IM BACK! ♡

Nu gasar vi Syd! Dags att börja vinna tävlingar.

Glad över att vara tillbaka och på frågan om jag tror att någon såg det som en fördel att jag hade sovit borta en natt och ”ätit” upp mig så vill jag vara ärlig med att säga att jag åt grönsaksbuljong och två-tre tuggor av en liten ostmacka förutom det dropp jag fick. Tyvärr så kunde jag inte behålla det utan höll på att bajsa på mig i bilen påväg till campet där jag tillbringade natten i ett strippat rum med endast en säng. El, toalettpapper och all form av nödvändigheter vi som vi ej hade på ön hade tagits bort. Spenderade resten av kvällen på toaletten för att magen krampade av det jag hade fått i mig. Så jag vet inte om de 300-400kcal var så mycket till fördel. Men nej, jag tror inte det. Mitt lag är bra och vettiga människor som var genuint glada över att ha mig tillbaka.

Jag minns att jag frågade gång på gång om jag skulle åka ut om jag åt av buljongen för att det var ”fusk” och det var även därför jag beslutade att stå över överraskningen i dagens tävling. För jag ville inte att någon skulle tycka att var orättvist och jag visste även hur jäkla mycket de andra I laget behövde energin. Jag mådde bra när jag kom tillbaka. Men ja, nu när jag ser det i efterhand så vet jag att det inte är så smart att ge bort ett eventuellt matpris. Men äh, jag var så jävla nöjd över att vara tillbaka på ön som vinsterna alltid glömde.

Det är kul att vara tillbaka i bästa laget igen. Tjoho!

28

Om kollapsen i Robinson

Vad som hände i dagens avsnitt har stört mig något enormt. För även om det finns en vetenskaplig förklaring till varför det hände så har jag känt en stor frustration. Att ha ett huvud som är inställt på att ge allt men en kropp som inte svarade på mina kommandon var en stor besvikelse.

Jag har varit i den situationen förut när jag var som sjukast i Guillan Barre och helförlamad. Men nu var situationen annorlunda. Jag vet ju min kapacitet. Jag vet vad jag klarar. Jag är van vid påfrestningar. Men efter 15 dagar med princip 500-800 kcal om dagen så missbedömde jag mina krafter. Mina glykogenlager var helt förbrukade enligt läkarna, jag var uttorkad och kroppen förbrände mer än vanligt för att upprätthålla termogenes. Hålla oss varma.

Detta är på riktigt och vi alla kämpar något oerhört. Lätt att glömma det när man sitter hemma i soffan och tycker vi latar oss på stranden.

Jag är van vid att träna på fastande mage, har god kännedom kring min kropp/energilagring och kan tömma mig vid extrema påfrestningar för att snabbt ladda om och köra på igen. Men skillnaden där är att jag har lagrat energi inför träning/tävling i ett normaltillstånd och inte levt på ett underskott som nu. Och i varje tävling har jag pressat på. Det har byggts läger och visst har jag varit hungrig, men det har ändå varit hanterbart. Och någonstans viftade jag därför bort varningssignalerna när jag gav allt och pressade på ännu mer. För jag var ju inte på ”gränsen” annars. Jag mådde ju bra och ville göra allt för att vi skulle vinna. Men mina glykogenlager var tomma och där fanns inget mer att ta av. Och det gick snabbt. Snabbare än jag någonsin hade kunnat förutspå. Min kropp la av. Trots att jag skrek åt den att fortsätta. Tryckte på. För jag ville så gärna att vi skulle vinna och just i det läget spelade det ingen roll att jag stod på alla fyra och drog över hundra kilo i en sele som höll på att slita oss alla på mitten. För vi ville så gärna vinna och vi är, även om det inte alltid visas på tv ett sammansvetsat lag. Vi gillar och respekterar varandra. Och även om vi driver varandra till vansinne (ping mitt favoritbarn @eliasakyols ) emellanåt så tycker jag om mitt lag. Vi är ett bra och starkt gäng som kör raka rör och det finns inga jag hellre vill ge allt ihop med på tävlingar. <3

55

”Jag ska vara med i Robinson”

Sekunderna innan taxin kom för att ta mig till Arlanda och sommarens äventyr

Jag minns hur jag satt på Volta den där lördagsmorgonen i juni. Vi åt långfrukost innan vi skulle åka ut till Vaxholm med några vänner för en dags sol och bad på klipporna. Han märkte att det var något och jag såg hur han nervöst tittade på mig, observerade mig, granskade mig. Varje gång jag tog ett andetag och förberedde mig för att berätta stannade jag av mitt i utandningen och slog ner blicken. Han såg på mig. Blev blekare.

”Vi måste prata..”
”Jaaaha..euhm..okej..”

Jag tystnade, tog en klunk av kaffet och mötte hans stadiga blick. Aldrig att han viker av med den blicken tänkte jag för mig själv.

”JagharfråganomjagvillvaramediRobinsonsåjagtänkteattjagskickarinochderingdeuppdirektochnuharjaggåttvidareochträffatproduktionensamtläkareochjaghartackatja”

Uaaaaaaaaah…jag andades in och insåg att jag hade sagt det där så snabbt i ett enda andetag att jag knappt hade registrerat vad jag själv sa.

”Du ska vara med i Robinson? Det var det du ville berätta? Det du har gått och hållt på hela morgonen..?” säger han och jag kan riktigt se hur hela han andas ut.

”Ja? Vad trodde du jag skulle säga? Trodde du att jag skulle göra SLUT?!” kontrar jag och ser på hur hans oro sakta men säkert ebbar ut. Ja, han trodde ju det. För en sekund så trodde han att jag inte ville mer. Vi tittar på varandra sedan börjar vi båda skratta.

