Race Report IRONMAN GDYNIA 70.3

Här kommer den efterlängtade race reporten från en stressig, något kaotisk men helt fantastisk helg. Ni som har följt mig på Instagram och min story vet exakt vad jag menar. Det har minst sagt varit en intressant helg och det är verkligen något unikt att tävla i det land man är född i. Jag pratar språket, förstår det mesta men har bott i Sverige i hela mitt liv. Så det är väldigt speciellt. Mitt hjärta är svagt för Polen och jag har varit väldigt stolt över landet i helgen.

Men låt mig ta det från början.

Vaknade vid sju på fredagen och drog med mig Calle på en promenad innan frukost. Packade därefter det sista, sa hejdå till gänget som skulle vara kvar i Marbella några dagar till och fick sedan skjuts till flygplatsen. Checkade in mitt bagage + cykel och tjatade hål i huvdet på Lufthansa personalen att ta det varsamt med den. Såg hur den försvann på bandet och bad en stilla bön att den skulle komma fram oskadd. Eller ens komma fram överhuvudtaget då det endast skulle vara 40 min transit i Munchen innan nästa flight avgick till Gdansk.

Väl framme i Gdansk ser jag min cykel ganska direkt och blir överlycklig. Sedan inser jag att resten av mitt bagage saknas. Står kvar och väntar.

10 minuter blir 20 minuter och jag inser att jag står helt utan bagage. Det enda jag har är en cykel, läppglans, en ögonbrynspenna, mobil, pass och pengar.

Panik.

Efter en aggressiv konversation med en galen ryska som tränger sig före mig i bagageclaims kön får jag äntligen hjälp och blir lovad att bagaget ska anlända till mitt hotell dagen därpå senast 13.30. Ställer mig högst tveksam till den informationen men tvingas acceptera faktum och beger mig ut till ankomsthallen där två representanter från IRONMAN står och väntar på mig för att köra mig till hotellet. Klockan är 22:00 när jag anländer och jag hinner tänka ett dussintals katastroftankar innan jag somnar.

Vaknar vid sju på lördagsmorgonen, duschar, äter frukost och beger mig sedan ner till Expo-området för att registrera mig, få mitt startbevis samt svänga förbi en affär för att köpa nya underkläder och ett linne då det är 25 grader stekhet sol. Jag tar även ett varv  på expo-området och börjar mentalt ställa mig in på att jag kanske kommer bli tvungen att köpa ett helt nytt race-kit. Det är nog första gången i mitt liv jag ställer mig motvillig till shoppa. Anledningen till denna motvilja är enkel: det är inte optimalt att tävla i nya kläder/skor. Tänk då att ha ALLT nytt. Från träningsbh, trisuit, strumpor, skor till simglasögon, hjälm, våtdräkt, solglajjor.  Och bara tanken att hitta allt så att det passar och man känner sig någorlunda komfortabel i det. Mjä. Tack men nej tack. Även om försäkringsbolaget står för kalaset.

Vid 11 möter jag upp Mattias och Sarah som också ska tävla och känner mig som en efterhängsen jobbig lillasyster när jag frågar om jag får lov att hänga med dem. Den känslan försvinner fort då båda är så otroligt härliga och inbjudande. Det är mycket tack vare Mattias och Sarah som helgen blev så bra, vi hade riktigt roligt, och jag fick dessutom hjälp med att skruva ihop cykeln. Även om jag vet hur man sätter ihop en cykel så var det riktigt skönt att få hjälp, speciellt när hjärnan var uppe i varv på grund av bagaget.


Vi tar en snabbfika och drar oss sedan bort till piren för att kolla sprint-klasserna som pågår.

Vid 13 har vi lunch med Piotr som är marknadschef för IM. Vi har bord på Vinegre som har utsikt över målområdet, stranden och stora delar av tävlingsområdet. En rödbetspasta och otaligt många brödskivor doppat i olivolja senare beger vi oss till mitt hotell för att ta emot bagaget och skruva ihop min cykel.

Bagaget är såklart inte där.

Nu börjar paniken göra sig riktigt påmind och jag börjar svettas mer än ett herrlag i finsk bastu-VM.

Racebriefen är 18.30 och senast 22:00 ska cykel samt påsarna med all tävlingsutrusning vara incheckade (blå:cykel,röd:löpning). Men vad spelar det för roll när jag inte har något att checka in? Kollar upp öppettiderna för expon och inser att jag har 4 timmar på mig innan de stänger. Gör upp en plan och sätter en tidslimit. Bestämmer mig för att hoppa över briefingen och försöka få tag på bagaget, och är det inte på hotellet senast 18:30 så kommer en riktig hetsig shoppingrunda äga rum.

