Min relation till alkohol

Låt oss prata om ett ämne som beror många och som har fått väldigt många i min närhet att distansera sig till. Låt oss prata om vår kära vän alkohol. Eller för vissa, ovän.

Min relation till alkohol har varierat, i någras ögon kanske rentav destruktiv i vissa perioder när jag var yngre, men man känner sig själv bäst och jag kan med handen på hjärtat säga att trots otaliga kanonfyllor, minnesluckor och baksmällor som har fått jorden att skaka så har jag alltid skött mig. Förutom när jag somnade i en fontän i Grekland för 9 år sedan, det kanske inte var det mest genomtänkta. Fast å andra sidan så tänkte jag inte alls under den perioden i mitt liv. Jag bara körde i ett hejdundrande tempo där livet bokstavligen enbart bestod av fest.

Jag festade som en galning mellan jag var 18 och 24. Det var fem år av resor, säsongsjobb utomlands, plugg och ingen tanke på morgondagen. Och jag hade otroligt roligt. Jag skulle göra om allt igen om jag fick chansen, för de åren formade mig till den jag är idag, med eller utan alkohol. Och jag vet att jag inte kommer vakna upp när jag är 40 år gammal och tänkte ”helvete, vad hände?”

Nu kanske några av er tänker att jag direkt drar paralleller med att kul  och dricka alkohol. Givetvis kan man ha roligt utan att dricka.

Det var runt sista året när jag pluggade jag smygande började lugna ner mig, och när jag sedan beslöt mig för att stanna i Stockholm och köpte min första bostadsrätt (vilket var ett symboliskt steg mot vuxenlivet för mig) hade träningen kommit in ordentligt i mitt liv. Det var fortfarande mycket fest, men på en helt annan nivå. Jag var singel, rörde mig mycket ute i Stockholms nattliv och älskade varenda sociala sekund av mitt liv. Men jag började vissa kvällar ersätta drinkarna med ramlösa eller enbart redbull efter klockan slog tolv. Träningen blev mer och mer en livsstil än ett intresse och jag märkte att även om jag ville gå ut så infann sig suget efter en riktig röjjarkväll mer sällan. Och så har de senaste åren mer och mer formats.

Jag kommer aldrig säga att träningen ”räddade” mig från alkoholen som många säger. För det fanns ingenting att räddas ifrån. Jag har inget behov att bli nykter eller propagera ut någon form av nykterhetspredikan. För jag kan inte stå för det. Jag är och har alltid varit ärlig med att jag dricker även om jag har många gånger funderat på om jag borde ta bort alkoholen helt från min Instagram då många unga följer mig samt att jag borde vara en ”förebild” då träning och alkohol inte är en kombination som helt går ihop. Men varje gång så kommer jag fram till samma sak. Varför ska jag dölja det? Är inte det värre? Varför ska jag framställa mig ”bättre”? För vem? Är det inte bättre att vara ärlig med att jag har balansen att göra båda, att träning och alkohol faktiskt går ihop för just mig?

Jag älskar att ta ett glas kallt vitt vin en varm sommardag. Jag älskar att dricka drinkar med mina vänner och dansa tills solen går upp. Jag älskar att öppna en flaska onödigt dyrt rödpang med min kille till en middag vi har lagat. Jag kan utan problem gå ut och vara nykter och jag har heller inga problem att ta en spontankväll och röjja loss.

Det finns perioder där jag har valt att vara nykter en längre tid för jag exempelvis har haft tävlingar jag har fokuserat på eller helt enkelt inte haft någon lust alls att dricka. Det har varit enkla val för mig att ta och inget jag har tyckt vara jobbigt att förklara för andra människor.

Så jag skulle vilja säga att min relation med alkohol numera är väldigt avslappnad och liberal. Jag behöver inte om jag inte vill, jag gör det inte om jag inte vill och vill jag så tar jag ett glas till maten och det är inga konstigheter med det.

