mig kände jag mig lite stressad. Jag fipplade med alarmet som var ställt på 06:30 för att jag skulle hinna äta, packa (då vi åker i eftermiddag) och sedan dra ut i lugn och ro. Men så kunde jag inte somna. Vilket stressade mig ännu mer. Och jag tänkte – nu kommer det verkligen gå dåligt imorgon. Mer än jag redan tror det kommer göra.

Mitt upplägg var följande:
60-70 min uppvärmning zon2-3.
30 min hög zon 3
2-3 min rullvila
10x2min hög zon 4
60 min hög zon 2

Därefter direkt: 50 min distanslöp.


När klockan närmade sig åtta stod jag redo nere på vägen med cykeln mellan benen. Ja de där benen, jävlar vad sega de var. Så drog jag iväg med en djup suck. Första 60 minuterna var lugna. Jag trampade på i motvinden som jag strategiskt hade lagt första delen av rundan för att kunna dra intervallerna och distanspasset i medvind hem sen. Men när klockan började närma sig en timme började klumpen i magen växa. Fan. Det gick inte fort, jag hade dåligt med tryck i benen och vinden var hemsk. Jag kunde knappt hålla en hög zon 3 i 5 minuter som det var nu, hur i helvete skulle jag fixa en halvtimme

Och jävlar vad jag kämpade. Tårarna rann bakom solglasögonen och benen brann. Jag lyckades till 95% och fick därefter stanna efter 29 minuter och dricka vatten. Sen stod jag bara där helt apatisk i några minuter och försökte vända tankarna från ”detta går inte” till ”jag gör mitt bästa med det jag har”. Jag påminde mig själv om att jag hade 3 dagars tung mängdträning i benen och kroppen började bli sliten. Jobba med det du har!

Vände om, bröt ner de 32 km som var kvar i sektioner och satte sedan igång klockan igen. Trampet gick lättare då vinden låg snett bakifrån men benen tog lång tid på sig att svara. Efter 3:e intervallen på en ilsken röd zon 4 så tappade klockan kontakten med min puls och vips så låg jag nere på zon 1. Det var så klart inte sanningsenligt och jag förbannade tekniken en sekund innan jag gick över på Borg-skala istället (läs vad det är här). Resten av intervallerna körde jag på ren känsla och beslöt mig för att maxa allt jag hade. Ösa på i 7 intervaller till och därefter distanscykla i en timme. Det fixade jag.

Helt plötsligt var jag tillbaka i Visby och hade ca 25 minuter kvar av passet. Jag svängde lättat tillbaka in mot Högklint, cyklade ett varv på en slinga jag hade hittat där och avsluta med lite offroad på runt Hällarna. Sladdade in på hotellets entré, gick upp med cykeln, böt om till löpkläder och ställde mig sedan på löpbandet nere på hotellets gym. Jag var klar med frisk luft och vind. Nu ville jag bara stänga av hjärnan och springa med den lilla lilla ork jag hade kvar. Då är löpband perfekt, kanske inte det bästa då det trots allt inte är löpband man ska tävla på, men skit i det – det är inte alltid perfekt.

När det hade gått 50.00 min stängde jag av bandet. Klev av. Satte mig ner och tittade ner på klockan. Jag hade hållit på i 4 timmar prick. Med ett mindset som när som helst var redo att kasta in handduken. Det är inte likt mig då det är mitt pannben som är min största tillgång, men jag har sådana dagar, eller sådana pass ska jag väl säga. Pass som jag genuint är obekväm och lite rädd för. Varför? För att de innehåller mina svagheter. Sånt jag vet inte kommer gå bra. Jag har så fruktansvärt svårt att komma upp i puls när jag cyklar. Jag har liksom inte helt hittat tillbaka till min form i cyklingen. Det ligger även kopplat till min dåliga kraft i benen. Jag har inget tryck i mitt tramp vilket gör att jag blir seg. Så därför är långpass där man håller på länge inte ett problem för mig. Jag skulle kunna hålla på en hel dag, nej säg, en vecka. Inga problem. Men att trycka på och vara snabb på cykeln längre sekvenser är min stora svaghet vilket jag vet om och som är en obehaglig sanning. För ska jag bli bättre och pressa ner min cykeltid ytterligare så krävs det kraft i benen, så enkelt är det. Det är inte alltid kul och härligt att träna. Hade det varit det så hade jag inte varit där jag är idag. För tyvärr, det är inte så man förbättring sker. Det är jävligt och piss vissa dagar. Det gör ont. Och det är okej. Jag välkomnar det.

Men nu är jag klar. Passet är gjort och jag skulle väl inte säga att jag är helt nöjd, men jag är väldigt nöjd att jag genomförde det, fick till ett gäng riktigt hårda intervaller och lyckades vända mitt mindset under tiden. Det kommer jag ha med mig nästa gång det kommer kännas jobbigt. För det är dagar som dessa som gör skillnad, inte de där solskenspassen där jag bara flyger fram.


