Hur vore det om du bytte ”jag kan inte” till ”jag vill, men jag vet inte hur”.

Finns det någon mening som gör mig riktigt less och där jag verkligen får stålsätta mig från att inte rulla med ögonen är när människor gnälligt säger:

”Alltså det går bara inte, jag kan inte springa, jag är inte skapt för det!”

Okej. Låt oss bena ut 3 saker innan jag försätter med mitt inlägg.

– Alla människor kan springa. Sedan finns det vissa fysiologiska hinder som exempelvis förlamning (been there, done that), skador eller graviditet. Det köper jag fullt ut, men i grund och botten kan alla människor springa. Hur gjorde man för i tiden? När man jagade sin egna mat exempelvis?

– Det går, men det är väldigt tufft i början. Vad trodde du det skulle vara? Sluta tro att redan vid första löpturen kommer du få en supertid på milen och den där hääärliga runnershigh känslan. Det kommer inte hända. Det är inte alltid superkul och enkelt, acceptera det och jag lovar att det kommer vara lite lättare i början.

– Det är inte kroppen, det är psyket om är din största bromskloss.

Kan vi lämna hela mentala tramssnacket om att vi inte kan och istället fokusera på hur ska du ska komma vidare från ”jag vill, jag kan men vet inte hur”?

När jag började träna efter mina vilda säsongs-år utomlands ägde jag inte ens par träningsskor. Det hade jag inte gjort på 5 år. Jag skrattade åt folk som tränade, speciellt de där flinande löparna som studsade fram i spåret som små speedade gaseller. Men efter flytten hem och min satsning att gå ner de 15 kg som jag hade gått upp av sprit och gyros utomlands satte jag ett mål att inom ett år skulle jag ha klarat av milen. Ett år är rätt länge för milen, men för min något lata ambitionsnivå på den tiden  var det ett berg, ett stort berg av hängivelse och fokus. Nu jävlar skulle jag börja springa!

Utifrån mina erfarenheter, vad jag har lärt mig under året av egna studier, från kunniga coacher och andra människor i branschen så har jag följande tips för er som vill börja springa. Det är ett steg på vägen och jag rekommenderar er verkligen att anlita en löpcoach 1-2 gånger, det är värt pengarna och se det som en investering i er själva. Varför jag poängterar att detta är helt baserat på mina erfarenheter är helt enkelt för jag inte är utbildad PT och kan bara ge tips och råd som jag vet har funkat för mig, men behöver inte nödvändigtvis fungera för just dig.

Att tänka på i första skedet:

– Skor. Innan du ens tänker tanken på att börja springa så går du till Löplappet, Runners Store eller en annan specialiserad butik på just löpning med kunnig personal. Be dem ta fram olika alternativ för dig, prova ut på bandet, ställ frågor och ta tid på dig. Och framförallt – snåla inte. Det finns så mycket annat du kan snåla in på som exempelvis kläder där du kan hitta sjyssta löptights för 399kr istället för 1099 kr. Men skor, nej, det är inte riktigt läge att vara dumsnål och riskera skador.

– Kläder. Mitt motto har alltid varit ”känner jag mig snygg, är jag snabb”. Snygga kläder motiverar alltid till träning och som jag skrev ovan – det behöver inte kosta multum.

–  Övermod. Ett klassiskt nybörjarfel vid löpstart är att många går ut för hårt och springer för snabbt. Det sätts upp orealistiska mål som ”4 löpturer i veckan” eller ”fixa milen på bra tid inom 30 dagar”. Visst det går, men frågan är om du är redo för det? 9 fall av 10 så är man oftast inte det vilket resulterar i att man kommer av sig och slutar springa.

– Hållningen. Många gör misstaget att springa för långt och tappa hållningen vilket innebär att man säckar ihop. Detta leder till att 1. löpningen blir jobbig och tung. 2. Musklerna får inte tillräckligt med syre till sig. Sänk farten, korta distansen och satsa på att bli ”bra” på den biten innan du ökar.

– Välj sällskap med omsorg. Skulle inte rekommendera att haka med kompisen på hennes 15 km runda i 4.50 tempo det första du gör. Hitta ett löpsällskap som befinner sig på någorlunda samma nivå. Ett annat tips är att gå med i en löpgrupp.

Hur du ska lägga upp löpningen i början behöver inte vara svårare än att du helt enkelt blockerar en halvtimme i kalender exempelvis 2 gånger i veckan de första 2 veckorna, sen kan du utöka till 3 gånger i veckan. Men börja lugnt och håll dig till 30 minuter den första månaden. Bättre att du får in löpningen som en rutin och har en relativ skön känsla efteråt istället för att hänga över en parkbänk och flåsa i sönder lungorna.

