Hemmakontor kräver sin smoothiebowl.

Imorse när jag vaknade kände jag mig lite piggare i kroppen. Beslöt mig ändå för att ställa in långpasset och snabbt boka in mig på ett yoga pass. Det är inte för att jag känner att jag måste röra på mig eller får ångest över utebliven träning. Det handlar mer om att jag ska sitta still på ett plan i eftermiddag, jag mår bra av lite rörelse och att jag helt enkelt hade lust. Det är viktigt att skilja på känslorna och känna igen dem som smyger på med en våg av ångest och en röst som väser ”du borde..”.

Nu sitter jag och jobbar undan det sista. Lyckades få undan nästan allt igår kväll, så idag är det bara ett fåtal mail och en sammanställning kvar inför nästa vecka. Efter lunch drar jag ner till Felicia på Benefit Brow Bar en snabbis för att fixa mina bryn och sen är det VACAY.  Jag och C åker ner till Bosse och Magnus som bor i Tunisien och firar påsken med dem.  Pratade med Bosse igår och hon meddelade att det var runt 23 grader. Ner med bikinin, smörj näsan och raka benen – för nu kommer vi!

Sist men inte minst, min frukost. Ser ut som snor, men smakar för jäkla gott.
Mixa följande:
1 avocado
1 mått sportfrukost (vanilj/blåbär)
2 dl mandelmjölk
En stor bit ingefära
Pressad citron
1 Banan
1,5 dl fryst mango

Toppa med valfri topping. Jag kör nästan alltid jordnötssmör och rostade kokosflingor.

Enjoy!

0

OOTD & frukostdejting.

Fullkomligt tappade det igår. Nej, inte Britney Spears tappade det. Utan min kropp, jag, hela min existens tappade sin energi. Föreställ er en torr kvistboll som sakta rullar fram i öknen, den liksom studsrullar fram. Boing..boing..rull..rull boing. Föreställ er sedan den kvistbollen, med mitt ansikte på och lägg därefter på ett slowmo filter.

Det var jag igår.

Orkade med nöd och näppe redigera ihop filmen, bröt ihop ett par gånget och ylade ”det funkar intääääääääääääää” och åt raw blåbär/avocado glass till middag. Plus en halv Marabou Oreo chokladkaka. Sen däckade jag.

Idag mår jag inte mycket bättre. Är så trött och huvudvärken dunkar. Blev väldigt lättadnär jag såg att jag har avsatt en del tid i min jobbkalender åt att städa undan inför påsk, beta av mail och grotta ner mig i olika rapporter. Det betyder Sebastien Tellier i lurarna, massor av te och en lugn mötesfri dag på jobbet. Måste må bättre imorgon, flyget går vid 17:00 och då ska denna damen vara on FLEEK!


Började i iallafall dagen med en snabbfrukost på väg till jobbet med Anna. Hon var så jäkla grym och hjälpte mig att lösa lite koder till bloggen, så en frukost på Pascal var det minsta jag kunde erbjuda. Så otroligt gullig och duktig tjej. Älskar hur man kan ställa en fråga på Instagram och få så mycket hjälp och svar tillbaka. Ni är <3.

Dagens outfit är fantasilös och enkel. Skinnkjol från Zara, polo från Gina och svarta lädersneaks från Filippa K.

Ha en fin dag, tjo!

0

Jakten på det filterfria ansiktet.

Denna veckan är det Nicole som får dela med sig av sin visdom på Lykos Youtube kanal. För två veckor sedan var det jag höll låda, (läs mer om det här.)

Vi snackar om hennes besatthet av sin hy, hudvårdsrutiner och jag försöker få henne att göra en tvätt-rehab av sitt hår. Chocken i hennes ansikte när jag säger att jag max tvättar det tre gånger i veckan. Oerhört roligt att se folks reaktioner när de ett får reda på hur ofta jag tränar och därefter får reda på att jag inte tvättar håret efter varje träning. Folk måste seriöst tro att jag är har en svettig och flottig stinkhjälm till hår. Fjärde dagen kanske, men då finns något som kallas ”lilla my”-knuten, torrschampo och en riklig svängom med saltvattensprayen. Duuh.

