Embracea ditt inre troll.

Jag ska springa 45km trail i Juni. Ibland när jag tänker på det, som just nu, så känns det som rent vansinne. Jag är hängig, stel, mina ben är trötta och trots att helgens 21km gick jäkligt bra så är tanken på att jag ska fortsätta i 24km till ..ja minst sagt roande. Hur tänkte jag när jag tackade ja till Ecotrail? Vi kan stanna där, för jag vet redan svaret. Det var min hybris som talade.

Somliga människor har en ond liten djävul på axeln som talar nedlåtande till en och väser ”du kan inte, det går aldrig, du ska inte tro att du är något”. Jag har ett uppblåst, lite småflottigt troll som dinglar med benen och vrålar ”Det där är fan inga konstigheter!”.

Just nu vill jag strypa det lilla trollet.

 

 

Jag har aldrig sprungit längre än 28 km. Och att springa maraton på asfalt har alltid känts så långt bort. Men när Miranda, som driver Team Nordic Trail, propsade på att ett maraton + 3km i snårig skog vore en kanonide för mig så bröstade  man givetvis upp sig och svarade ” kul, sign me up!”.

Nu börjar verkligheten komma lite ifatt och jag växlar mellan peppig glädjefnatt och nollställd sinnesstämning där jag upprepande gånger väser ”du är dum i huvudet” till mig själv.

Jag ska vara logisk. Det är det fullt genomförbart och jag är i bra form. Jag följer min löpprogrammering till, nåja, 80 % och trots att den riktar sig till min Ironmandistans där enbart löpningen ”bara” är på 21 km.  Så allt pekar allt egentligen på att det inte ska vara några större problem. Så vad är problemet? Självkänslan såklart. Och prestationskravet som jag själv sätter på mig. Även jag, som annars är jäkligt chill med mina prestationer och åtaganden finner det ibland övermäktigt. Ibland vill man bara stoppa karusellen och ropa ”Ey, vänta lite, är detta på riktigt? Ska JAG verkligen göra detta?”

Hörredu lilla troll, kom tillbaka. Jag gillar ju dig egentligen. Trots din hybris och att du gång på gång försätter mig i situationer som jag inte alltid är redo för.

För vet du lilla troll, du tvingar ju mig att bli redo.

Och vad händer sedan? Jag fixar ju det. Precis som du alltid säger att jag ska göra.

0

Triahtlon för dummies del 1.

Ni är många som frågar om hur man ”börjar” so here we go!

Missförstå inte min något humoristiska rubrik. Men det är som det är, man känner sig som en förvirrad newbie när man först gör entré i Triathlon världen. Speciellt när var och varannan person slänger sig med uttryck som T2, klunga, tempopinnar, brickpass, transition, tri-suit och så vidare..

Jag började med triathlon av en ren slump. Det var tack vare min hälsporre och min killes övertalning att överge mina fördomar (de finns kvar, hehe) för män i tajta lycrakläder på alldeles för dyra cyklar. Jag hatade cyklister och hela ”tour de france” mentaliteten som skedde i Stockholm varje dag vid rusningstrafik fick mig att tugga fradga. Men så en regnig söndag i mars för två år sedan, efter ordinerad löpvila på ett par månader, fann jag mig själv googla cyklar. Jag tänkte, om jag inte får springa – då får jag cykla. Och med det bestämt så anmälde jag mig till mitt första Triathlon några minuter därefter.

Det var en helt ny värld som öppnade sig.

En av mina första längre turer 2015 på min första cykel ( Röda faran. ) Här cyklade jag och C ner till Nynäshamn och tog pendeln tillbaka. 

1. Du behöver inte lägga en månadslön på första cykeln.

Neeej, skit i det. Visst vore det härligt att haffa en Trek Madone eller unna sig en liten godbit från Specialized som första cykel. Men låt oss vara realistiska, träning kostar. Triathlon kostar ännu mer. Det jag gjorde var att kolla mina mått hos en cykelhandlare och sedan köpte jag en begagnad cykel på blocket. 2 dagar efter mitt beslut att bli en cyklist befann jag mig i Bandhagen och hämtade hem min 15 åriga Trek. 4.100 kr betalade jag för röda faran och med tillbehör la jag väl totalt 6.500 kr på min cykelutrusning som bestod av följande:

  • Hjälm. Snåla INTE här. Du är på riktigt dum i huvudet om du börjar snåla nu. Då kan du lika gärna vara utan.
  • Handskar. Satsade på ett par med bra grepp och som andades.
  • Cykelskor. Numera har jag två par, ett par landsvägsskor och ett par ”spinning” skor (SPD).
  • Cykelkläder. Jag köpte 2 par shorts och 2 cykeltröjor. Kolla på bikester, Wiggle, Sportamore eller XXL.
  • Solglajjor. Cykelglasögon kan kan vara det fulaste som finns, men tro mig – de fyller verkligen sin funktion. Satsa på ett par som reflekterar solljuset. Jag köpte mina från Bikester för ca 600 spänn.