Min träning är viktig för mig, men intresset för mat och god dryck är även det en stor del av mitt liv och det är för mig viktigt att kunna kombinera dessa två med varandra. Ibland får man tacka nej när man tex har mycket träning inför en tävling eller mycket jobb och det som är så skönt med det valet man har är att det för mig inte är jobbigt alls. Jag måste inte ha det där glaset. Jag förknippar inte vissa tillställningar eller aktiviteter med alkohol. Det är inget måste för att jag ska kunna ha roligt eller känna att jag platsar in.

Självklart så är jag väl medveten om vilka effekter alkohol har på träning och ens kropp. Jag tänker inte sitta här och romantisera alkohol, absolut inte. Det är ett gift och jag tycker att som vuxen människa bör man ha det i åtanke och ta ansvar för sin konsumtion och sluta skylla ifrån sig på samhället. Man har ett eget ansvar och kan man inte stå emot eller dricker så att det leder till att man tappar omdömet eller sin integritet så bör man uppsöka hjälp.

Jag tränar aldrig efter en utgång, det är livsfarligt och oerhört korkat. De gånger jag har planerade ”riktiga” pangutgångar så har jag även planerat in vilodag efter. Nuförtiden så åker jag som sagt 9 fall av 10 hem när resten drar ut. Det brukar räcka för mig vid 11-12 tiden. Och sen har jag ju oftast långpass eller något annat inplanerat på helgen som (jag trodde aldrig jag skulle skriva detta när jag var 20 och i min prime time) just nu faktiskt står högre i kurs.

Jag vill kunna ha allt i mitt liv, alla delar. De glammiga, de svettiga, de tråkiga, de roliga. Men för att kunna ha det har jag lärt mig hur pass stora bitar jag ska äta av varje kaka för att få ihop det. Är så urbota trött på allt man inte får och ska göra. Om det gör mig till en sämre människa, ”förebild” eller förstör mina träningsprestationer för att jag inte väljer att vara nykter? Nej. Däremot om jag hade missbrukat, låtit alkoholen styra mitt liv eller gjort så jag hade tappat min integritet då hade det varit ett problem. Jag är ingen duktig flicka, jag kan inte leva upp till något sådant ideal och jag vill heller inte bli sedd som en. Jag är jag, och det räcker för mig.

Det har tagit sin lilla tid, och jag tror att det är en process som följer en livet ut. Men jag är oändligt stolt över mina insikter och min mogna inställning till saker och ting idag.

0

VLOGG Vattenscootersafari Fjäderholmarna

Klippte ihop en liten snutt till er (den slutar vid 3.05, satt i en timme igår kväll och försökte reda ut varför filmjäkeln fortsatte rulla, så bortse från den lilla missen) från  premiärturen med gröna faran och vår lunch på Fjäderholmarna. Helt magisk dag som helt klart gör sig bäst i rörligt format.

Enjoy!

0

60 minuters otvingad svettfest.

Häromdagen körde jag detta upplägget innan jobbet. Jag hann inte med något ordentligt backpass förra veckan, så jag smög in lite backintervaller i detta istället.

Skrev ett inlägg om min syn att springa en mil innan frukost på Instagram som de flesta av er redan har läst och jag fick en del respons på det. En kommentar som jag fick skickad direkt till mig var om jag någon gång känner mig tvingad att springa mina pass som jag har ”schemalagda” genom min coach.

Svaret är nej.

Jag känner mig aldrig tvingad, däremot kan jag bli lite frustrerad om jag inte hinner med dem, men den känslan går över rätt fort då vet innerst inne hur långt jag har kommit genom att köra enligt min träningsfilosofi, vilket innebär att jag inte följer allt till punkt och pricka. Jag VET att mina resultat hade varit väldigt mycket mer vassare om jag hade gjort det, men jag har inte bråttom och är ingen elitsatsande atlet.

Här är passet om ni vill köra det någon dag. Observera att ni inte behöver ha samma tempo som mig, det är fritt fram att välja själv.

Uppvärmning 20 min 5.45 tempo
3×5 min 4.50 tempo varav varannan minut höjde jag med 2 steg uppåt på bandet så det blev en svag lutning.
5x1min Snabba intervaller runt 4:00 tempo med 12 i lutning.
20 min 5.10 tempo

Passet är ca 11km.