28

Cykling Hoburgen

I går morse tog jag bilen ner till Havdhem där jag parkerade bilen, drog på mig mer kläder och drog fram cykeln från bagageluckan. Sen började jag trampa i motvinden ner mot Burgvsik. Oj vad jag trampade. Solen sken men vindarna var starka och kalla. Men det gjorde inte så mycket. Jag var på gott humör och energin var påfylld efter en gedigen frukost. Benen hängde med även om de var något trötta.

Väl framme i Burgsvik svängde jag av mot hamnen och tog in vid campingen och fortsatte på en liten stenig väg vid namn Välarvägen som mynnade ut till en mindre stig vid ett karg snårigt område vid havet där underlaget krävde starka ben, stående position och ordentlig koll på stigen.



Tog sedan av mot stora vägen igen där jag cyklade landsväg i ca 5 km innan jag såg en skylt där det stod ”Vacker väg vid havet mot Hoburgen”. Ja men det låter ju bra! sa jag högt för mig själv och svängde in på den böljande vägen som gick raka vägen mot Gotlands sydspets.



Och visst var det vackert. Det var så vackert att jag flera gånger fick hämta andan och högt upprepa ”åh herregud, åh herregud..” Och då är jag inte ens religiös.



Väl framme vid Hoburgen och naturreservatet Husrygg med den berömda Hoburgsgubben tog jag av mot Sundret och cyklade landsvägen upp mot bilen igen. Med medvind. Behöver jag skriva att det gick fort? Fort som fan?

Där och då var jag bäst i världen.

Det var en väldigt lycklig person som satte sig i bilen igen för att köra upp den dryga timmen upp till Visby igen för lite lunch, vila och eftermiddagslöpning.

Tack för en bra tredje dag Gotland!

23

Cykling Visby – Furillen

Igår var det äntligen dags för långpass på gravel-hojjen jag har fått låna av Canyon. Det är en Grail CF SL 8.0 och en av de skönaste cyklarna jag har cyklat på. Den är lätt men tålig och plöjer fram på både stig, grusväg och ojämn terräng samtidigt som man kan cykla snabbt på landsväg.

Jag är kär och det finns risk att Stefan inte kommer få tillbaka den i slutet av maj.

Klockan tio rullade jag ut från Novi Resort och började trampa uppåt på väg 149 mot Brissund, Nyhamn och svängde sedan av vid Stenkyrka. Det var ca 5 km för sent men då jag är en stark motståndare till att vända om så tänkte jag – äh! Det blir bra med lite extra kilometer i cykelbanken

Jag trampade på genom Tystebols ner till Tingstäde och fortsatte därefter på väg 148 upp mot Lärbro. Planen var att fortsätta förbi Lärbro, svänga av vid Rute och ta av vid Rute Bageri för lunch. Då skulle klockan vara runt ett. Men självklart så missar jag avfarten mot bageriet och hinner komma en bra bit på vägen ner mot Furilden. Så jag drar fram andra halvan av min dadelbar och äter upp den då lunchen kommer bli något senare. Vad jag inte vet då är att den kommer att bli jävligt mycket senare.

Efter ytterligare ett par kilometer genom en vind som höll på att blåsa av mig från vägen kommer jag äntligen fram till Furillen som har stått på min bucketlist tillsammans med Fäviken ett bra tag nu. Vi skulle egentligen boka en natt här denna veckan men de har inte öppnat ännu, så får spara den övernattningen till ett senare tillfälle.

Jag stannade klockan på 66 km och klev av. Vart hade jag hamnat? Det kändes som att jag hade kommit till en annan planet. Det var som att rymden och jorden hade slagits ihop och det hela kändes mystiskt och oerhört futuristiskt. Jag inspirerades och förvandlades till någon form av naturfotograf och härjade runt ett tag innan jag tog ett par tuggor av min sista dadelbar .

Väl uppe vid Rute igen knorrade magen rätt rejält och jag såg framemot lunch på bageriet…som visade sig vara STÄNGT. Vad i helvete? Ändra era jävla öppettider på Google! vrålade jag rakt ut till det tydligt igenbommade lilla stenbageriet.

Vände cykeln och började trampa gormades i motvinden samtidigt som vetskapen om att jag hade ytterligare 62 km hem i den jädra vinden.

När jag kom fram till Lärbro skymtade jag en coop men valde att chansa att det lilla fiket bredvid skulle ha någon form av mat (behövde sätta mig ner i ett par minuter och skaka av mig irritationen). Det hade de och jag tror de var lika förvånade att se mig som att jag var att de faktiskt hade öppet. Jag tror att jag var deras enda kund den lunchen. Det var så tyst. Så tomt. Så..märkligt hela grejen. Men en räkmacka, havreboll och en trocadero senare var jag igång igen och började trampa den långa motiga vägen hem. Att det kunde skilja så mycket på två sträckor. När jag cyklade upp mot Furillen låg jag i 32-39 km/h och njöt av livet. Nu fick jag hålla krampaktigt i styret för att inte blåsa av vägen och kämpa med att hålla 21-23 km/h.

