24 h locationhunt

Befinner mig på Sandhamn och rekar ett av sommarens locations för Sommarklubbens äventyrsevent.

Därför blir min helg i bilder något försenad. Hörs snart igen, kram på er!

38

Veckans träningslista V19

VECKANS PASS:
Måndag: VILA.
Tisdag: Fys ben & bål.
Ons: Dubbeltröskel FM & EM.
Tors: Fys överkropp & bål.
Fre: Långpass 90-120 min.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Sprang en av passen i onsdags med Jocke och det var kul att få sällskap av honom igen. Har saknat våra pass ihop.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Dubbeltröskel IS the shit. Helvete vad bra det gick.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Children – Jack Holiday.

VECKANS MOTGÅNG:
Finns ingen, till och med nacken sköter sig.

VECKANS HELL YEAH:
PTSG SWICA Grupp nr 2 kör igång imorgon direkt efter grupp nr 1. Så oerhört roligt att det blev två klasser istället för en.

VECKANS REFLEKTION:
Har tänkt väldigt mycket på programmet ”Den stora hälsoresan” och känner så mycket kring det ämnet samt om vissa personers beslut att hoppa på den typen av träningsschema. Men jag marinerar mina tankar lite till så får jag se om jag skriver något mer kring det. Jag behöver sansa och resonera med mig själv en stund innan. För just nu är jag rätt förbannad över det hela.

VECKANS EXTRA:
Ni har väl koll på mina stories? Jag kör just nu en 10 day challenge där jag postar en övning varje morgon.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lör: Fys.
Sön: Långpass 90-110 min.

35

Att följa någons liv i 12 år

Föreställ dig att du en dag börjar följa en person liv på nätet. Varje dag, genom toppar och dalar, karriärsbyten och krossade hjärtan. Ditt liv pågår samtidigt som ett annat och kanske stannar du upp ibland och inser – undra vad hon gör? Och så letar du fram hennes konto och bläddrar fram längs dagarna. Kanske har du missat några veckor, eller rentav månader på grund av att ditt egna liv kom emellan och du kom av dig. Men så är du där, med samma ansikte som du har följt i ett flertal år, på skärmen och känner något välbekant i kroppen. En sorts trygghet. Och även om ni inte delar samma intressen eller ens lever lika liv så känner du igen dig i något hos henne. Det kan vara alltifrån att ni gillar samma typ av läppstiftsmärke eller gillar att springa till samma musik. Det kan vara något som tilltalar i bilderna hon postar eller sättet hon uttrycker sig om saker som ligger dig väldigt nära hjärtat.

Det känns som du känner henne och du hade förmodligen hajat till om du såg henne på stan. Du kanske till och med hade sagt hej. Och kanske, om du hade varit modig nog så hade du mailat henne en regnig tisdag i november och frågat om ni inte skulle ses nästa gång hon besökte din stad.

Eller så kanske du aldrig hade integrerat med henne. Det hade räckt gott och väl med att följa henne på håll. Glädjas med henne när solen lyser som allra starkast och tänka en värmande tanke när något inte stod rätt till.

Föreställ dig detta. För det är exakt det jag har gått och gjort idag. Väldigt mycket mer än vanligt just idag. För, ska sanningen fram, så tänker jag ofta på er. Ni finns dagligen i mina tankar, funderingar och även samtal. Men idag blev det extra påtagligt när jag i morse postade denna IG-posten och har under dagen läst era kommentarer där ni har delat med er om er story kring varför ni följer mig. Och när ni började.

Och några av er, väldigt många rent av, har följt mig längre än jag har bott i Stockholm. Längre än sju år. Ni var med mig innan kapitlet här. Några av er har varit med i ett förregående kapitel som ibland känns så avlägset att jag undrar om det verkligen har existerat. Ett kapitel för 10 år sedan. Rentav 12 år sedan.

Men så tänker jag att ni har ju varit med så visst har det existerat. Ni är ett levande bevis på det.