Mattias och Sarah lämnar mig på hotellrummet och sedan följer två riktigt nerviga timmar. Pratar med 3 olika personer på Luftahansa och får 3 olika besked.

1. Bagaget är i Frankfurt
2. Bagaget är i Munchen
3. Bagaget är i Gdansk

Det vill säga – ingen har någon som helst jävla aning.

18:05 anländer plötsligt bagaget och jag tror jag ska falla ihop som en blöt liten fläck på golvet. Men nehejrå, denna damen får eld i röven och packar ihop tävlingspåsarna på mindre än 10 minuter, drar av sig jeansen, på med shorts och drar sedan med sig cykeln bort till briefingen som hinns med innan incheckningen på transistionzone.

Avslutar kvällen med att dra en mycket gedigen pizza vid avenyn där större delen av löpningen kommer äga rum. Säger sedan hejdå till gänget, drar förbi ett snabbköp för chokladinköp och kör sedan lite live-sändning på Instagram. Somnar därefter som en stock vid elva.

RACEDAY.

05:20 vaknar jag och stänger av klockan som är ställd till 05:30. Blir lite illa till mods. Mitt tävlingsmood vill ej infinna sig och jag känner mig obekväm och slö. Beger mig neråt till transition för att pumpa däcken (släpper alltid ut lite luft kvällen innan så de ej ska smälla under natten), byta om till våtdräkt och tejpa fast mina gels på cykeln. Bredvid mig står en ryss som på riktigt grymtar när han rör sig och inger känslan av radioaktivitet. Hans cykel har 25 bars påklistrade och jag får en ovälkommen bild i tankarna på eventuella olyckor som kan inträffa efter ett sådant intag gels.

Jag blir väldigt förvånad när jag ser alla cyklar då det helt klart är högre standard på både utrustning och cyklar i Gdansk än exempelvis Jönköping. Vart jag än vänder mig rullar folk förbi med sina 100.000 kr cyklar och merparten ser ut som elitatleter. Visst att Gdansk är tuffare rätt konkurrensmässigt och har en högre nivå, men det är ändå förvånande och framförallt imponerande.

Och det kittlar lite i bröstet på mig. Jag blir så jävla stolt över polackerna och mitt hemland. Jävlar vilka grymma atleter som rör sig kring mig.

Vid 07:30 drar vi på oss våtdräkterna och beger oss till athletegarden för att lämna in våra vita påsar som innehåller det man vill ha direkt vid målgång. Sedan går allt väldigt fort. Så fort att jag glömmer bort att gå på toaletten. Löser dock det rätt fort genom att kissa i vattnet vid uppvärmningen, ha!

Mattias startar nästintill direkt då det är rullande start (man seedar sig själv och ställer sig i den simgrupp man tillhör) då han ska försöka sig på en pallplats och är en riktigt grym atlet. Jag ställer mig i grupp 3 som är 36-43 minuters gruppen. Min plan är att försöka slå min tid i Jönköping vilket är 43 minuter. Det vet jag inte ska vara några problem då jag har det i mig och tog det lugnt i Jönköping. Det dröjer dock 40 minuter innan min startgrupp får springa iväg ner till vattnet och de första 50 meterna består av vadning/löpning ut.

Sedan börjar kriget.

Ordagrant.

Jag har aldrig varit med om en så aggressiv och stökig simning förut. De första 1050 meterna rakt ut i havet går någorlunda bra och jag håller en bra fart. Kommer in i ett bra flow och andas på var fjärde simtag, håller en jämn benspark och fokuserar på att hålla mig ytterst på höger sida. Vid tredje bojen vänder upp mot piren och jag märker direkt hur det blåser det upp och blir väldigt vågigt. Det påverkar simningen  och jag känner hur vissa kämpar extremt med att hålla sig flytande, det resulterar att jag flera gånger blir nerdragen och känner händer som grabbar tag i mina fotleder. Här blir jag förbannad och beslutar mig för att börja armbåga mig fram då det direkt blir farligt när folks obefintliga simkunskaper och panik övergår till någon form av kamp. De sista 500 m märker man direkt att det är erfarna simmare med siktet inställt på en bra tid, för nu simmar folk rätt och slätt över en.