Det var nu jag förstod vad folk menade när de pratade om de Gotländska vindarna.

Sista 2 milen var ren misär. Min energi var körd i botten och jag förbannade mig själv att jag inte hade tagit med mer energi.

Men som i en hägring med skimrande ljus som lös upp byggnaden tornade hotellet upp sig och haaaaaalleluja – 130 km var äntligen färdigcyklade.

Om jag skulle göra om det? Ja, såklart. Man är ju en jävla dåre.


25

Löpning genom Södra Hällarna

Vilken jäkla dag! Wow wow wow. Efter frukosten satt jag och skrev i två timmar innan vi begav oss i solen. Calle sprang med första 5 kilometerna, tog ett par bilder och vinkade sedan hejdå medan jag fortsatte in i naturreservatet Södra Hällarna.

Planen var att springa 21 km men någonstans på vägen fick jag feeling och passet slutade på 30 km. Det var liksom inte alls jobbigt. Jag ville bara fortsätta längre och längre. Min nyfikenhet för vad som dolde sig på nästa stig och bakom nästa krök tog över. Benen trummade på mot marken, mina andetag var stabila jämte de rytmiska stegen och jag kände mig stark. Solen värme min svettiga panna och meter efter meter tog jag mig framåt. Stigar avlöste varandra, jag hoppade över stenar och duckade för grenar. Helt plötsligt sprang jag längs med en ravin och vid slutet av den upptrampade lilla stenstigen fanns en rostig trappa som ledde ner till stranden. Jag kände hur min äventyrslust styrde och jag tog mig snabbt ner och fortsatte springa längs med stranden med något tyngre steg i den vita sanden.

Jag var hänförd. Vilken ö. Jag kände hur min kärlek för den dramatiska ön växte för varje meter jag sprang. Tacksamheten över att se och uppleva något sådant grep tag om mig så kraftigt att jag fick dra ett par djupa andetag.

Helt plötsligt tog stigen slut och jag befann mig på en asfalterad väg. Fortsatte upp mot Höglint, rundade Ygne och sprang sedan tillbaka mot Novi igen.

30 kilometer.

Imorgon ger mig av norrut, jag längtar.

34

Novi Resort Visby

Vaknade av mig själv vid åtta i morse. Det var kallt i rummet då dörren ut till den enorma terrassen hade stått öppen under natten. Jag tassade upp, drog upp skjutdörren ytterligare och huttrade till när den kyliga luften slog mot min nakna kropp. La mig sedan i sängen igen och fixade det sista med mitt träningsschema inför dessa 4 dagarna. Skrev ner vind, avstånd och tittade på alternativa vägar. Undersökte, funderade och planerade.

Igår checkade vi in på Novi Resort. Vi bokade om till detta hotell när det blev klart att jag kunde hänga på C´s jobbresa. Visst hade det varit mysigt att bo innanför ringmuren men då vi båda älskar havet och det är enklare att dra iväg och springa/cykla härifrån så var valet ganska lätt. Dessutom har vi bil, så det blir lättare logistiskt att bo här. Dock cyklar vi in (hotellet lånar ut) till stan varje dag. Tar några minuter max längs strandpromenaden.

Det visade sig vara ett bra drag då vi fick en för jäkla grym uppgradering. Från ett större deluxerum med balkong till Master sviten på högsta våningen med gigantisk terrass, två sovrum och bubbelpool ut mot havet. Stilren design, öppna ytor och golv till tak fönster. Orgasm. Ni skulle sett oss när vi fick nycklarna i receptionen efter att vi hade fått reda på att de hade flyttat upp oss. Jag sneglade på C som såg ut som att han skulle sprängas vilken sekund som helst medan jag log frenetiskt för att inte få glädjefnatt och börja vråla. Tänk er när man gå-springer fram. Tänk er sedan två muppar som slåss om vem som kommer först fram genom en lång hotellkorridor. Där har ni oss två.

Tänk att vi ska bo här till onsdag. Va? Drömmarnas dröm. Jag kanske överdriver, men jag blir genuint glad över sånt här. Det är sådan överdådig lyx som jag värdesätter in på varenda millimeter. För det är liksom inte självklart. Vi reser en del och har bott på en del sjyssta ställen. Det går åt mycket pengar och vi båda jobbar stenhårt för att kunna unna oss en viss standard. Vi väntar in deals, samlar poäng och planerar för att försöka få det bästa möjliga för minsta möjliga. Och jag blir lika begeistrad och fnattig fortfarande, spelar ingen roll hur många gånger jag bor i ett sjysst rum eller äter på en bra restaurang. Jag kissar nästan på mig av extas varenda gång. Tänk er då vad som händer vid en uppgradering. Herregud.

Nu ska jag smälta frukosten, dricka en kopp kaffe till, besöka toaletten (strategi) en extra gång och därefter väntar ett långpass löp på två timmar.

Ha en fin söndag, kram på er.

37