Och jag vill bara av hela mitt hjärta tacka er för att ni följer, skriver, delar med er och dagligen skickar någon form av pepp till mig. Ni är så många nu. Och det känns fortfarande överväldigande. Varje dag. Varenda jäkla dag.

För vetskapen att det finns människor som har ägnat flertal år av att ha med mig i sitt dagliga liv, om än så för en sekund i flödet, får mitt hjärta att slå dubbelslag.

Tack.

137

Det är inte konstigt vi mår dåligt

”Nötter är bra, ät det men inte mer än en näve för då blir du tjock. Ersätt godis med frukt men inte mer än två för då sockrar du på med alldeles för mycket fruktsocker. Drick kaffe, det är kanon. Men nej vänta stopp, nu ska vi vara så rena så så möjligt så drick citronvatten och var en rawig katt. Kött är bra, det bygger muskler men ha gärna en köttfri måndag, och några dagar till för det skadar miljön och trenden pekar mot plantbased. Ät lax! Men köp för guds skull en bra laxfan! Tänk ekologisk, läs innehållsförteckningen och ät för guuuudarrrsskull inte vanliga vindruvor för då blir du både cancersjuk och tjock. Var ej rädd att ta i på träningen men tappa inte din kvinnliga form. Spring mycket, men inte för mycket för då blir du besatt. Tänk på kolhydraterna men räkna ej kalorier för då blir du anorektisk. Kör GI, men inte på helger för då ska man unna sig och njuta. Sommaren är perfekt för LCHF men kör du crossfit är Paleo ett måste. Va? Äter du Carbonara till lunch? Hädelse. Vi ska befria dig från dina synder, komsi komsi..så ska vi, experter hjälpa dig. Rena samhället! Amen. ”⁣⁣
⁣⁣
@jjurino skickade imorse en printscreen på ett IG-inlägg som hon delade från mitt konto 2014. När jag läste det först så reagerade jag på ordvalen och tonen. Sen gick det upp för mig – det är ju jag som har skrivit inlägget. Och desto längre jag läste så fann jag mig själv att le och nicka med. Sex år senare sitter jag här och håller med om vartenda ord. Sex år senare sitter jag här och undrar varför vi inte har kommit längre. För det är högst aktuellt idag som då. Och det har tillkommit en aspekt som jag inte skrev om då. Alkoholen. Jag får fortfarande kommentarer om att jag dricker alkohol. Mestandels kommentarer om att det är härligt, befriande, att se någon som tränar så mycket som mig njuta av ett glas rött en tisdag. Men tyvärr får jag även en del ”förklädda pekpinnar”. Snälla sluta med det. För jag kommer bli förbannad. Som då när jag skrev detta. Jag kan riktigt känna min frustration genom texten. Och jag kan ärligt säga att hur mycket jag än älskar mitt yrke, allt sociala medier har gett så kan jag fortfarande, än idag, bli lika förbannad som jag var när jag skrev den där texten 2014. Förbannad på hur jävla låg nivå vi människor ibland håller när det kommer till mat, ta hand om oss själva och resonemang kring vad hälsa egentligen är.   


74

”Hur fan gör man för inte vara bitter?”

”Det här med att vara bitter. Jag har också väldigt lätt till att bli bitter. Men vanligtvis kanske det sitter i några dagar, max. Dock har det sen i höstas varit bakslag på bakslag på bakslag i mitt liv. Vi pratar inga små bakslag. Det innefattar veckor av vad som skulle visa sig (efter ambulans och akuten) vara en felmedicinering, förlossningsdepression, pappa blev sjuk, pappa hade cancer, cancern var obotlig, pappa dog inom loppet av två månader. Plus en del annat jobbmässigt som stressar och hela mammaledigheten har bara gått åt helvete (jag skriver inte snyggt nu, jag skriver ur hjärtat). Och jag är SÅ J Ä V L A bitter på allt och alla. Som är lyckliga som jag inte tycker förtjänar det (du är inte en av dem, blir genuint på bättre humör av att följa dig). Men bitter på många i min omgivning. Hur hanterar man det? Hur fan gör man? ”

Jag väljer att svara på denna kommentaren som jag fick under ett av mina inlägg förra veckan såhär då jag tycker det är en vettig och högst relevant kommentar. Jag kan relatera en del och känner igen mig att komma på mig själv att blir riktigt jävla bitter emellanåt. Kanske inte så mycket just nu då jag befinner mig på en bra plats i livet (förutom Corona som fuckar upp hela min jävla ekonomi) men förutom det så har jag inget att klaga på. Och jag väljer att fokusera på det positiva med att jobba betydligt mindre än vanligt. Jag tänkte på det senast förra veckan när jag sov till 08.00 för mitt första möte inte skulle börja fören 09:00 via Skype. Då skrattade jag bitterheten rakt upp i ansiktet och mumlade mumlade sedan för mig själv ”vem fan tackar nej till sovmorgon, ha ha ha”. Jag brukar annars gå upp så jag är färdigtränad till nio och redo att jobba. Men nu när jag har mindre jobb så sover jag mer, tränar mitt på dagen och tar det generellt mer piano.

Och visst känns det som att jag lite lever i förnekelse när jag går runt och intalar mig själv hur ”hääääärligt” det är att ha luft i kalendern. Speciellt när jag i skrivande stund skulle befinna mig på jobbresa nere i Europa med Friendcation och Apollo. Denna påtvingade ”försök se det positivt” feelingen kan ibland få mig att stanna upp och undra varför jag beter mig som en galen person och ge mig en liten liten släng av panik när jag inser att detta kan pågå x antal månader till. Men sen försöker jag påminna mig själv, att om jag kunde överleva förra hösten när livet var jävligt bittert så är detta en ren jävla walk in the park. Och det är väl mitt enda tips till dig.

Du är verkligen på botten nu. Sorry to say, men jag fattar att det inte är fett att leva just nu. Vältra dig i det. Gnäll. Var hur jävla bitter du vill. Men sätt ett slutdatum och när du vaknar det datumet så får det vara nog. Då är det slutgnällt och du får helt enkelt acceptera att livet körde över dig inte en, inte två, utan ett par gånger.

Och är det så att det blir outhärdligt med vissa av dessa personer i din omgivning när du mår som värst får du helt enkelt distansera dig. För det är inte deras fel (egentligen) och det vet du om innerst inne.

Det kommer bli lättare, du kommer må bättre och sen kommer det komma en dag då du kommer åka på en ny överkörning av livet – då kommer du skratta den rakt i ansiktet samtidigt som du säger ” men kom då, bara kom ”.

Stor kram på dig, hang in there!

66

Pirret

Jag pratade om att att känna det där pirret i magen, eller rättare sagt, rädslan för att inte få göra det igen när jag medverkade i Sofias podd ”ofiltrerat” för några veckor sedan. Jag berättade hur jag kunde vakna upp under mitt tidigare förhållande och bli alldeles kall, som om jag blev omfamnad av en insikt som skrämde mig mer än upplyste mig. Jag berättade hur jag i höstas kunde gå förbi människor på gatan och fundera på om just den personen kände ett pirr. Om den personen någonsin hade älskat. Om den personen träffade någon som tittade på en som om man var den enda på jorden som räknades, just där, just i den sekunden.

Att få känna ett sådant pirr i magen igen är något jag värdesätter enormt. För jag kan bara backa tillbaka en kort sekvens och påminna mig om tomheten av att tänka att jag önskar att få känna så igen, men att det inte är något som kan levereras per beställning. Att känslor är inget man styr över och att det kan få den mest trygga personen att vackla.