De första veckorna så börjar du med att värma upp, gå 5-10 minuter i rask takt för att förbereda kroppen och få igång den. Kör sedan 1 minut löpning och 1 minut rask promenad. Håll igång i ca 10 minuter. Avsluta med att i varje pass springa 2 minuter sammanhängande. Är du relativ ”van” löpare som bara behöver en liten skjuts att komma igång igen kan du köra 5 minuters löpning med 1-2 minuters jogg/rask gång vila emellan. Avsluta med att öka på sista biten med en minut varje gång. Kom ihåg att springa långsamt – ha inte för bråttom och låt kroppen vänja sig. Under dessa veckor ska fokus inte ligga på att bli snabb utan att helt enkelt minska promenaderna och utöka löpningen. Ha som målsättning att ha en dag där du springer ett sammanhängde pass utan paus efter några veckor. Spelar ingen roll om det är 2 km eller 5 km.

Det har nu gått några veckor och löpningen har blivit en del av din veckorutin. Vad nu? Det är nu du kan börja sätta mål. Jag tycker personligen, för det är så jag har gjort med min egna träning, att tidigt satta mål med en viss touch av hybris är riktigt bra. Men innan du kör igång med nästa fas i din löpning – ta några dagar ledigt. Vila från löpningen 5-7 dagar och låt eventuella små förslitningsskador, ömma muskler och hjärnan få vila lite och ladda upp mentalt för nästa steg.

Exempel på mål:

– Anmäl dig till ett 5 eller 10 km lopp med en tidsram på 2-6 månader. Hur lång förberedelse beror helt på vart du befinner dig i din löpning.

– Testa transportlöpning. 1 gång i veckan till och från jobb eller en speciell destination du ska till under helgen. Låt oss säga att du ska hälsa på en kompis, bestäm då att du springer dit eller hem. Fråga om du får låna duschen när du kommer fram och packa en lätt ryggsäck. En annan bra ide är att be att få bli avsläppt några stationer/km och springa hem sista biten om du tex har varit på landet eller kalas. På så sätt kan du byta om och vara redo för löpturen och resten av dina saker kan transporteras hem med ditt sällskap som kör eller åker kommunalt.

– Våga utmana dig med att sätta ett tidsmål som du jobbar efter. Vad är det värsta som kan hända? Att du inte fixar tiden? So what. Då har du sprungit iallafall och kom igen, det är inte så att du är Usain Bolt, jorden går inte under för att du fixade milen på 56 minuter istället för på din måltid på 54 minuter. Förstår du hur jag tänker? Det är engagemanget som räknas, att du faktiskt har hållit dig till målet och försökt. Hur resultatet sen blir är mindre viktigt, det är resan dit som kommer påverka din karaktär som löpare längre fram.

Det finns massvis att löp-scheman man kan använda om man inte vill anlita en coach direkt. Kolla exempelvis på löpskolan.se  , alltomlöpning.se ,marathon.se.

När jag gick från att köra 10 km 2 gånger i veckan till att verkligen börja satsa på löpningen för ca 1,5 -2  år sedan såg mitt löpschema ut ungefär såhär:

– 1 pass med backintervaller 60 minuter. Varannan vecka körde jag ute i naturen där jag letade upp backar och körde 10 st backintervaller på 40 sekunder med 3 minuters joggvila mellan. Uppvärmning ca 20 minuter med ett tempo runt 5.50.

– 1 långpass på runt 15km. De senaste 6 månaderna har mina långpass legat på runt 20-25km i med Ironman 70.3 satsningen.

– 1 tröskelpass på ca 10-11km. Har flera olika varianter utifrån mina tester med coach och ett av dem kunde se ut på följande vis: 20 min uppvärmning 5.45 tempo, 10 x 2 minuters intervaller 4.50 tempo med 2 min aktiv vila (jogg) mellan. Nervarvning: 5.50 tempo. De senaste månaderna har jag utökat intervallerna till 4 minuter och dragit upp tempot till ca 4:40.

Dessa tre pass har jag alltid försökt att hålla och de gånger jag inte har haft tiden till att köra 60 minuter på morgonen om jag exempelvis har varit iväg med jobbet har jag satsat på snabba 5 km i ett högt tempo för att jobba på farten. Man får trixa lite, men viktigaste är att man faktiskt gör passen och inte ger upp för minsta lilla motgång. Har jag haft ont någonstans eller känt mig väldigt sliten har jag tagit en promenad eller helt enkelt vilat. Det gäller att lyssna på kroppen också, och det är något som är extremt svårt ibland, jag om någon vet.

Nästa steg är att börja fila på löptekniken, jobba med fartlekar och avancera löpningen. Kanske vill du testa på trail? Det finns massor att utforska och jag brukar se träning som en buffe, ett gigantiskt smaaaurgååsbaaurd, av möjligheter där löpning innehåller en stor del av dessa. Som jag har skrivit innan i mina inlägg så älskar jag all sorts löpning och är en glitterlöpare av rang. Jag springer ogärna i regn och rusk, då spenderar jag hellre den timmen inne på löpbandet med en bra serie som rullar framför mig. Men när solen skiner och jag har mycket tankar i huvudet är det enda som finns ett långpass på 2-3 timmar ute i skogen utan musik eller klocka. Jag älskar ”snygg” asfalts löpning där jag får känna mig som stadens drottning och det finns perioder då jag bara vill springa på landsvägar mellan kohagar och skånska små caféer. Vill jag ena veckan springa 4 gånger så gör jag det och känner jag att jag under en period vill fokusera mer på styrka eller cykel så minimerar jag löpningen till ett pass. Det är viktigt för mig att vara flexibel utan att känna att jag skippar pass. Det för mig är medveten träning, varför gör jag detta och vad innebär det för mig?