Det var mitt startkit. Idag har jag uppgraderat mig till en helt ny TREK Domane 2.3 med Shimano 105 växlar som jag köpte förra våren nere på Roslins. Jag sålde röda faran för samma pris jag köpte den då jag hade hottat upp hjulen och la sedan ca 10.000 kr mer på en riktigt pangcykel. För ja, du kan få en bra cykel utan att ruinera dig.

Det som händer när du blir riktigt cykelfrälst är att du har väldigt lätt att nörda ner dig  i alla coola cykelkläder som finns. Void, Rapha…dont get me started. Det är värt att satsa lite pengar på exempelvis bra cykelbyxor med bra padding. Tänk på fiffin! Det är pain på riktigt att cykla 10 mil med en öm fiffi. Och droppa trosorna, for real. DÄR kan vi snacka skav. Ett tips är även att mäta ut sadeln och byta vid behov. Det gör oändlig skillnad.

Uppgradering på gång. Provkörde på Roslins nere i Ystad när vi var nere under påskhelgen 2016 och sen fick polska faran följa med hem till Stockholm.

Jag började cykla med min kille och några tjejkompisar. Till en början var det så jäkla läskigt och så mycket att tänka på. Jag blundade och tjöt när det gick för fort och jag började så smått förstå varför cyklister och bilister hatar varandra.

Men det gick bättre och bättre..tänk att nöta mil. Få in det i vardagen att komma ut åtminstone 2-3 mil åt gången. Som nybörjare behöver du inte nöta 12 milsrundor eller tröskelpass. Det kan du fokusera på sen, när du väl blivit biten och bestämt dig för att fortsätta.

Inför mitt första Triathlon (sprint distansen i Stockholm Triathlon) hade jag ingen direkt plan. Jag cyklade lite och testade på en halvkass crawlkurs. Insåg ganska fort att ett kombinerat bröst/hund/simma under vatten – sim skulle bli mitt öde. Men jag hängde inte läpp för det, nej för fan. Jag skulle ju GÖRA det. Vem fasiken brydde sig om crawlteknik då? Och dessutom, löpningen hade jag redan. Den var jag minst nervös över. Jag skulle tävla i Triathlon och bara det gjorde mig till en superstar. Det var mitt mindset.

Jag ägnade sommaren åt att cykla härliga turer till Saltis, Ekerö m.m och sakta men säkert började en genuin kärlek till mitt nya intresse gro fram. Och när jag några veckor senare körde min första tävling var jag övertygad att detta minsann kunde vara något att bygga vidare på. Jag gjorde sprinten på 1.39 och hamnade på plats 187. Folk skrattade hjärtligt åt mig när jag hundsimmade mig fram och vansinnescyklade upp och ner för Västerbron. Det var så jädra coolt och en obeskrivlig kick att få komma i mål.
I MÅL på min första Triathlon tävling. Här snackar vi hybris, ego och hejdundrande lycka.

Väntar på att få komma in till växlingsområdet. Minns att jag här var så oerhört nödig, alltså nr 2 nervös-mage-nödig. Aj aj aj vad jag knep.

Så vad hände sen, efter 2015 och min debut?

Det får ni veta i del 2. Då djupdyker jag i träningsupplägg och uppgraderingen till en ny hojj.

0

Hemmakontor kräver sin smoothiebowl.

Imorse när jag vaknade kände jag mig lite piggare i kroppen. Beslöt mig ändå för att ställa in långpasset och snabbt boka in mig på ett yoga pass. Det är inte för att jag känner att jag måste röra på mig eller får ångest över utebliven träning. Det handlar mer om att jag ska sitta still på ett plan i eftermiddag, jag mår bra av lite rörelse och att jag helt enkelt hade lust. Det är viktigt att skilja på känslorna och känna igen dem som smyger på med en våg av ångest och en röst som väser ”du borde..”.

Nu sitter jag och jobbar undan det sista. Lyckades få undan nästan allt igår kväll, så idag är det bara ett fåtal mail och en sammanställning kvar inför nästa vecka. Efter lunch drar jag ner till Felicia på Benefit Brow Bar en snabbis för att fixa mina bryn och sen är det VACAY.  Jag och C åker ner till Bosse och Magnus som bor i Tunisien och firar påsken med dem.  Pratade med Bosse igår och hon meddelade att det var runt 23 grader. Ner med bikinin, smörj näsan och raka benen – för nu kommer vi!

