Embracea ditt inre troll.

Jag ska springa 45km trail i Juni. Ibland när jag tänker på det, som just nu, så känns det som rent vansinne. Jag är hängig, stel, mina ben är trötta och trots att helgens 21km gick jäkligt bra så är tanken på att jag ska fortsätta i 24km till ..ja minst sagt roande. Hur tänkte jag när jag tackade ja till Ecotrail? Vi kan stanna där, för jag vet redan svaret. Det var min hybris som talade.

Somliga människor har en ond liten djävul på axeln som talar nedlåtande till en och väser ”du kan inte, det går aldrig, du ska inte tro att du är något”. Jag har ett uppblåst, lite småflottigt troll som dinglar med benen och vrålar ”Det där är fan inga konstigheter!”.

Just nu vill jag strypa det lilla trollet.

 

 

Jag har aldrig sprungit längre än 28 km. Och att springa maraton på asfalt har alltid känts så långt bort. Men när Miranda, som driver Team Nordic Trail, propsade på att ett maraton + 3km i snårig skog vore en kanonide för mig så bröstade  man givetvis upp sig och svarade ” kul, sign me up!”.

Nu börjar verkligheten komma lite ifatt och jag växlar mellan peppig glädjefnatt och nollställd sinnesstämning där jag upprepande gånger väser ”du är dum i huvudet” till mig själv.

Jag ska vara logisk. Det är det fullt genomförbart och jag är i bra form. Jag följer min löpprogrammering till, nåja, 80 % och trots att den riktar sig till min Ironmandistans där enbart löpningen ”bara” är på 21 km.  Så allt pekar allt egentligen på att det inte ska vara några större problem. Så vad är problemet? Självkänslan såklart. Och prestationskravet som jag själv sätter på mig. Även jag, som annars är jäkligt chill med mina prestationer och åtaganden finner det ibland övermäktigt. Ibland vill man bara stoppa karusellen och ropa ”Ey, vänta lite, är detta på riktigt? Ska JAG verkligen göra detta?”

Hörredu lilla troll, kom tillbaka. Jag gillar ju dig egentligen. Trots din hybris och att du gång på gång försätter mig i situationer som jag inte alltid är redo för.

För vet du lilla troll, du tvingar ju mig att bli redo.

Och vad händer sedan? Jag fixar ju det. Precis som du alltid säger att jag ska göra.

0

Stig, asfalt eller gummi?

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

 

 

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

 

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

 

 

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?

 

0