Lycka till!

0

Allt jag någonsin har valt bort för träningen.

Jag spelade in en podd häromdagen där en av frågorna var väldigt lik som den nedan. Det är en av de mest vanligaste frågorna jag får. ”Hur hinner du?” Vi pratade lite närmre kring detta ämnet, och jag vågade till och med att kalla det för Stockholmsfenomenet. Vilket skulle kunna förklaras som en påhejad livsstil i ett högpresterande klimat. Ett klimat där det nästan förväntas att man ska uträtta något mer än sitt heltidsjobb. Numera är det mer vanligt än ovanligt att starta företag innan man fyllt 25 och helst i en jävligt cool bransch som innehåller nyckelord som PR, Sociala Medier, Kommunikation, Projekt, Event, Marknad etc. Vill det för att man brinner för det? Eller för att det är det som förväntas av en idag? Många glömmer lätt baksidan av det hyllade ”fria” livet. Kolla er omkring, lyft blicken – var och varannan egen företagare/bloggare/entreprenör har gått in i väggen.

Nu får ni tänka på att jag analyserar utifrån min uppfattning, mitt liv och min omgivning. Och jag tror många har en släng av denna företeelsen i sitt liv. Vilket är helt okej tycker jag, bara man lär sig hantera det. Och jag menar inte att eget företagande skulle vara något negativt, tvärtom. Jag tycker det är fantastiskt att man vågar och satsar, men det är inget kvitto på ett lyckligt eller lyckat liv.

Ja hur fan hinner jag egentligen? Låt oss bena ut vad det egentligen jag pysslar med om dagarna.

– Jag jobbar heltid i en annorlunda bransch (så långt ifrån träning man kan komma) där jag har helhetsansvar, jobbar i ett högt tempo och vissa perioder kräver att jag är på resande fot.

– Jag föreläser för skolor och idrottsföreningar via Frisk och Fri vissa kvällar och helger.

-Jag är ambassadör för Reebok Nordics och Team Nordic Trail vilket medför vissa åtaganden.

– Jag är en flickvän, vän, syster, och dotter. Vilket innebär resor, middagar, sociala aktiviteter och engagemang.

– Jag instagrammar som en tok och lägger numera även lite tid på bloggen, vilket ofta sker på buss/t-bana på väg någonstans, kvällar och helger (tidsinställda inlägg osv).

Och på detta tränar jag sex gånger i veckan, tävlar och deltar i vissa event.

När jag stolpar upp det såhär så inser jag själv att livet rör sig mycket riktigt i ”fast lane” och jag förstår mycket väl att folk undrar hur man hinner. Och framförallt så har jag full förståelse livet jag delar med mig av orsakar en gnutta ångest hos människor som följer mig. Där är det viktigt för mig att granska hur jag kommunicerar utåt men även att de personer som reagerar negativt och blir stressade förstår att vi alla är olika och hanterar tempo, vardag och stress olika.

Jag är inte så dum att jag inte förstår att jag är en del av vårt högpresterande samhälle.

Men det absolut viktigaste i detta är att jag har valt det själv. Jag kan när som helst välja bort något om stressen blir för ohanterbar. Och det gäller allt. Du har alltid två val, att antingen säga Ja eller Nej. Jag påminner mig själv om det samt att jag brukar även nämna det för personer som alltid är stressade. Du har valt det och det är ditt ansvar att ordna upp det. För ingenting av detta är värt att fucka upp sin hälsa för, eller framför allt:rusa igenom livet utan att njuta av vad man faktiskt skapar eller upplever.

Jag är en person som hatar att slösa tid. De som känner mig väl vet hur irriterad jag blir när någon kommer sent, och de fåtal gånger jag är sen blir jag riktigt förbannad på mig själv. Det är min styrka och akilleshäl. Men det betyder inte att jag inte kan ta det lugnt. Nej för fasiken, jag kan med lätthet slöa bort en eftermiddag i soffan med popcornskålen på magen och ett gäng serier. Men då har jag valt det och ställt in mig på chill. Det är liksom så jag laddar batterierna. Genom lat-maraton hemma eller resor. För att resterande dagar bränna av i 120.