Sist men inte minst, min frukost. Ser ut som snor, men smakar för jäkla gott.
Mixa följande:
1 avocado
1 mått sportfrukost (vanilj/blåbär)
2 dl mandelmjölk
En stor bit ingefära
Pressad citron
1 Banan
1,5 dl fryst mango

Toppa med valfri topping. Jag kör nästan alltid jordnötssmör och rostade kokosflingor.

Enjoy!

0

Tempopinnar, den nakna sanningen och landsvägsporr.

Kan vi prata om känslan av jämn asfalt, perfekt kuperad terräng och växlande omgivningar som fullkomligt pumpar in endorfiner desto längre ut från stan man kommer?

Turen vi cyklade i lördags var perfekt, det enda jag önskar var att det inte var så jäkla tradigt att cykla UT från stan. Stopp hit, övergångsställen dit. Klicka ur, klicka i. Gick åt mer energi att starta än att faktiskt accelerera på en raksträcka. Dock så funkade det så bra med tempopinnarna och jag kom på tricket med hur man skulle göra för att undkomma en krasch ganska så fort. Tricket är att lägga sig fort med all tyngd på armbågarna och knappt toucha pinnarna med händerna. Alltså, det är helt okej att omsluta dem med handflatorna, men tänk fågelunge. Det ska vara mjukt, lätt och väldigt enkel omslutning. Nu säger jag inte att det är såhär man gör. Finns säkert något proffs där ute som sitter och läser med bister min och undrar vad fan det är jag sitter och skriver. Ta´t lugnt, jag har ingen aning, men vad som funkar för är spåret jag kör på. Så. Det gick alltså jäkligt smidigt att ligga i tempoposition och jag märkte av hur trycket i benen fördelades med en helt annan kraft direkt.

Bådar gott inför Ironman Jönköping.Dessutom var min nya sadel från Specialized en dröm. Både för mig och fiffi.

Klippte ihop en film från turen, var ju tvungen att testköra min nya GoPro Hero 5 som jag fick i födelsedagspresent. Finns massor av förbättringar att göra och jag lär mig varje dag. Speciellt i redigeringsprogrammet som fick mig att bli riktigt förbannad ett par gånger. Bjuder på en liten spratstund med morgonkaffet innan jag drog ut på polska faran. Ofiltrerad och nyvaken med en synlig åsikt vad jag tyckte om vädret. Ha på ljudet under hela filmen, annars missar ni att jag faktiskt lyckades lägga till musik. Bara det är värd en Oscar.

0

Sega ben och pumpande mjölksyra.

Jag la ut benpasset jag körde i morse på Instagram, men tänkte även lägga ut det här och förklara lite mer kring övningarna och varför jag kombinerar dem som jag gör.

(Flikar in redan här att då jag är Reebok Ambassadör så är alla kläderna såklart från Reebok. Kan varmt tipsa om tightsen, väldigt smickrande för figuren och sitter som en smäck.)
 Jag börjar med att värma upp. Alltid alltid alltid. De gånger jag kör efter jobbet eller på helgen, dvs när det inte direkt finns någon tid att passa, då värmer jag ofta upp med ett cardiopass på trappmaskinen eller löpbandet innan. Då brukar jag ofta köra runt 20 minuter. Men idag stod klockan på 06:02 när jag körde igång, och då är tiden noga beräknad förstår ni. Det är tajt om tid och jag vill få till ett kvalitativt och svettigt pass utan att ”drälla bort” tiden. Så dagens uppvärmning var stretch/töj och 5 min rodd.

1. Benböj superset breda sumosquats med kettle 8 set x 10 reps.
Här byter jag ”position” i varje set. Ena setet står jag lite bredare, ena setet lite smalare. Hela tiden ska kroppen få tänka, jobba och ”chockas”.  Samma sak med sumosquatsen. Ändrar position på kettlen samt håller noga koll på bålen och knäna. Jag växlade mellan att köra 50 och 60 kg på stången samt 18kg kettle. Jag får bra kontakt i både säte och lår här. Aktiverar hela baksidan när jag pumpar med kettlen och sedan kramar jag ut det sista i böjen. Om du älskar mjölksyra är denna en given kandidat!