Jag är ingen specifik löpare och har insett de senaste åren att jag kan göra allt – bara jag tillåter mig själv att faktiskt tänka att jag kan. Och framförallt inte gnäller. Hörrni, jag sprang 45 km trail för två veckor sen och kom topp 15.  Det hade inte gått om jag inte sa åt mig själv att jag skulle fixa det. Det spelar ingen roll att jag aldrig har sprungit längre än 28 km. Jag skulle fixa det, om det så krävdes att jag fick gå sista milen. Skit i tider, skit i vad andra gör – VAD VILL DU? Om jag kan, då kan du. Jag lovar.

För tänk så jävla mycket vi går miste om när vi gnäller att det inte går.

För det går. Det går alltid. Men ibland tar det bara lite längre tid eller krävs en annan väg att nå resultatet. Men det går fanimej.

 

23

Onsdag 28.06.17

Så var det onsdag igen och helgen närmar sig IGEN med stormsteg. Jag hinner inte meeed. Kan vi sakta ner snälla? Det är så mycket roligt som händer både på jobbet och på ”Swica AB” att jag vaknar varje morgon med en eld i baken. Extra roligt just nu är att jag har fått klart med två riktigt grymma samarbeten som kommer ske nästa månad samt augusti. Är så taggad att göra och dela med mig av dem till er.

Ey! Hur märkligt? Imorse vaknade jag utan röst! Har ingen aning om vad som har hänt, jag har liksom ingen feber eller är förkyld. Mår bra i övrigt men kan ej prata. Är det straffet för att jag annars hörs jäkligt mycket? Jag hade tur att mitt ena möte angående ett samarbete efter jobbet blev flyttat till nästa vecka, så dagen bestod bara av ett längre lunchmöte på jobbet sen fick stängde jag in mig i mitt rum och vilade rösten.

Efter jobbet mötte jag upp Xrisa för ett benpass på Sportpalatset och därefter fortsatte vi ut i solen för en promenad runt Kungsholmen.

Här kommer det:

Cirkel 5 varv: 10 Squats, 10 utfallsteg, 10 st plankan med armlyft, 20 st raka marklyft med KB.

5x6st Squats på bänk.

3×20 stående neråt pressar i chins maskin. (Tryck ner foten på plattan där du egentligen har knäna, så bra kontakt i baksidan.)

3×10 liggande baksida lår i maskin.

6×10 Sittande benpress.

Nu ska jag äta upp min mango/banan/veganprotein bowl med en jädra massa jordnötssmör och se klart på Empire. Hej!

6

” Men sluta du ger mig ångest, chilla lite, du har semester!”

Om jag fick en kaka för varje gång jag har fått:

1. En reaktion med uppspärrade ögon och en hastig inandning.

2. Kommentaren  ”Men slappna aaav, du har semester!” eller ”Måste avfölja dig nu, här ligger jag i hängmattan och äter chips hehe.”

3. En grymtning och mummel om träningsfreak.

..då hade jag förmodligen varit betydligt rundare men antagligen fortfarande lika nöjd över min livsstil.

Vad är det med semesterträning som triggar igång så mycket känslor? Jag förstår inte riktigt varför jag skulle välja bort det som gör mig lycklig för att jag har semester? Varför ska jag sluta med det bara för jag har bytt ort, tagit ledigt från jobbet vilket resulterar 8 timmar MER tid på dagarna och har världens skönaste väder att vistas ute i. Logiken i det är för mig sisådär faktiskt.

Semesterträning för mig är kravlös, stressfri och härlig. Jag tränar det jag känner för, stannar upp mitt i en löprunda för en selfie, går promenader där det oftast slutar med glass, gör 47 armhävningar istället för 50, tar ett glas vin på kvällen och hoppar fyspasset för att istället riva av den vid soluppgången istället. Ja ni hajjar, mańana mańana.

Är jag ett träningsfreak för jag stiger upp innan solen har gått upp för att springa? Försummar jag mitt semestersällskap för att jag väljer att träna 1 timme av 24 och kommer hem samtidigt som resten av sällskapet stiger upp för att förbereda frukost. Hetsar jag min omgivning för jag väljer att göra något som får mig att må bra?

Ska jag vara helt ärlig?

Jag bryr mig inte. Eller jo, klart jag bryr mig, annars hade jag inte skrivit det här inlägget. Men jag bryr mig inte till den graden att jag slutar göra det jag vill, att jag inte möter personens blick som kommer med invändningar om mitt val på semestern, för gudarna ska veta att jag tvingar inte med någon annan, eller skäms lite för att jag är orolig vad folk ska tycka.

”Men vill ju inte vara den där maniska bruden liksom.”