Jag tar mig upp på den branta trappan, som en uppbyggd i slutet av piren, drar ner våtdräkten medan jag springer och irrar sedan omkring i fel fålla i ett par sekunder letandes efter min påse. Stannar upp, blundar och tar 3 stycken djupa andetag. Fokus. Hittar påsen nästan direkt, drar av mig våtdräkten, på med strumpor, skor och hjälm. Biter fast i en gel som jag suger i min samtidigt som jag springer iväg med cykeln.

Kommer ut på huvudleden som är en del av en motorväg (avstängd) och märker genast hur stumma benen är. Jag försöker kicka igång hela systemet med att dricka mer sportdryck och suga i mig resten av gelen. Men allt går segt och jag känner mig totalt apatisk. Ingen glädje och definitivt inget GO! Efter ca 8 km börjar stigningen som håller i sig i ca 15 km. Därefter är det växlande upp och ner. Kollar på klockan som visar 19 km/h och ställer mig upp i stående position. Växlar upp, börjar pumpa och säger åt mig själv att känner jag mig fortfarande orkeslös och nedstämd vid 40 km så bryter jag.

Följande timme som följer har jag låst blick och fokuserar endast på att komma framåt. Cyklar om några polacker, sänker en sportdryck som delas ut och trycker i mig mer gels. Beslutar mig att fortsätta när jag passerar 40 km och känner hur benen äntligen börjar svara. Ligger runt 29 km/h, inte´alls bra men godkänt under omständigheterna. Kommer på mig själv att börja tjoa och hejja på andra när jag cyklar om.

Här börjar tävlingen för mig. Det tog bara sisådär 3 timmar att hitta feelingen tänker jag bittert. Skakar därefter snabbt av mig den lilla djävulen på axeln som stressat väser i mitt öra att jag är långsam. Ser en svensk flagga på en nummerlapp framför mig och vrålar ”HEJA SVERIGE!” när jag cyklar förbi. Visar sig vara en supertrevlig kvinna och jag känner hur energin kommer tillbaka. Vi växlar några ord och beslutar oss sedan att trycka på.  Banan ringlar sig fram genom små byar, skog och böljande landsvägar. Tittar på klockan och inser att jag inte kommer klara mitt tidsmål för cykel på 02:55 efter mitt meltdown de första milen. Inser att det inte spelar någon roll då jag har gjort över hälften och jag inte har gett upp. Glädjen är tillbaka och vi ligger och pressar i 35 km/h med pigga ben. Passerar 70 km och minns Mattias ord att de sista 20 km är i ”princip bara nerför.”


Kommer på mig själv att vråla ”mördarmaskin mördarmaskin mördarmaskin” när jag susar ner mot Gdynia i 60 km/h. Tar min sista gel och pressar på. Tjuter och tvingar mig själv att hålla ögonen öppna. Det går fort fort nerför och jag hinner tänka att händer det något nu kommer det bli blodigt. Gör en riktig snabb tid på sista milen och ser förmodligen helt galen ut där jag frustande fräser förbi italienare, ryssar och en del tyskar.

Kommer in på 03.12 och lägger direkt cyklingen bakom mig. Ingen idé att älta. Nu återstår det roliga. Byter snabbt till löpskor och börjar med lätta steg springa ut från transition. Benen känns lite stumma men jag är i gott mod. Tittar på klockan och inser att den har stannat av. Fan. Får förlita mig på känslan helt enkelt. Ökar på efter 2 km och hittar en skön lunk.  Det visar sig vara en bra taktik när jag efter loppet kollar på splittarna, gör mina första 5 km på 25 min vilket är helt enligt plan.

Löpbanan är tre varv genom stan, upp för en lång aveny där publikstödet är riktigt riktigt bra, ner till stranden längs strandpromenaden och upp förbi transition där man påbörjar ett nytt varv. När man har gjort sitt tredje varvet svänger man ner från strandpromenaden till stranden där man springer den sista kilometern till målsträckan och den eftertraktade röda mattan.

Vid 13 km känner jag mitt i steget hur det stramar till i knäet som om något sträcks ut och jag blir direkt illamående av smärta. Stannar tvärt och provar att sträcka ut knäet vilket inte går utan smärta. Vrålar ordböckernas alla svordomar och börjar hoppa fram. Hittar en jogg/lunk som funkar och börjar evaluera mina chanser på en bra löptid. Inser att det är ganska kört då det känns som något sträcks ut precis innan det ska smälla till rejält varje gång jag ökar och trycker på. Efter några kilometer har jag vant mig och hittat var exakt det börjar göra ont, mixtrar lite med steget och trycker ifrån mer med andra sidan av kroppen. Ser ut som en skadeskjuten älg när jag springer fram med långa ryckiga steg.