Jag är inte naiv, jag vet att livet inte är en rosenskimrande saga. Jag vet också att kärlek inte är bestående. Kärlek kommer i olika tappningar, former och doser. Jag tror inte på livslång kärlek och jag tror heller inte vi är skapta för en person. Med takt att livet förändras, ens person växer och formas så tar även kärleken nya former.

Men kärlek är spännande. För det är något nytt varje gång. Och det är inte för att det är en ny person som står i centrum för ens känslor. Delvis ja, men inte enbart. Kärlek är spännande på så sätt att den känns och upplevs annorlunda för varje gång man upplever den. För alla nyanser och lager som har adderats i ens liv blir nya receptorer och de hanterar intrycken, känslor och impulser på nya sätt.

Kanske är det därför en simpel sak som att äta nybakade scones vid ett träbord söder om stan känns som något nytt. Kanske är det därför min mage fladdrar till när jag möter hans blick över kanten på kaffekoppen. Kanske är det därför jag ler mitt allra största leende när jag får äta pannkakor på Ett Hem en regnig morgon i Mars tillsammans med honom.

Kanske är det därför pirret känns som för första gången.

Grattis på födelsedagen L.

157

Det är inte synd om män som beter sig illa. Det är det aldrig. Och jag är så jävla trött män som gråter ut i media eller beter sig som offer när de har blivit påkomna med fingrarna i kakburken.

Jag scrollar igenom Aftonbladet och möts av rubriken ”Ilskan mot dålig kvinnosyn i ”Paradise hotel”: ”Chockad och förnedrad”. Jag blir inte ens förvånad och klickar mig in för att läsa vad nötterna nu har hittat på. Mcuze frågar Nicole vad han kan swisha för ett ligg och Joshua pratar om Sara som om hon vore en produkt.

Nej, jag är inte förvånad.

Det jag däremot reagerar över är hur tröstad Mcuze blir efter sin kommentar. Hur han istället för att ta sin osmakliga fyllekommentar som en man, säckar ihop och börjar tjura som en treåring. Och där sitter de, tjejerna, och klappar honom på axeln och tröstar honom ”det är luuugnt Markus”.

Jag reagerar över hur jävla storsinta vi många gånger är, även om det i det här fallet tyvärr inte handlar om storsinthet och att de står över sånt skitsnack utan att de helt enkelt inte vet bättre just där och då. Att hör man tillräckligt med kommentarer som ständigt är på gränsen så vänjer man sig. Det är så det är. Eller? För nu i efterhand så reagerar bland annat Nicole.


– Där i stunden tänkte jag mest ”Men gud, nu får inte han bli ledsen”. Men nu när jag ser det på tv tänker jag att ”hur kan jag vara så förlåtande, vad fan Nicole!”. Det blev mer som att han blev ledsen för att han sa det än att det var jag som skulle bli ledsen. Det slutade ju med att det blev han det blev synd om.

Det är inte synd om män som beter sig illa. Det är det aldrig. Och jag är så jävla trött män som gråter ut i media eller beter sig som offer när de har blivit påkomna med fingrarna i kakburken.

Det är inte så roligt längre när ett beteende uppmärksammas. Då blir det väldigt jobbigt. Och då män tyvärr inte riktigt har behövt ta ansvar för sina handlingar förut utan haft någon som har ursäktat dem eller fått sitt beteende kommenterat ”det är så pojkar gör” så har de inte lärt sig hantera konsekvenserna.

Skärp er för helvete.

Och en sista grej,

” De är ju inte män direkt, de är pojkar så de har väl alltid något att lära sig. Så det kanske är bra att de får se sig själva och hur de agerar och framstår.

De är 25 år. De är allt annat än pojkar. Sluta ursäkta någons ålder och kräv ett moget beteende. Det är på allas ansvar, inte bara oss tjejer/kvinnor. Men jag hoppas, jag hoppas verkligen, att vi fortsätter sätta ner foten. Jag hoppas vi ryter ifrån högre. Och jag hoppas att vi fortsätter att uppmuntra varandra att göra det. Ordentligt. För det är när vi gör det som förändring sker, glöm inte det.