Äh. Då får jag väl vara det. Vilket provocerar ännu mer antar jag.  Jag vet ju innerst inne vad jag är och inte är. Ska jag skippa något för att personen ifråga ska må lite bättre med sitt val att inte röra sig? Vilket är helt fine om man inte vill. Det är livets liv att löka loss och dricka margharitas hela dagarna! Men jag vill och kan göra båda. So why the hell not?

Jag tror detta ämnet rör upp så mycket känslor för att det helt enkelt är jävligt provocerande att möta personer som har hittat sin livsstil och är helt trygga med sina val.  Att de ena dagen kan snooza och andra dagen riva av en timmes träning samtidigt som folk går hem från nattklubben. Och de är helt fine med det. För det är deras grej, deras liv och de låter sig inte påverkas av varken eller. Av hur en semester ”ska” vara eller inte vara.

Det är så tjatigt liksom. Semestern kommer varje år.  Det är inte som att det är något nytt, något livsförändrande och fenomenalt. Den inträffar varje år, mestadels på sommaren för många, och ska jag vara helt ärlig så njuter jag och ”slappnar” av året runt. Jag sparar inte allt till någon vecka under sommaren där hetsen är total att maxa ledigheten, ta igen sig, carpa sönder dagarna därefter tillbringa sista dagarna i maximal ångest för att man ska börja jobba igen.

Nä.

Det vore för mig lite hyckleri att stolt basunera ut att jag trivs med min livsstil och har funnit min balans och sen inte vilja leva det livet när jag drar utomlands. Förstår ni hur jag menar? Jag hade nog känt så.

Det handlar om en timme. Inte ens det många gånger. Kan vi snälla släppa hysterin över att någon väljer att röra på sig under den heliga old mighty semestern?

Det vore superskönt.

Kram.

33

Mjölksyra och darrande ben.

Igår kväll mötte jag upp Sarah på Vici för en träningsdejt. Vi hade bestämt benpass, och trots mina något ömma ben bestämde jag mig för att köra på ändå. Jobbiga nu är att jag kommer lida av fruktansvärd träningsvärk 2 dagar framöver då jag redan nu känner hur det börjar göra ont i benen. Det positiva är att den där trötta ömheten från loppet har släppt lite. Jag antar att det är en win-win?

Vi började med att värma upp med 2 x 10 reps benböj med enbart stång. Sen gjorde vi 4 set med 10 reps på 40 – 50 – 60 – 60 kg. Därefter fortsatte vill hip thrusters med gummiband vilket vi körde 5 x 10 på. Redan här brände det något fruktansvärt  och vi fortsatte med 16 utfallsteg superset 20 raka KB mark. Fortsatte sedan med att plocka fram en hög box för negativa enbens step ups med superset goblet squats med KB. Avsluta benkalaset med 100 situps med boll och 100 sneda utfallssteg med klapp i mattan.

Nej hörrni, klockan är 06.05 och jag ska ner till Sats för ett snabbt träningspass innan jag fortsätter med att beta av min lista med jobb då jag tar semester resten av veckan. Frågan är hur jag ska låsa 5 km löpning nu när jag tänker efter. Tanken var först att köra på mina vanliga 10 km intervaller men då jag tror jag ger min kropp lite mer vila och halverar löpningen och avslutar med lite chins och armhävningar istället. Jag får se helt enkelt hur formen känns när jag väl ställer mig på bandet.

 Vad tycks om mina nya tights? De är från Areta kollektionen som har gjorts med Reebok Classics. Mums!

Got to go! Ha en fin dag, hej!

10

Race report Ecotrail Stockholm 45 km.

Sitter i soffan och äter, (behöver jag ens skriva det?), syltkakor och grimaserar lite lätt varje gång jag sträcker mig mot bordet för att ta en ny kaka. Det svider lite lätt i fötterna när jag sätter ner dem och min mage gör fortfarande ont. Det är en konstig smärta och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är en mix mellan träningsvärk och ömhet vilket påminner mig om gårdagens lopp varje gång jag tar ett djupt andetag, går lite för fort eller spänner magen. Men jag mår, trots mina krämpor, riktigt bra. Och det är förvånande då jag var ute och dansade till halv tre inatt. Jag vet, inte riktigt frisk i skallen att köra tjejfest hos mig med 10 tjejer tre timmar efter målgång. Men sån är jag, och damn vad roligt vi hade. Men åter till loppet, hur var det? Hur mycket hatade jag livet de sista 5 kilometerna?

Rätt mycket.

Lovade mig själv att aldrig springa igen.

Jag vaknade vid halv sju med en pirrig känsla i kroppen. Nervöst stod jag och stirrade på mig själv i spegeln medan jag borstade tänderna och sa högt åt mig själv ”Nästa gång du borstar tänderna kommer du vara en långdistanslöpare.” Sedan skrattade jag åt mig själv medan tandkrämen droppade och tänkte hur galet det egentligen är att från att ha hatat löpning till att befinna sig några timmar ifrån starten på ett 45 km lopp.