Hudvård är kul. Jag ligger väl på en semi-nördig nivå när det kommer till smink, hår och krämer. Vissa områden har jag stenkoll på, som exempelvis mitt hår efter flera år av grym frisör, bra produkter, olika frisyrer, längder och några vändor med extensions. Jag har lärt mig vad som funkar, vad som inte funkar och vad mitt hår behöver. What can i say, jag går igång på att piffa mig och känna mig fabulicious.

Jag har även rätt bra koll på min hy och varför jag använder de produkter jag gör. Det är vanligt förekommande att folk bara använder något för att man ”ska” men sen inte har en aning om vad den produkten egentligen tillför eller gör.

Vad som däremot har börjat öka mitt intresse är smink. Herre jäklar vad roligt det är. Jag testar nya märken, går totalt loss på ögonbrynspennor och fullkomligt nördar sönder i jakten på den perfekta primern. Det finns en hel värld där ute som bara väntar på att utforskas. NEEEJ skriker mitt Amex, JAA skriker min inre gudinna.

Tänker stoppa här då jag känner att jag i full färd att påbörja en roman om just detta ämne. Sparar det till 2 separata önskeinlägg som jag har fått av lite olika läsare. Ett sminkinlägg och ett hudvårdsrutin inlägg. You like?

Kram på er.

0

Stockholm 07.04.2017

I fredags hände det som inte fick hända. Jag satt på jobbet när beskedet kom att Stockholm hade drabbats av en terrorattack. Det är lite speciellt att jobba med det jag gör, då vi påverkas direkt vid sådana händelser. Lyckligtvis så hade vi läget under kontroll, agerade snabbt och mina kollegor skötte sig oerhört proffsigt. Jag blir stolt av att tillhöra en sådana handlingskraftig arbetsplats.

Jag tog mig in till stan med bil, men blev stående vid Karlaplan. Tanken var att träna efter jobbet och sen åka på fredagsmiddag hos Louise. Det blev inget med det. Jag ville bara ta mig hem snabbt. Vilket jag inte gjorde, det tog mig 1,5h att gå igenom stan. En stad i fullkomligt kaos. Det kändes som att hjärtat skulle hamra sig igenom bröstet när jag passerade Stureplan och fortsatte upp mot Kungsgatan/Sveavägen. Överallt stod människor, panikslagna och gråtandes, omringade av insatsstyrkor beväpnade till tänderna. Jag tänkte på min bonuspappa, min hjälte under hela min uppväxt, som hela sitt liv har jobbat som polis. Jag tänkte på alla mina vänner som jobbar runt om Centralen. Jag tänkte på dem jag inte kände. Jag tänkte på Syrien, som varje dag får uppleva sådant kaos. Jag tänkte på världen. Hur skräckslagna människor känner sig, 24 timmar om dygnet. Det finns all form av terror, och Stockholm hade just drabbats av en av dem.

Där stod jag, med tårar i ögonen och mobilen som gick på högvarv mitt på Sveavägen.  Jag tänkte på att jag ofta rör mig i de kvarteren då jag tränar på gymmen runt omkring samt ofta får infall (ni vet, jag ska baaara kolla på dessa skor/hudcremen/klänningen etc) på Åhléns, HM och Zara som ligger på Drottninggatan. Jag kände med takt med att tankarna började ta form till känslor så blev de även mer och mer barrikaderade, som alltid under press och stress. Jag nollställdes, blev rationell och fokuserad. Nästintill kall.

Hem. Jag skulle hem.

Så jag vände med pumpande adrenalin och fortsatte upp för trappan till Malmskillnadsgatan, passerade Johanneskyrkan, fortsatte ner till Rådmansgatan, Odenplan, St Eriksplan och över bron till Kungsholmen. Hundratals människor gick över bron och det såg ut som en scen hämtad från The Walking Dead. Blåljusfordon och polishelikoptrar överröstade myllret av människor som försökte få tag på sina nära och kära. Och jag fortsatte. Nästintill apatisk. Ni vet känslan av att se sig själv ovanifrån. Precis så.