”Det är väl klart som fan att du ska åka.” säger han sedan och kramar min hand med ett stort leende.

Ja, det är väl klart som fan jag ska göra det tänker jag och känner hur stenen som har tyngt ner mina axlar försvinner. Min oro över att han skulle reagera på ett annat sätt, ett sätt som tidigare personer i mitt liv skulle ha gjort hade etsat sig fast i mitt inre och jag var helt enkelt så nervös inför att hans skulle bli arg.

Arg över att vår första sommar ihop inte skulle bli som vi hade planerat. Arg över att vi skulle få ställa in vandringen i Abisko och fjällmaraton i Åre. Arg över att jag bara drog. Arg över vad andra skulle tycka om mig och att jag skulle skämma ut mig i tv.

Innerst inne vet jag att han inte är en sådan kille. Att hans grundtrygghet och respekt för vem jag är och vad jag gör och vill göra i livet är stor. Men det är klart att tidigare erfarenheter etsar sig fast. Och det var det jag upplevde den där soliga morgonen i juni på Cafe Volta då jag berättade för min kille att jag inom 2 veckor skulle befinna mig på en Ö ute i Haparandas skärgård.

Och han ser på varje avsnitt med stor stolthet.

151

Om bossighet, snöflingor och skenheliga kvinnor

Det är intressant att läsa reaktionerna gällande gårdagens avsnitt. 99.9 procent är väldigt positiva och hejjar på. Men. Det finns alltid ett men. Den där lilla skara människor, som tyvärr är rätt stor när man höjer blicken och tänker tillbaka på alla de gånger en reaktion eller kommentar i det ”vanliga” livet har getts, som reagerar. Om vi tar gårdagen som ett exempel så visste jag att det skulle bli reaktioner. Om min ”bossighet”. Om sättet jag ”tar över” på. Om hur jag tar plats. Om mitt agerande. Ska jag vara helt ärlig så kände jag inget annat än stolthet när jag såg avsnittet. ”Rakt igenom du” sa min kille med värme. Jag skrattade högt och svarade honom att detta nog kommer bli den bästa porträtteringen av mig i programmet och att jag ska njuta av det då det inte alltid kommer vara så glatt sen.

Reaktioner är alltid välkommet och självklart kan man och ska man få tycka olika. Men behöver jag hålla med när det bakåtsträvas? Näh.

Jag gillade Deans kommentar om att det fanns en ny chef i läget och har inga problem alls att han kallade mig för bossy. Det som däremot fascinerar mig är hur andra kvinnor har uttryckt sig gällande det och hur vi fortfarande än idag har svårt för att en annan kvinna går in och gör det som män har gjort i alla år. Fast att vi varje dag pratar om att vi måste göra just det här.

Att en grupp snöflingor till män blev upprörda räknade jag med. Att jag har blivit kallad för en ”bossig slyna som borde *pip* på plats” förvånar mig inte. Det kommer komma mer av den typen av kommentarer.

Som jag sa på mina stories i morse så är detta inget försvarstal och inte heller en förklaring till hur jag är. Däremot hoppas jag och tror att detta får flera att våga ta ännu ett steg mot att våga ta plats och höja blicken. För det hade jag verkligen behövt när jag var yngre och fick höra att min integritet och framåtanda inte var lämplig. Att den skulle göra mig mindre omtyckt. Att vissa situationer och kommentarer helt enkelt bara är bättre att svälja. ”För Joanna, du vill väl inte vara framstå som bråkig?”

Som den gången på ett möte där jag besvarande en kommentar om att jag borde servera lite kaffe åt resterande (män) runt bordet med ”står det kaffeflicka på mitt cv?.” Eller den gången när en släkting förklarade för mig att det finns vissa saker tjejer inte kan göra och inte borde göra för framtidens skull. Vi måste tänka på vårt anseende. Eller den gången när ett x till mig sa att jag inte är en likeable person när jag exempelvis ifrågasätter i diskussioner. Sen vet jag att jag inte är gud bästa barn. Jag kan vara den där skenheliga kvinnan i vissa situationer och det är då jag kommer på mig själv och tänker, helvete. Nu får jag göra om och göra rätt.

För mig är detta inte att vara bråkig. Och det är när vi börjar sluta sätta dessa etiketter på oss kvinnor som förändring sker.

Detta är för oss alla som har mer att ge. För det har vi. Tro mig, vi har jävligt mycket mer att ge.

139

ROBINSON 2021

Foto TV4/Linus Nilson

Ni hade rätt. Jajamän, det var ett gäng som inte riktigt köpte den där där digitala pausen i somras. Nog för att jag hade en rejäl telefonpaus, hängde i en skog och levde vildmarksliv. Men istället för Dalarna, som jag påstod att jag befann mig i, så var jag på en ö långt ute i Haparandas skärgård och spelade in den en ny säsong, denna gången på svensk mark, av Robinson.

Nu var det väldigt många, som trodde på mig och ni otroligt många som var genuint oroliga för mig. Ber om ursäkt för den lögnen och får kompensera genom att bjuda på en riktig rolig vår i rutan istället. Jag har ju hela tiden sagr att jag ska levla upp mitt outdoorgame. Sen att jag valde att göra det inför hela svenska folket var ju ett sätt att krydda till det hela.

Poppa popcorn och luta er tillbaka. Robinson 2021, ÄNTLIGEN kliver jag in. Jag, Lovisa, Dennis och Wrenkler kommer in och fyller på Lag nord/Syd så de äntligen blir fulländade.

Så egentligen kan man säga att det är idag det drar igång, for real.

P.s Min pressbild får 10 av 10 granar.

Hej!

110