135

The show must go on

Sitter i skolan och sippar på en kopp kaffe. Det är rast och jag hör hur många runt om mig i klassen pratar om läget som råder just nu. Folk slår sig ner bredvid mig i soffan, kaffet fylls på och vi växlar mellan att diskutera olika rörelseanalyser från kursen vi läser just nu till vad som kommer hända härnäst. I världen. I Sverige. För oss.

Det är surrealistiskt och jag pendlar mellan att känna en brutal ångest över den ekonomiska situationen råder och som redan nu påverkar tusentals människor. Bland annat mig. Jag vaknar på morgnarna med ett krampaktigt tag runt mitt bröst och en snurrande tanke – hur många avbokade jobb kommer jag drabbas av idag?

Våra resor med Friendcation och Apollo är framflyttade till hösten. 4 av 5 föreläsningar jag skulle haft i april/maj är avbokade och 2 kampanjer är inställda. Och jag märker mer och mer hur människor omkring mig går på knäna. Som också har den där jagade, stressade blicken. Som oroar sig.

Samtidigt, mitt i all denna oro, är jag lugn. Tempot har skruvats ner och jag är övertygad om att restriktionerna och hänvisningen om att jobba hemifrån gör oss gott. Vi stressar mindre och umgås mer hemma. Vi tillåter oss att ta det lugnt. Måsten tas bort från vårt dagliga liv.

Jag tillåter mig att glädjas över att ta ett glas vin med människor jag tycker om, skratta åt dårar med toalettpapper i väskan och någonstans tycka att det nerdragna tempot är bra för oss alla. Jag tänker på de små sakerna. Att springa och möta folks blickar i spåret. När vi nickar i samförstånd. Sång på balkonger i Italien. Hångla i soffan till 4783:e avsnittet av någon Netflixserie. Och så är det ju. The show must go on – även om det är med en stor dos av eftertänksamhet.

Jag väljer att försöka se det på detta sättet för jag tror att livet måste fortsätta, men med just denna eftertänksamhet och en flexibilitet. Vi kan inte isolera oss helt och vi måste försöka hålla igång samhället – det är vårt ansvar som friska.

Jag går i skolan och kommer fortsätta med det tills den dagen mitt mående avviker från det normala. Skulle det hända så stannar jag hemma. Tar mitt ansvar och hoppas på att kunna läsa så mycket så märkligt online, via länk eller andra självstudier. Man gör vad man kan och det har skolan även kommunicerat ut.

Samtidigt som jag svävar i ett moln av lugn, oro, eftertänksamhet och analys så är jag även förbannad och besviken. Det är så satans beklämmande hur vi som land inte klarar av att hålla ihop det i kris. Hur vi beter oss som galna människor under en apokalyps på ICA. Hur vi utnyttjar de svaga och hur vår egoism plockar fram våra sämsta sidor.

Det är därför meddelande som det jag fick av Agnes imorse värmer extra mycket. Som får mitt hjärta att slå dubbla slag.

”Hur mår du? Klarar du dig? Blir det väldans stort bortfall ekonomiskt med resorna får du helt enkelt komma hit och äta med oss. Plus att vi skulle verkligen bli glada att se dig. Vi = jag och Miriam. Jacques är en terrorist. Han räknas inte.”

Det är i tider som dessa man även under att rädsla och egoism är en fara för samhället men att kriser föder mer värme och kärlek och att jag är omringad av fantastiska människor.

Vad som är rätt eller fel just nu är inte min sak att diskutera. Jag överlåter det åt experter. Det enda jag vill kommunicera är att tänka logiskt, inte drabbas av panik och handla rationellt. Tvätta händerna, stanna hemma vid minsta symptom och tro inte på allt som skrivs. Och var snälla mot varandra. Förutom fanatiska idioter som blandar in religion i det här – de kan dra åt helvete.

Stay safe,

90