2. Enbensböj superset utfallssteg 4 set x 20 reps.
Oh…denna godingen. Känner hur det riktigt stramar i arslet bara jag tänker på den. Den är brutal, speciellt om man lägger på lite tempo på utfallsstegen. Idag körde jag med 8kgs hantlar och utan vikt på utfallsstegen. Tänk plyo och säg även här hej till mjölksyran!

 

2. Liggande benpress. 4 set x 15 reps 110 kg
Tycker denna är skön. På riktigt. Man ligger ner, har fullt stöd för bålen och ryggen och kan bara fokusera på att pressa. Även här ändrar jag position med fötterna, ena setet brett, andra smalt. Allt för att hitta den där magiska kontakten alla pratar om.

Det var det hela. Kör hårt och glöm inte att våga tänka utanför boxen. Kör ni aaaaalltid 3×10? Kör 3×12. Eller byt vikt, eller position. Utveckling kräver förändring.
Hej!

0

Reebok Floatride – bara en snygg sko?

Förra veckan hämtade jag ut Reeboks nya löppjucks på Löplabbet Kungsgatan. Jag beslöt mig för att testa dem i 3 olika miljöer och recensera dem därefter.

Miljö 1: Citycool.
Löpskor har ett ändamål och det är att leverera det de är utformade för, det löparen efterfrågar samt erhålla hög komfort. Bland annat, sen kan man nörda ner sig ännu mer, absolut. Vi är i allafall alla med på ovanstånde. MEN. Jag vill flika in en sak till som jag personligen tycker är viktigt. Utseendet. Jag vill kunna bära mina löpskor till en vanlig klädsel. Varför? Jo, för det finns gånger jag springer till jobbet, byter om till ett par andra skor på jobb (heels exempelvis) och sen ska jag iväg på annat efter och väljer då att ta mig hem i löpskorna. Då vill jag inte ha på mig ett par fula, ej färgkoordinerade blaffiga skor som får mig att se ut som en amerikan med dålig smak och passform på all sin klädsel. Jag vill se cool ut, och jag vill att de ska matcha.

Fyller de sin funktion i detta avseendet? Svar ja. Jag gled runt i dem hela dagen igår till ett par skinnbyxor och lång kappa. Jag kände mig snygg och de såg inte malplacerade ut. Outfiten flöt samman. Det enda jag önskar är fler färger, tex matcha den gråa färgen med exempelvis korallrött eller en annan nyans av grönt. Kanske orange? Det hade varit jäkligt coolt.

Miljö 2: Löpbandet.
Sprang 4×4 min snabba intervaller i dem och de fyllde sin funktion. Lätta, satt på plats och gav bra dämpning i hög hastighet. Plus att de var jäkligt snygga till min träningsoutfit.

Miljö 3: Långpass med växlande underlag.
Här var det riktigt testet. Nu skulle de få bevisa sin stötdämpning, ”flyt”känsla och passform. Löprundan jag skulle köra idag var 21km och underlaget växlade kraftigt mellan branta backar, asfalt, snåriga trailstigar och mjuka grusvägar. Jag som har haft problem med min hälsporre tidigare lovade mig själv att avbryta direkt om fick någon känning i foten eller resten av kroppen. Det är alltid lite risky att springa långt i nya skor. Men, det fick bära eller brista och jag gav mig iväg med min trogna löpkompis Emelie. 10 km in observerade jag att skulle ha knutit dem lite hårdare, de hade lättat lite. Kanske är det materialet som var en bidragande faktor till släppet av passformen. Det var det enda. Kroppen höll i 21 km och jag fick varken skav, ont eller känningar någonstans. För mig som även har breda fötter och lätt kan få blåsor var detta en riktig humörhöjare. Nu återstår bara att se om jag vaknar upp imorgon med en stram fot som ömmar när jag sätter ner den, men något säger mig att jag kommer slippa undan det. Jag hoppas det. Annars kommer jag bli riktigt sur. Och skorna kommer ryka direkt.

Jag är positiv till skorna och de får 8 av 10 poäng. Det som drar ner poängen är att jag tror att den mjuka ”strumpliknande” ovandelen kanske ej håller så länge som ett par löpskor ska och att de ej finns i fler färger. DOCK är strumpdetaljen en av grejerna jag gillar mest med skon. Så, en litet moment 22 där ja.

Så jag kan faktiskt med med handen på hjärtat varmt rekommendera Reebok Floatride. For realz.

P.s Sorry för kassa mobilbilder, men det finns ingen som drar med sig kameran ut på ett långpass. Och jag vill helst använda bilder på det aktuella tillfället och förmedla så ”äkta” känsla så möjligt. Puss!

0

Stig, asfalt eller gummi?

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

 

 

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

 

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

 

 

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?

 

0