Jag mår bra och presterar bättre är det brinner lite i arslet förstår ni.

(Och nej, det är inte nu jag ska diagnostisera mig själv med någon bokstavskombination. )

För att det ska brinna lite arslet så gillar jag att strukturera upp mina dagar utan större luckor. Det kliar i kroppen på mig om inte mina dagar klaffar. Att ha 1 timmes dötid mellan exempelvis träning och ett event/middag gör mig irriterad. Det blir osynk och bara tanken på att drälla omkring på stan för att ”fördriva” tiden gör mig frustrerad. Dessa strukturerade dagar medför ju såklart att jag alltid är på språng och det kan bli lite flåsigt ibland, speciellt om någon är sen eller något oväntat händer. Men å andra sidan så hinner jag med jäkligt mycket.  Det är en balansgång det där. Jag går liksom igång av känslan att jag är en väloljad maskin som rör mig framåt, i en perfekt rytm.

Låt oss ta en dag denna veckan som exempel.

06:00 vaknar, drar i mig en shake och byter om snabbt som attans.
06:20 Gymmet (de dagar jag ej jobbar hemifrån tränar jag jag 06:00-07:00)
07:30 Står i duschen hemma medan 2 ägg kokas och smoothien jag gjorde kvällen innan står redo.
08:00 Slår upp datorn och börjar beta av mailen samt samtal som behöver ringas.
09:45 Nageltid (bokade den i samband med att mitt möte bokades, salongen ligger 200m längre upp på gatan vilket betyder att jag ändå skulle åt samma håll.) På vägen dit på bussen tidsintäller jag ett blogginlägg, instagrammar samt mailar min kollega om en sak.
10:30 Möte.
11.30 Lunch möte.
13:00 – 18:00 Kontoret. Vanligtvis jobbar jag till runt 4 eller 5 men då jag ändå har cykeltid inbokad 18:30 och jag har en del att göra på jobbet sitter jag helt enkelt kvar istället för att åka hem om.
18:30 Urban ride.
20:00. Middag i soffan och egentid.
21:30 C kommer hem från Arlanda och vi ser ett avsnitt av PH innan jag släcker lampan vid tio.

De dagar min kille är iväg på jobbresa passar jag på att köra ett extra pass, gå på event eller helt enkelt boka upp kvällen med egentid. Jag passar på när han är borta för resterande dagar rör sig om minst 12-13 timmar då jag är hemifrån.  Detta för att jag ofta åker direkt till jobbet från gymmet, eller från jobbet till gymmet. Jag åker aldrig hem om efter jobbet, även fast jag bor intill gymmet, totalt onödigt enligt mig då jag spar tid på att ta träningen på vägen någonstans. Plus att den blir gjord. Det är så vanligt att folk skriver till mig och berättar hur svårt de har att komma upp ur soffan när de väl har kommit hem. Vilket medför skippad träning, vilket de egentligen inte alls vill.

Note for yourself: Packa väskan dagen innan och ta med den. Köp en snygg väska som matchar outfiten. Hög prio på den punkten.

Nu har jag turen att ha ett relativt flexibelt jobb och fantastisk chef som vet om min träning och vad jag har för mig vid sidan om jobbet (det är inte så att jag är en hemlig person direkt, hehe) samt en förstående pojkvän som hejjar på. Vi kompromissar och vet jag att vi har något planerat en lördag förmiddag, då kan jag stiga upp en timme tidigare och träna för att sedan ansluta till frukost eller möta upp på stan om vi ska luncha. Jag planerar mina dagar så att träningen alltid hinns med och även om jag alltid sätter mitt jobb i första hand så går det alltid att på något sätt pussla ihop dagarna. Det finns dagar då det är riktigt körigt, då springer jag hem till eller från jobb då jag jobbar ca en mil från city, och det tar ungefär samma tid för mig att springa som att åka kommunalt.


Nu förstår jag att det inte är alla som har ett flexibelt jobb. Men, man jag har lärt mig under åren att man kan vinna mycket på att ha en öppen kommunikation med sin arbetsgivare. Prata med din chef, lägg upp en plan, kanske kan ni enas om något som funkar för båda parter? Ett exempel är att fråga om utökad lunchrast 1-2 ggr i veckan mot att jobba in det. Eller att få åka en timme tidigare mot att jobba in det på kvällen. Det är värt ett försök.

Det går som sagt att träna på morgonen. Det finns ingen magisk formel och man är definitivt inte född morgonpigg. KLIV UPP FÖR BÖVELEN. Att komma dragandes med ursäkten ” Jag kaaaaan bara inte gå upp när klockan ringer” är bara lamt. Så om jag har förstått dig rätt, du är paralyserad och klarar inte av med egen förmåga att slå upp ögonen, påminna dig själv om ditt löfte till dig själv som du faktiskt har bestämt helt själv och resa på arslet?. Nehej, nej, jag men då förstår jag att det är lite svårt att uträtta saker i livet.

Kommunicera med din omgivning. Gör klart för dem att din träning är viktig för dig och du vill prioritera den utan att välja mellan något. Ställ frågan om det går att ses 30 min senare för du ska hinna med ett snabbt pass efter jobbet. Eller fråga exempelvis om fikan kan bytas ut mot en promenad istället.

Det är få gånger jag har tackat nej till exempelvis en fest på grund av att jag ska upp tidigt dagen efter för att exempelvis träna. Jag har gått dit ändå, tagit ett halvt glas vin eller en cola och sedan gått hem när resterande drar ut i natten. Det är mycket sällan någon säger till mig att jag är tråkig för det. Det är för att jag helt enkelt har gjort klart för min omgivning att detta är min livsstil och jag mår bra av att leva mitt liv såhär. Jag menar, jag är ju med på resterande fester. Ni som följer mig på Instagram vet att jag gillar att gå ut, käka middagar och anordna roliga saker med mina vänner. Varför ska jag tacka nej till en god middag bara för jag tränar? Jag ÄLSKAR att ha ett socialt liv. För mig har ett socialt liv många skepnader. Kan vara en fredagsAW på gymmet, bakdag, en tidig söndagslöptur med vänner och en lång brunch därefter eller en hejdundrande utgång med dans och skratt.

Jag är en jävel på att organisera min tid helt enkelt. Och sen så älskar jag det jag gör, då blir det bra mycket lättare att gå upp 05:50 en mörk och kall novembermorgon. Det är ju träningen som GÖR att jag orkar med allt. Det är livskvalitet att känna sig stark, pigg och alert. Och framförallt så ger det mig så oerhört många fördelar på jobbet. Jag hanterar stress och knepiga situationer betydligt mycket bättre än vad skulle ha gjort om jag inte rörde på mig som jag gör nu.

Jag har insett fördelarna med att leva mitt liv som jag gör och då blir det svårt att motivera något annat.

Sedan är det s j ä l v k l a r t att jag lyssnar på min kropp och mitt psyke när det börjar bli lite väl mycket. Då ställer jag in exempelvis träning eller någon annan social aktivitet. Det är så oerhört viktigt och jag tror att min prestigelöshet och avsaknad av det beryktade ”duktiga flicka” syndromet har hjälp mig väldigt mycket där. Det kommer till en viss punkt där jag blir obrydd, åt båda hållen. Jag är inte intresserad på att imponera på min omgivning. Det finns det gott om människor gör och ska ha credd för. Vi är många som är fantastiska, men i grund om botten räknas bara vad jag tycker om mig själv. Så jag antar att jag har funnit den beryktade balansen. Och det är väl tur det, för annars hade det snabbt blivit ohållbart. Det är väldigt svårt att inte jämföra sig med andra, för vi lever definitivt i en tid som har öppnat många dörrar och möjligheter för folk att gå sin egen väg, bygga egna imperium, byta jobb, utbilda sig och skräddasy sina liv mer fritt än innan. Det är fantastiskt. MEN. Jag tror att det leder till en större prestationsångest. När fler lyckas och hinner med, vad är det som säger att inte du ska göra det med då?