När jag svängde in på vår gata var det precis som att någon tryckte på en knapp. Det var helt tyst, folktomt och nästintill kusligt stilla. Och då bor vi ändå 50 m från St Eriksbron. Kanske var det sinnesstämningen som spelade mig ett spratt. Kanske zoomade jag ut. Jag vet inte. Men det var anmärkningsvärt stilla.

Resten av kvällen satt vi i soffan, nära, och tittade på nyheterna. Matades med vad som hade hänt, om och om igen. Som om vår hunger för information om det otänkbara inte kunde mättas.

Och runt om i stan, öppnade människor sina hjärtan och hjälpte varandra, och bevisade att hoppet om mänskligheten ännu inte har dött.

0

Inte bara träningsevent och proteinbars.

Häromdagen fick jag en inbjudan till VASS PR öppet hus i deras nya lokaler på Grev Turegatan 10. Jag kom i kontakt med Vass för några veckor sedan när jag fick lite pressutskick hemskickat av dem. Det är inte ofta man blir  överraskad när man packar upp hemskickade grejer, för det mesta blir jag bara irriterad på företagen som förväntar sig duktigt med reklam..för ja princip ingenting. Men mer om det i ett annat inlägg, åter till Vass. De skickade i alla fall hem lite produkter från No7, vilket är ett märke jag använde väldigt mycket när jag bodde i England. Det var No7 och Soap & Glory som var mina bundsförvanter. Sen att jag i hemlighet tyckte No7 var ett överhypat tantmärke som jag associerade med min dåvarande flörts mamma som sprang runt i sina hunterstövlar och håliga Barbour jacka utanför puben där jag jobbade är en annan femma. Det var hon och 10 liter blå kajal. Samt en jäkligt jobbig uppsyn. Men trots detta så använde jag märket flitigt. Fram tills jag efter ett år flyttade till Oslo, sadlade om till en riktig partysvensk med vita converse och inte längre ville använda tantsmink.

Så man kan minst sagt säga att det var en trip down the memory lane när jag packade upp pressutskicket. Dock en positiv sådan när jag såg att de faktiskt hade hottat upp sina produkter vilket gjorde mig mer nyfiken. Så det var väl lite det som fick mig att stressa upp till eventet för en blixtvisit Jag hann kolla runt, hälsa på några bekanta ansikten, spana in andra nyheter och sedan var det ilfart till Arlanda för 1,5 dags möten i Malmö. Och en middag hos familjen, såklart. Det är otänkbart att tacka nej till mammas hemlagade mat, hon har värre humör än mig. Hashtagg östgener.

Tummen upp för korallfärgen.

Produkten  Cocoa Brown har jag använt i ca 1 år. SÅ bra. Köp till handsken och se till att huden är ordentligt återfuktad innan. Ska testa lite fler produkter från det märket, speciellt nu när det börjar bli varmt och jag dagligen känner begär att fläka ut min nakna hud.

Det var alles. Puss!

 

0

Comeback eller bara en vanlig hybris a la 2000-talet?

Lustigt det där, att något som har varit så självklart en gång i tiden nu mer påminner om min första cykeltur när jag var liten. Vingligt, är det en målande nog beskrivning? Jag pratar givetvis om min bloggcomeback. 10 år senare och jag är tillbaka. Eller mja, allt beror på om jag får rätt på sidan (fick gräva djupt efter mina gamla WP kunskaper från förr) och jag finner samma tillfredsställelse att berika nätet med mina ord som för 10 år sedan.