Vid sju kom 3 förväntansfulla tjejer hem till mig för att äta frukost och peppa inför loppet. Jag laddade upp med 3 mackor med ost och skinka samt ett ägg. Får ju extrem löparmage om jag äter gröt före långpass (kortare distanser är fine) så körde enbart på bröd. Vågade dock dricka en halv kopp kaffe samt lite sportdryck. Drog även i mig en resorb vilket senare på dagen visade sig vara typ 4 glas för lite.

Kvart över nio stod vi och peppade vid startlinjen ute vid Stora skuggan (Universitetet) och det enda jag kunde tänka på var att inte gå ut för hårt då jag har en tendens att satsa och maxa i början på lopp. Jag och Elizabeth hade bestämt oss att springa tillsammans med några dagar tidigare  snackade lite strategi och beslöt oss att ligga på ett stadigt 5:40-6:00 tempo första milen och sen utvärdera utifrån hur kroppen kändes. Det började dessutom bli riktigt varmt och jag fick lite lätt panik av att jag inte hade fått i mig ordentligt med vätska. Lätt att vara efterklok. Som alltid.

De första 8 km gick förvånansvärt lätt, annars brukar det vara rätt tungt att ”dra” igång och hitta tempot, rytmen och känslan. Men vi tuffade på och lämnade Stora Skuggan och fortsatte i skogen mot Lappkärsberget och över bron till Bergshamra för att sedan fortsätta genom Ulriksdals fantastiska natur. Det var magiskt att springa längs stigarna nere vid vattnet och känns hur kroppen svarade bra på löpningen. När vi nådde Ursvik och svängde in på Extrem spåret så började jag känna av värmen rejält. Hörde hur två löpare som sprang precis framför oss diskuterade temperaturen och att den låg på runt 26 grader. Vi kämpade oss igenom den tuffa terrängen i Ursvik och svängde därefter tillbaka till Hagaparken vid 21 km.

Vid det här laget kokade huvudet och vattnet jag hade med mig var slut för längesedan. Jag kände hur irritationen började växa och jag fräste till hur fan man tänkte när man satte den första vätskekontrollen efter 21 km. Totalt fanns det 3 st vilket i mitt tycke är alldeles för lite, speciellt på ett sådant långt lopp och i den värmen. Men vi fick vårt vatten och jag passade på att stoppa 2-3 saltgurkor i munnen innan vi fortsatte för att ta oss upp på Hagatoppen som är en brant kulle på ca 100m. Fy fan vad det sög i benen, det var inte tal på att springa uppför. Det gick inte då det var så brant på vissa ställen.

Det var bara att bita ihop och börja klättringen.

När vi hade tagit oss ner igen så fortsatte vi genom Hagaparken runt till Universitet. Det var här utmaning nr 1 för mig kom. Elizabeth var tvungen att bryta och gå en stund vilket jag till en början löste med att jogga väldigt sakta samt vänta på henne då jag ville peppa igång henne och såklart ha sällskap. Men efter en stund bad hon mig att fortsätta och inte tänka på henne då hon mådde riktigt illa pga vätskebristen och värmen. Så jag fortsatte själv och letade febrilt efter något annat att tänka på än just hur förbannat varmt det var och att jag började få riktigt ont i mina blåsor på tårna.

Vid 30 km sprang jag in mot Stora Skuggan igen och förbi starten då banan fortsatte runt mot Kaknästornet. Fick lite hejjarrop av folk som stod vid vätskestationen som startområdet nu hade förvandlats till och jag grabbade tag i några saltgurkor på vägen. Hann även hälla lite vatten över mina kletiga fingrar då gelen jag hade med mig fullkomligt exploderade i handen på mig när jag skulle trycka i mig den tidigare vid Haga.

Vid 35 km började mitt humör svikta kraftigt, banan var teknisk och jag fick kämpa att hålla rätt på fötterna så jag inte skulle fasta i något rot eller trilla över en sten. Vattnet var slut igen och jag började få riktigt svidande skavsår i armhålorna och mellan låren då jag inte är en tjej som har berikats med ett ”tight gap”. Jag fick gå vid två längre backar då jag helt enkelt hade slut på kraft i benen och jag fick kämpa, och då menar jag KÄMPA, mentalt att inte kasta in handduken.

Efter någon kilometers surande slog jag följe med en kille som kämpade lika mycket som mig och det var riktigt skönt att kasta ut några bittra och hatiska kommenterar om hur mycket det faktiskt sög att springa det förbannade loppet just i det tillfället. Det var som att det gav lite extra energi att morra och fräsa några minuter. Jag tände till och började fokusera på de sista 5 km genom Djurgården. När jag hade passerat 42km vrålade jag ett högt ”FYFAN VAD GÖÖÖÖÖÖTT” så att paret jag sprang förbi hoppade till. Det var så jävla magiskt att passera maraton-gränsen och gå in på ultradistans. Lyckan blev dock inte långvarig då min kramp i magen blev så kraftig att jag började få svårt att andas. Jag fick ta små korta andetag och jag märkte hur min röst förändrades i med att jag var så ”i hoptryckt” i magen. Pep liksom fram orden och andades med ett rosslande läte. Jag lät som Plura en söndag efter en djävligt hård helg. Ja, det är nog fan en jäkligt passande beskrivning.