Men för att återkoppla till min rubrik.

Jag väljer inte bort, jag prioriterar.

Man kan ha allt, men det gäller att man hittar sin gyllene väg till den livsstilen och förblir realistisk. Nej, alla kan inte resa jorden runt som liten procent av Sveriges bloggare eller elitsatsa i Triathlon med ett vanligt jobb och 2 kids hemma. Det finns personer som kan och gör det, men alla kan inte. Men man kan göra sin variant av det och inse att det inte är så illa. Att man faktiskt duger och ens liv inte är tråkigt bara för man har ett 9 till 5 jobb måste klämma in träningen okristligt tidigt för att hinna med. Skapa dina egna förutsättningar och våga prioritera.

Samma sak med kost, lite av allt, utan att utesluta något, såvida du inte mår jävligt dåligt av det, då tar du ett aktivt val och säger nej till det. Jag tror det är tricket.

Jag vill inte enbart fokusera på att träna. Den dagen jag får betalt att ägna mig åt träning på heltid, den dagen återkommer jag med en ny analys på läget. Men tills dess vill jag svassa omkring i mina klackar, dricka vin och dra iväg med mina vänner på en weekend eller bara chilla i soffan en hel söndag. Så jag väljer helt enkelt ut godbitarna i livet, inser att livet inte alltid är superroligt och att vardagen kräver sitt och försöker göra det bästa möjliga av dagen. Det är inte lätt alla gånger, men det är såhär jag har valt att skräddarsy mitt liv, och då är det värt att vara en galen tidsnazi ibland.

 

0

Embracea ditt inre troll.

Jag ska springa 45km trail i Juni. Ibland när jag tänker på det, som just nu, så känns det som rent vansinne. Jag är hängig, stel, mina ben är trötta och trots att helgens 21km gick jäkligt bra så är tanken på att jag ska fortsätta i 24km till ..ja minst sagt roande. Hur tänkte jag när jag tackade ja till Ecotrail? Vi kan stanna där, för jag vet redan svaret. Det var min hybris som talade.

Somliga människor har en ond liten djävul på axeln som talar nedlåtande till en och väser ”du kan inte, det går aldrig, du ska inte tro att du är något”. Jag har ett uppblåst, lite småflottigt troll som dinglar med benen och vrålar ”Det där är fan inga konstigheter!”.

Just nu vill jag strypa det lilla trollet.

 

 

Jag har aldrig sprungit längre än 28 km. Och att springa maraton på asfalt har alltid känts så långt bort. Men när Miranda, som driver Team Nordic Trail, propsade på att ett maraton + 3km i snårig skog vore en kanonide för mig så bröstade  man givetvis upp sig och svarade ” kul, sign me up!”.

Nu börjar verkligheten komma lite ifatt och jag växlar mellan peppig glädjefnatt och nollställd sinnesstämning där jag upprepande gånger väser ”du är dum i huvudet” till mig själv.

Jag ska vara logisk. Det är det fullt genomförbart och jag är i bra form. Jag följer min löpprogrammering till, nåja, 80 % och trots att den riktar sig till min Ironmandistans där enbart löpningen ”bara” är på 21 km.  Så allt pekar allt egentligen på att det inte ska vara några större problem. Så vad är problemet? Självkänslan såklart. Och prestationskravet som jag själv sätter på mig. Även jag, som annars är jäkligt chill med mina prestationer och åtaganden finner det ibland övermäktigt. Ibland vill man bara stoppa karusellen och ropa ”Ey, vänta lite, är detta på riktigt? Ska JAG verkligen göra detta?”

Hörredu lilla troll, kom tillbaka. Jag gillar ju dig egentligen. Trots din hybris och att du gång på gång försätter mig i situationer som jag inte alltid är redo för.

För vet du lilla troll, du tvingar ju mig att bli redo.

Och vad händer sedan? Jag fixar ju det. Precis som du alltid säger att jag ska göra.

0

Stig, asfalt eller gummi?

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

 

 

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

 

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

 

 

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?

 

0