Svänger upp på sista varvet, blir tvungen att springa RUNT en man som har tagit in sin fru på löpbanan som någon emotionell support. Väser att de ska flytta på sig. Hornen har vuxit ut, nu är det bara 6.5 km kvar. Ökar. Häller en flaska vatten över huvudet. Dricker två muggar ISO och sätter fart. Runt om står folk och hejjar, en man som har hejjat på både mig, Mattias och Sarah på varje varv skriker för sista gången ”GO GO IKEA” och jag slänger skrattandes en slängkyss mot honom.

Och där kommer helt plötsligt svängen.

Den magiska upplopps-svängen.

HELVETE VAD SKÖNT!

Svänger upp, ökar på stegen, sträcker armarna i luften och springer sedan in med högt huvudet och stort leende.

Min andra IRONMAN 70.3 distans på 4 veckor. Vilken jävla grej. Vilken jävla otrolig grej.

Får min medalj och missar att kolla tiden men då jag är så inställd på att jag inte hade klarat SUB6 (vilket betyder under sex timmar) så linkar jag direkt bort till medicaltältet för att få kylkompress på knäet och går sedan bort mot athletesgarden där för att möta upp resten av gänget. Hämtar ut min mobil och ser att jag sprang på 1.54 vilket var exakt samma som i Jönköping. Blir glad, för det betyder att jag till nästa gång lätt kan kapa minst 7-8 minuter då jag förhoppningsvis inte kommer skutta fram med ett jobbigt knä. Känner mig oerhört fräsch i kroppen (förutom knäet då) och känner en sådan lättnad över att jag faktiskt bet ihop och körde på. Slår mig ner med de andra och får frågan vilken tid jag kom in på. Jag svarar att jag tyvärr tror att jag inte klarade SUB6 men att det inte gör något. En minuter senare utbrister Mattias som har suttit nersjunken i sin mob och uppdaterat resultatsidan som har legat nere ” Grattis för faen, DU KLARADE DET!”

Jag fattar ingenting.

Sen fattar jag.

VAAAAAAAAAAAAA?!

Ryssarna bredvid hoppar till, halva tältet vänder sig mot mig och undrar vad fan som står på.

Och där sitter jag, med tårar i ögonen och ler.

05:57:59.

Sub-fucking-6 på 1900 m simning, 90 km cykling och 2.1 km löpning.

Vi hämtar våra cyklar och jag beger mig till hotellet. Skruvar direkt isär cykeln, packar in den i min cykelväska och tar sedan en lång och varm dusch. Packar det sista och lägger mig i sängen, uppdaterar Instagram, ringer Calle och mamma och äter sedan upp resten av chokladen. Jag är harmonisk, lugn och glad.

Vid halv sju möter jag upp Mattias och Sarah för lite pizza och öl. Vi tar sedan ytterligare en drink med Piotr som möter upp oss. Därefter stupar jag i säng vid elva och hinner nätt och jämt ställa klockan på 03:30 innan jag somnar med mobilen i handen.

04:00 står jag redo nere i receptionen och inväntar min skjuts till flygplatsen.
04:10 inser jag att chauffören förmodligen inte har samma plan som mig.
04:45 dyker han upp efter ett väckningssamtal från ett gäng från IM-teamet som sitter och efterfestar i hotellobbyn. Kramar om dem allihopa och önskar dem god fortsättning på festen.
05:10 Är jag incheckad jag och lite lätt illamående efter en biltur som mest liknande en biljakt i need for speed.
05:45 Sover jag som en stock i flygplansstolen.

Landar 09:20 i Stockholm, hämtar upp mitt bagage (jajamän, allt kom fram) och tar en taxi till kontoret.

Back to business.


Jag kan varmt rekommendera att köra IM Gdynia 70.3. Speciellt om man exempelvis vill köra Jönköping men inte vill gå på en fulldistans. Då är det perfekt att köra Gdynia då det är ca 4 veckor mellan. Eller om man helt enkelt vill kombinera lite semester med en halv-distans, då passar Gdynia perfekt. Maten är god, det finns flera hippa restauranger, cafeer och sjyssta barer. Det är fortfarande väldigt billigt och framförallt: det är enkelt att ta sig ner. Mattias och Sarah körde ner till Karlskoga, ställe bilen och cyklade sedan på färjan med sin packning på ryggen. Väl framme i Gdynia cyklade de lugnt och fint av båten och tog sig sedan bort till sitt Airbnb boende som låg ca 20 minuters cykelväg ifrån färjeläget. Cykelbana hela vägen. Man kan även flyga direkt från Stockholm, då landar man i Gdansk och har ca 30-35 min transfer till Gdynia. Hotellet jag bodde på heter Hotell Blick och låg ca 10 min gångavstånd från själva IM-byn. De var oerhört hjälpsamma och trevliga på hotellet och öppnade upp frukosten redan från 05:00 för att tillgodose allas behov.