Comeback säger ni och rynkar på pannan (eller ja, ni som fortfarande kan #botox). Ni som har ”följt” mig från början vet att jag hade en rätt populär blogg när jag var en kaxig artonåring i Ystad. Kontrasterna är dock större än när jag presenterade min söderhippa tjejkompis med en killkompis som spenderade mer tid på krogarna runt Stureplan än vad jag numera lägger på träning. Min tjejkompis odlade egna grödor på balkongen, jobbade frenetiskt på sin trogna klistermärkes-besmyckade MAC på UD Nytorget och drack välkomponerade drinkar samt diskuterade patriarkatet med likasinnade på Tjoget. Hennes fluffiga lugg, modellånga ben och plommonlila läppar var ständigt i fokus och jag minns hur jag i smyg varje gång jag såg henne också ville vara en cool hipster. Min killkompis däremot var en typisk snygg banker, nonchalant till livet och alla dess frågeställningar. Jag gillade honom för att han ej hymlade om vem han var och brydde sig noll om resten utanför sin bubbla. Vissa människor kommer liksom alltid undan med det. Han var en sådan.

Okej, vad var min poäng nu igen, jag har svävat iväg va? Fan, det var en av mina ”regler” för min begynnande bloggkarriär – håll dig till ämnet. Men för att göra en lång historia kort. Tänk dig de två, kontrasternas kontraster när de sammanfördes. Man kan beskriva mitt bloggliv på samma sätt för 10 år sedan jämfört med nu. Då: bloggade jag om utekvällar, skvaller, sprit och skor i köksluckorna. Jag vimmel bloggade, levde på Bar a bar och skrev nedlåtande texter om stadens handbollselit. Jag var i mitt esse, trodde jag visste allt om livet och tyckte såklart jag var coolast i världen.

Idag lever väl självförtroendet kvar men med en större dos ödmjukhet, sårbarhet och ett välfyllt men inte ännu färdigfyllt bagage. Lägg sedan till den lilla faktorn att jag idag har ändrat min livsstil (och en bra mycket snyggare klädstil) markant och är en av de nördarna som cyklar omkring i tajta lycrakläder och skriver ner pulszoner i ett anteckningsblock. Jag har dock inte övergett vinet. Tack och lov.

Vad det kommer bli av den här bloggen har jag ingen aning om. Jag kände bara ett sug att skriva lite mer än vad tecknen på Instagram tillåter och ha en plats där jag kan samla vad jag tycker är viktigt och härligt i livet. Kanske lägger jag ner efter några veckor, kanske inte. Men om man inte gör det man är sugen på, vad är då vitsen med att predika om att det är viktigt att leva lajf?

Just det.

Hur det gick med kontrasternas par?

Det gick åt helvete.

 

1

Stig, asfalt eller gummi?

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

 

 

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

 

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

 

 

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?

 

0

Hightlighted by Lyko

För några veckor sedan blev jag och Nicole tillfrågade om vi ville spela in en kortfilm för  Lyko. Vilket vi såklart ville, och resultatet kom ut förra veckan då  ”min vecka” gick ut först. Fokus låg givetvis på träning, hälsopepp, men även hur jag såg på min sjukdom när jag var mitt uppe i den när jag var yngre samt mina favoritprodukter från Lyko.

Det var förbannat roligt att spela in, jag menar, förstå vilken grej! Att få snacka om sig själv, bli filmad, hänga på ett sjysst hotellrum och för några minuter känna sig som en moviestar  Lite som att gå på anställningsintervju, det är ju drömmen att få ägna en hel timme åt att prata om sig själv. DET om något borde vara en självskriven egoboost-regel, alla borde unna sig en timmes anställningsintervju då och då. Som en bättre ansiktsbehandling.

För er som ej har sett filmen (vilket jag finner högst anmärkningsbart) så kommer den här nedan. Ska bli spännande att se Nicoles film, för hennes vecka har inte varit än. Vilket betyder..trumvirvel..att jag kommer va med på ett litet hörn igen. Hehehe. Ja, jag sitter och flinar för mig själv.

 

 

Jag lovar, jag är inte såhär odräglig egentligen. Men det är ju så jädra roligt att få chansen att göra sådana här saker. Speciellt när man får en så bra respons också. Då klappar hjärtat lite extra. Och egot dansar salsa.

Jaja, jag vet, nuförtiden är var och varannan person internet-stjärnor och låt oss inte hyckla, nuförtiden vill de flesta av oss vara det också.

 

0