Detta gjorde att det gjorde jävligt ont att försöka sig på någon form av maxning de sista 3 km längs strandvägen och upp i mål i Kungsträdgården. Jag sprang på mina sista reserver och tänkte hela tiden ”mål i sikte mål i sikte mål i sikte”. Det var ett mantra som jag upprepade för mig själv om och om igen. Jag tänkte på hur oerhört glad jag skulle bli av att se mina vänner hejja fram mig i mål och hur förbannat skönt det skulle bli att sluta springa.

Efter ganska exakt 5h var jag i mål och HELVETE vad skönt det var.  Loppet var i sin helhet oerhört välplanerat (förutom vätskestationerna) och jag gillade banan. Det var riktigt häftigt att springa trail och sen avsluta med att gå i mål mitt i stan. Riktig härlig kontrast. Känslan av att befinna sig mitt i ett lopp, att springa bland hundratals människor som inte vet om det och bara anar att något är på gång för att de ser nummerlappen var riktigt cool. Det var som att befinna sig i ett parallellt universum.

Jag är så oerhört stolt över mig själv och min kropp. Jag fixade 45 km vilket är distansrekord och rev av min debut på trail dessutom. Och inte nog med det, jag tog 12e placeringen! Hur coolt?!

Det är så oerhört häftigt och jag är vet att jag inte alls kommer ha några problem med ett ”vanligt maraton” utan snåriga stigar, branta backar, omarkerad terräng i svåråtkomlig skog samt öppna fält med knöligt underlag. Att springa 42 km på ”flack” asfalt kommer nog faktiskt kännas betydligt lättare än vad det är.

Tycker alla som gillar att springa i skog borde testa på att springa ett trail-lopp eller börja med trail. Våga släppa asfalten och kontrollen! Framförallt om man jagar tider och är väldigt prestationsinriktad. Det är ett skönt break från klockan och tempo-hets. Det blir lätt EcoTrail igen nästa år.

Nu hoppas jag på att min mage slutar ömma och att tjejen som ska ge mina stackars fötter pedikyr på tisdag inte får sig en chock. Det var det hela, sov gott, hej!

P.S Ni vet det där om att aldrig springa igen? Ha. Sitter och googlar nya långdistanslopp i skrivande stund.

Klassiker.

16

Grumligt vatten och 1950m innehållandes en känsla av att det faktiskt går.


Det är intressant det där hur det kan svänga. Från att ena dagen misstro sig själv och undra vad fan det är man egentligen håller på med till att nästa dag smida små planer om en nästa års tävlingar medan man simtag efter simtag plöjer fram genom en grumlig sjö någonstans i Bromma.

Jag har tränat mindre denna veckan. Dels för att jag tävlar på lördag och har enligt schemat varit tvungen att halvera passen och köra mer vila. Men dels att jag helt enkelt har velat koppla bort träningen lite. Det har varit mer fokus på häng med vänner, restaurangbesök, powernaps i soffan under kvällarna medan avsnitt efter avsnitt av House of Cards har rullat samt betat av lite punkter som inte har legat högst på priolistan under tidigare veckor på jobb. Jag börjar få tillbaka min glöd, jag har mer studs i stegen, blicken är skärpt och jag fått tillbaka min inre gudinna som står och twerkar inombords och ger alla jävlar som jag helt inte diggar ett mental finger.

Det känns bra. Jag är på banan igen. Det var bara en liten mini-kris.  Och fan, nu när jag tänker efter så var den jävligt bra ändå. Den behövdes.

Simpasset igår med Nathalie och Amanda var precis så härligt som bilder visar. Vattnet var varmt (nästan för varmt med våtdräkt) och vi hade bra flyt i simningen. Jag beslöt mig att lägga mig bakom och hitta en rytm utan att bli stressad av att de andra simmade lite fortare än mig. Fokuserade istället på att hålla en kontrollerad andning, leka mig fram i olika tempon och hela tiden hitta tillbaka till rytmen och navigationen. Vi hade en uppmätt slinga med 3 olika bojar med mycket svängar vilket var bra då jag behövde träna lite på att hålla rätt kurs. Efter 1950 meter tackade jag och Amanda för oss och begav oss hemåt igen, Nathalie och hennes kille stannade kvar och körde ett extra varv. Ett litet triathlonpar det där. Gullegull!

Jag var så oerhört glad när jag satt på tunnelbanan hem. Det pirrade i kroppen och jag längtade med varenda fiber i min kropp efter att stå där i Jönköping och höra startskottet gå.

Det enda jag kan tänka på nu är ”nu ska vi har roligt, nu jävlar blir det åka av”.

Yepp.
Tuut tuut!

6

How to survive a Polish Triathlon.

Jag ska ju ner till Gdynia i Polen den 4-7 augusti för att tävla i IRONMAN 70.3 distansen. Inför detta bad gänget i Polen mig att sätta ihop en liten video som de har delat i sina polska kanaler.

En video där jag översätter svåra polska triathlon fraser till engelska. Som ett litet surviverkit för en tävling i Polen. ”En rolig grej liksom.”

Haha oh well.

”Pamiętacie naszą szwedzką ambasadorkę? Musicie to zobaczyć! Joanna Swica o tym, co każdy zagraniczny triathlonista powinien umieć, aby przetrwać na zawodach w Polsce  Końcówka jest genialna!
10 useful words (and more!) to survive IRONMAN in Poland. Must-watch! ;-)”

Jag låter som en full sluddrig turist som efter en crashcourse i Polska bestämt mig för att berika landet med mina kunskaper. Och det är väl okej om det inte vore så att jag faktiskt är född i landet och polska är mitt modersmål.

Undra om de ens kommer släppa in mig i landet?

Powodzenia!

4

Var tränar jag?

Detta inlägget är ett samarbete med Brucepass.

Jag har under mina år i Stockholm hunnit runt på en hel del olika gym och testat de flesta träningsformer, pass och gymkedjor. Och i med att jag får en del frågor kring vart jag tränar om dagarna och om jag kan rekommendera några gym så har jag helt enkelt gjort så att jag har testat några studioa som är anslutna till Bruce för att bilda mig en egen uppfattning och helt enkelt testa på det jag har varit sugen på länge. Många av de studios/anläggningar tränar jag redan sedan länge på, så jag tänkte därför lägga ihop mina favoritställen som jag alltid tränar på samt nya favoriter.

Vi börjar med SATS. Oj vilken trotjänare jag är till SATS, trots många besvikelser genom åren så är jag ändå en trogen kund till kedjan. Varför?

– Tillgängligheten. Jag har alltid bott mindre än 1 km till närmsta anläggning vart jag än har bott i Stockholm och idag bor jag 100 m från Sportpalatset. Dessutom finns Sats i Malmö och GBG samt Norge vilket har underlättat en del i exempelvis jobbresor.
– Utbudet. Vare sig jag vill springa, cykla, styrketräna eller köra ett pass så finns det något jag kan göra på SATS. Det passar mitt schema och jag är flexibel att kunna mixa och lägga ihop träningen så den passar mig själv.
– Friheten. Jag kan alltid planera min träning utifrån vart ett center finns någonstans och ha med mig gymbagen när jag åker till/från ett ställe.

De SATS center jag tränar på är:


SATS Sportpalatset: Ligger som sagt väldigt nära mig. Hade inte huset framför legat där det låg hade jag kunnat kastat havrebollar ner på entrén. Enda nackdelen med Sportpalatser är att personalen kan vara lite nonchalant och sur ibland och att det är så jävla mycket folk mellan 16 och 19 på eftermiddagen, men förutom det så är Sportpalatsen faktiskt väldigt bra. Det är stort, luftigt med bra yta för styrketräning och egna cirkelpass. Jag har ägnat många timmar på deras löppband. Det enda jag önskar var att de öppnade 05:00 istället för 06:00 och tog in wattcyklar.

SATS Fridhemsplan: Ligger några hundra meter upp på gatan och var mitt favoritgym förr i tiden. Men när Sportis öppnade så blev övergången ganska naturligt även om jag 1-2 gånger i veckan kör på Fridhemsplan då deras cykelklasser är bättre och personalen är oerhört trevlig. Ett stort plus är att man slipper trängas där.

SATS Hötorget: Här snackar vi prime time. Gymmet öppnar 05:00, de har grymma cykelklasser som leds av jäkligt duktiga cyklister och Hans som är en av mina favorit PT:s huserar även här. Sen att det ligger mitt i stan, till och från mitt jobb och har fått en riktigt bra yta för styrkelyft ökar bara nöjdheten. Helt klart ett av mina favoritcenter.

SATS Zenit: Älskar deras transformerpass och mängden löpband. Är inte där lika ofta längre men förr körde jag nästan all styrketräning på Zenit. Det är något med lokalen som gör att man blir taggad och sen ligger gymmet lägligt mitt i smeten.

SATS Mörby (Danderyd): Ligger 10 m från mitt jobb. Tränar där i absolut nödfall om jag har tight om tid innan jobb eller ska någonstans direkt från jobb och behöver riva av träningen. Jag springer oftast där eller kör lättare cirklar. Ett plus är att löpbanden alltid är lediga och de har bra ytor. Tyvärr så är gymmet invaderat av vrålande 18 åringar mellan 15:00 och 18:00 som paxxar bänkar, slänger med vikter och är allmänt jävla jobbiga. Sen äter personalen sina matlådor ute i gymmet samtidigt som de coachar sina klienter. Uääk!

Förutom SATS så tränar jag på Vici Athletics som är en crossfitbox på Industrigatan på Kungsholmen. Dvs, mittemot min port. Behöver jag säga att jag älskar läget? Jag har varit till och från på Vici i snart 3 år nu. Hade ett medlemskap där i början som jag fick göra om till ett klippkort då jag hade lite ont i kroppen från och till samt ville satsa mer på Triathlon. Bara det att Eric som driver gymmet var samarbetsvillig och lät mig ändra mitt medlemskap samt att alla är så otroligt trevliga och välkomnande gör att jag aldrig riktigt kommer lämna Vici. Det går i perioder när jag kör där, men när jag väl gör det så har jag oerhört roligt och får ut så mycket av min träning. Vici är även ett gym som är med i Bruceappen – för er som vill testa det via dem.

Andra gym som jag har testat på via Bruce är Urban Ride och Acid Training. Om vi börjar med Urban Ride som jag verkligen diggar, hela soulcycle konceptet som just nu tar Sverige med storm är så otroligt häftigt och jag brukar köra exempelvis Abs + ass passen de gånger jag inte har lust att köra något från mitt träningsupplägg eller helt enkelt får feeling och vill göra något kul. Att kombinera cykling med lättare styrketräning är ett kanonbra koncept och lokalen som ligger väldigt centralt på Odenplan är ljus, fräsch med trevlig personal. Är ni nyfikna på cykling men känner att spinning inte är något för er så tycker jag definitivt ni borde testa Urban Ride.


Acid Training ligger vid Rådmansgatan och är ett pyttegym utan omklädningsrum (men det går att låna toaletten eller andra utrymmen) samt dusch. Konceptet är att man  kombinerar tre hypereffektiva metoder för träning: Högintensiv intervallträning, funktionell styrketräning och gruppträning med PT. Det pass jag körde när jag var där förra veckan var intervaller på cykel, roddmaskin och stakmaskin. Man är kopplad till en skärm där man ser sin puls och efter första intervallen så ska pulsen höjas och man ska lägga sig på nästa nivå. Så all träning är pulsbaserad vilket gör att du ligger i princip på 80-100 procent av din maxpuls under hela passet som är ca 40 minuter. Kommer definitivt boka på mig igen då jag älskar sådana pass där man helt enkelt bara köttar som om det inte fanns någon morgondag.

Fightbox Södermalm testade jag genom ett Reebok Experience Event för några veckor sedan. Förhoppningsvis kommer de finnas med i appen (håller tummarna) Men tills dess finns det andra kampsports-gym som man kan välja mellan i appen. Tycker dock boxen är värd att nämnas trots att jag bara har varit där 2-3 gånger. Grabbarna är coola, gillar träning och är jäkligt välkomnande. Boxen är rough, mattan luktar svett och det är små omklädningsrum – men allt detta gör ingenting då det är det som gör stället. Man blir skitpepp på att spöa skiten ur sin teampolare och träningen är riktigt rolig. Jag har sagt till mig själv att i höst när jag har några veckors paus från allt som heter triathlon för att ladda om batterierna kan jag mycket väl tänka mig ett liknande bootcamp.

Fler studios/gym som finns i Bruceappen:

Altromondo Yoga – Fräscht, ”yogi-feeling”, ligger mitt i stan och väldigt duktiga instruktörer.
Kalvhagen Sthlm – Bra instruktörer och riktigt tuffa pass. Ligger bra i stan också.
Kronobergsbadet – Simmat där i ca 2 år och nu när de finns med i Brucepass slipper jag köpa säsongskort och kan enkelt logga in med appen, supersmidigt! Har för mig att det finns 3-4 badhus anslutna till Bruce-appen.
Crossfit:Solid/Nordic/Tegen/Atum/Södermalm/Fit4Life – Helt enkelt ett jäkla bra utbud av CF-boxar, har testat alla under mina fem år i Stockholm förutom Atum.
Rosa Skrot – Rosa tjejgym med världens härligaste instruktörer. Nu är jag personligen inte ett stort fan av tjejgym men jag kan ändå varmt rekommendera gymmet för dem som är ute efter ett mindre gym med enbart tjejer och ”familjär” stämning.

Sen finns en en hel drös av andra alternativ som klättring, viper-room, PDL center, House of Shapes osv.

Summan av kardemumman: Vare sig du är triathlet, löpare, gillar kampsport eller bara vill styrketräna och köra lite olika sorters träningsklasser så finns det i appen. Du får tillgång till allt och hur mycket du vill för 690 kr i månaden.

Jag kommer definitivt använda mitt medlemskap i höst när jag ligger lite lågt med Triathlon-träningen och laddar batterierna inför nästa säsong. Det är kul med variation och då jag vill ha en stark, smidig allroundkropp som inte är låst till en träningsform är jag helt för ett sådant upplägg eller komplement. Jag tror det är det som har gjort att jag är så uthållig och framförallt: mångsidigt tränad idag.

Jag bjuder på 100 kr rabatt om ni uppger koden ”joannas” vid nedladdning av appen. Sök på Bruce via appstore eller ditt Google play konto om du har Android. Eller klicka på länken som ligger högst upp i inlägget. Jag kommer även lotta ut 1 gratismånad på min instagram till fem olika personer som anmäler sig med koden. Så kika in där.

Kör så det ryker, vi ses!

4