Loppet är välarrangerat och har ett riktigt bra publikstöd. Dock måste jag ändå säga att Jönköping helt klart kommer vara min favorit. Det var vassare rent logistiskt och jag hade rent generellt en bättre feeling där.

Ser framemot att köra fler 70.3 lopp. Gillar verkligen den distansen och känner att det är en distans jag kan jobba med riktigt ordentligt och kapa en del tider i alla tre grenarna. De halv-distanser som tilltalar mig just nu är bland annat: IM Marbella 70.3, IM Taupo (NZ) 70.3, IM Syracuse 70.3. Tänker att jag vill kombinera dem med semester någon gång i framtiden. Hur coolt vore det inte att börja sin Nya Zeeland trip med att riva av en tävling och sen bara götta sig i 1-2 veckor?

Det finns så många tävlingar jag vill göra. Det spritter i hela kroppen på mig. Men vet ni, det ska bli enormt skönt att slappna av lite nu. Någon frågade mig vad som har varit jobbigast med alla tävlingarna och det är helt klart det mentala. Fysiskt så har kroppen levererat och jag känner mig stark och i väldigt god form. Men jag är mentalt sliten just nu. Att ladda upp, varva ner, ladda om, pressa, pressa pressa, varva ner, ladda om, nervositet, pressa, ladda…om och om igen – det är fan tyngre än man tror.

Men som jag skrev på Instagram: Så jävla värt det.

Vi ses nästa år i Jönköping och Gdynia!

 

 

28

16 kommentarer

  1. Skönt att man sitter med tårar i ögonen och gråter som ett litet barn när man läser (tror det brast totalt, när jag läste ”heja sverige”.
    Vet inte om det är friskt?!
    Är oavsett jävligt imponerad av dig, sån jävla power-woman!!! Inspirerande!
    Att passera mållinjen på ett lopp (oavsett vilket) när man har tagit ut sig/gjort sitt bästa är en obeskrivlig känsla. 🙂

    1. ÅÅÅH. Tack snälla snälla. Vad glad jag blir, inte att du börjar gråta då, men att du gillade rapporten så mycket! 🙂

      Det är alltid väldigt känslosamt på tävling, iaf för mig. Kram!

    1. Klart du ska! Det är billigt, enkelt att ta sig dit och fungerar bra med språket. Engelska är inga problem. 🙂

  2. Haha alltså…
    Sitter lite lätt tårögd och är så mäkta imponerad.
    En sån otroligt stark prestation och grattis till alltsammans, fy fasiken vad du är värt det!

    1. Haha oj! 🙂 Jädrar vad många som har feedbackat att de fick tårar i ögonen av min racereport. Gullisar! Vill ju inte göra er leeeedsna.

      TACK <3

  3. Fy f*n vad grym du är!!!
    Så imponerande att du bara köttade på trots allt och klarade SUB6, vilken powerwoman!!! Så kul att läsa dina texter.

  4. Först och främst måste jag säga att DU är så jävla grym och sjukt inspirerande!
    du har verkligen gett mig inspiration till att prova Triathlon.
    Har nu kört ett mindre lopp (400m sim, 20km cykel, 4km löpning) och det var så jädraaaa kul och är något jag vill fortsätta med och jobba mig upp till denna distans 🙂

    Skulle vara intressant att veta hur du lägger upp dina träningspass under en vecka 🙂
    Kram

    1. Hej Frida! Vad grym du är, bra jobbat och lycka till i framtiden, det kommer gå galant! 🙂

      Ja men det kan jag absolut göra. Jag har ett inlägg på gång om höstens träning, det kommer dock inte vara så inriktat på triathlon då jag just nu vill bygga upp styrkan igen. Men kolla under flikarna ”träning” och ”triathlon” där står en del med. 🙂

  5. Grym prestation och insats! Blir så peppad av att läsa om dina äventyr 🙂 IM i Nya Zealand skulle vara riktigt coolt, SÅ vackert land!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *