Sommarlunch med Tropicana.

 


Förra veckan bjöd Staffan i samarbete med Tropicana in till en sommarlunch i Humlegården. Men innan vi fick hugga in på allt gott som stod uppdukat körde vi ett enklare cirkelpass i ca 25 minuter. Jag hade dragit med mig Sandra vilket gav oss lite skön kvalitetstid och innan semestrarna skulle börja. Träningspasset var fort avklarat och bestod av enkla men effektiva basövningar samt lite backintervaller som uppvärmning.

3 rawfoodbollar, 1 laxsallad, enorma mängder frukt och minst fem glas Tropicana-juice senare traskade jag tillbaka hem för att att jobba vidare. Och ja, med mig hade jag en påse med en jädra massa rawfood bollar för kvällens treat efter långpasset jag hade inplanerat. Som sluga lilla polskan man är så är ju gratis väldigt gott. (Tackar Reload för den generösa mängden mat.)


Tack för en trevlig lunch Staffan och Tropicana. Det var ett skönt avbrott i vardagen. Hej!

6

Friendcation goes runcation.

 

Det är helt fantastiskt att se hur vår Facebookgrupp ”SwiciLouFriendcation” växer (passerade 500 medlemmar imorse!) och hur tjejerna i gruppen stämmer löpdejter, vindejter och diskuterar allt mellan himmel och jord. Blir så otroligt glad av gemenskapen som växer fram.

Extra roligt är det att även jag har fått till två träningsdejter i veckan.  I torsdags hade jag en löpdejt på Sportpalatset med Mitra. Vi träffades vid sex på morgonen och körde intervaller. Så mycket roligare att köra två istället för att själv nöta 2 minuters tempointervaller i 45 minuter. Och nu är jag nyss hemkommen från en löprunda med dessa två härliga tjejer. Mötte upp Astrid och Cajsa tidigare ikväll och körde en lugn och härlig löprunda runt Brunnsviken. Stannade klockan på 14 km och kände mig så glad. Glad över att slippa springa rundan själv då jag inte alls var pepp på en längre runda själv ikväll, glad över att vi hade så trevligt och att man kan ha utbyte av människor som man aldrig har träffat förut och glad över att jag inte fick åldersångest då Cajsa var 10 år yngre än mig. Tanken slog mig att jag skulle fylla trettio nästa år och hon precis hade tagit studenten.

MITT LIV RUSAR FÖRBI!

Gråa hår. Snart medelålders. Röven klappar ihop.

Anyways. Friendcation. Vilken jävla grej ändå. Men vill ni veta något riktigt häftigt? Vår staycation helg på The Winery Hotel är uppe i 16 bokningar. Hur coolt? 16 tjejer hittills som vill spendera helgen med oss på ett hotel i Solna. Dricka drinkar, träna, käka tvårättersmiddag och bara ha en helt fantastisk helg. Det kommer tjejer från Göteborg, Malmö och andra delar av Sverige. Till och med ÅLAND! Den ni. Det är så otroligt häftigt att jag vet inte vad. Längtar så till Oktober. Pepp hepp!

Nej nu måste jag packa klart. Hej!

9

Getaway.

Igår lämnade jag kontoret runt halv två och tog med mig jobbet ut till Runmarö där Sophies familj har landställe. Mötte upp det blonda yrvädret i Slussen och fortsatte sedan tillsammans ut till Stavsnäs för att ta färjan över.

Det var som att lugnet slog ett fast famntag runt mig direkt när jag satte ner foten på bryggan och jag kände ett sådant lyckorus när vi promenerade den lilla biten längs grusvägen bort till viken där det lilla röda huset låg. Vattnet låg bara några meter från ytterdörren och längst ut på bryggan såg man den lilla bastun som blev pricken över i:et av den perfekta skärgårdsidyllen.

Efter att ha hälsat på hästarna och de små grisarna så satte vi oss och jobbade några timmar. Vid halv sju klappade vi ihop våra datorer, tog ett glas vin och satte oss front row mot havet.

Insåg där och då att nästa sommar (minst) måste spenderas två veckor i skärgården. Minst. Blev lite nedstämd över tanken att jag skulle ta första färjan hem morgonen därpå då jag skulle hem och jobba men insåg snabbt att det var fredag och en helg ute med båten väntade. Ännu mer skärgård. Magiskt. Själen jublade.

Sen började magen knorra och störde sinnesfriden.

Sophie slängde ihop en grym halloumisallad med rotfrukter, vilket vi förhöjde med att smälla i oss 200g Marabou till efterrätt. Avslutade kvällen med att basta och bada under en hett glödande sol som gick ner.

Det är något alldeles speciellt ta ”kvällsduschen” i havet. Det sitter i sedan

scouterna och när man hajkade. Jag må vara en jävel på sjyssta restauranger, läppstift, högklackat och sköna resor. Men är det någonting jag alltid återkommer till så är det naturen. Det är trots allt det mest fantastiska som finns. Enkelt och avskalat. Rödvin i slitna jeans och hålig skjorta. Barfotasteg i gräset och flugor som irriterar huden på nätterna i små varma rum där fönstren står på vidgavel.

Kanske att jag romantiserar det..eller nej, det är så. Helt jävla underbart.

Vaknade tidigt runt sex morgonen därpå, slog upp en kopp kaffe och tassade sedan ner på bryggan. Efter en stund var det dags att ta båten in till stan igen och vi begav oss mot bryggan där den lilla färjan skulle hämta upp mig samt släppa av några som kom från Sandhamn. Var hemma igen efter lite mer än en timme, gjorde en smoothie, hällde upp min drog (p-max) och slog sedan upp datorn. Tackade mig själv för beslutet att jobba hemifrån och började beta av listan på min to do list.

Kan knappt vänta till Lördag morgon. Är mer än redo för en lugn helg.

Ha en fin fredag, kram.

7

När man får hybris och tänker ”äh, vi lägger på en övning till, hur jobbigt kan det vara?”

Igår körde jag som jag skrev i tidigare inlägg med Sarah på Vici. Vi bestämde under dagen vad vi skulle köra. Sarah valde ut övningar till Varv 1 och jag pusslade ihop varv 2 och 3. Eller a,b,c som det egentligen ska stå.

Första cirkeln körde vi i ett rätt lugnt tempo. Flåset byggdes upp av WB:sen och det kändes rejält i axlar och triceps när 5:e varvet påbörjades. Alla övningar gjordes 15 gånger per varv och vi körde marklyften med 2 stycken 20kg kettlebells.

Cirkel nr 2 bestod av 4 varv. Första varvet jobbade en person på rodden i 3 minuter medan den andra personen körde 20 st utfall (10 på varje ben) med stång och därefter direkt breda goblet squats med kettlebell. När 3 minuter hade gått så bytte man plats och körde igång direkt. Total tid på rodden per person blev 6 minuter och 6 minuter av benträning.

Sista cirkeln var svettig. Flåset hade byggts upp under sista minuterna på föregående övningar. Jag fokuserade på att göra mina boxsteps balanserat och trycka ifrån med rumpan samt stå kvar med ett ben när jag kom upp på boxen. Situpsen körde vi med 6 kg boll med raka armar över huvudet. Även här gällde 15 reps per övning i 5 varv.


Sen var vi klara och min tanke om att avsluta med 2500m rodd kasserade jag. Kroppen hade svarat starkt och bra så jag lät det vara så. Avslutade istället med 20 st höftlyft med viktplatta för min baksida. Guld för löpsteget!

Idag är kroppen mör. Och ikväll ska jag cykla 4 mil på det. Det blir en bra återhämtningstur. För gårdagen känns mer än jag trodde i arslet och ryggen. Bränner och svider sådär mysigt. Välkomnar träningsvärken med glädje, speciellt då jag inte fick någon alls efter söndags. Är väl innerst inne en sadist som vill att det ska kännas att man har gjort något. Muehhehe. Undra hur Sarah mår? Ska messa henne och fråga. Hej!

 

6

Dejtkvällar och röda läppar.

Det var som att luften lite gick ur mig under dagen idag. Skulle inte vilja säga att jag var nedstämd. Men det var något som inte riktigt stämde. Hade en del att göra under dagen vilket kändes mer motigt än vanligt och när jag cyklade hem så kändes 10 kilometer som 100 och jag blev stressad av trafiken, vilket aldrig brukar hända annars. Jag brukar vara som en kanonkula som far fram längs gatorna samtidigt som jag tjuter för det går så fort.

Humöret höjdes dock lite när jag kom hem och jag gled ner ganska direkt till Vici för ett snabbt men jäklar så svettigt pass med Sarah (passet kommer under morgondagen). Skyndade mig sedan hemåt för att snabbt duscha och göra mig redo för min dejt med Elina. Vi har instagramcrushat på varandra en längre tid och även varit med in en artikel tillsammans i Shape Up för en tid sedan, så det var verkligen hög tid för oss att ses.

Och oj. Oj vad jag behövde en kravlös trevlig kompisdejt med lite charkisar, ett glas rött och snicksnack om livet. Jag kände det ganska direkt när jag satt där att själen behövde just det.

Nu är jag hemma igen och har krupit ner i sängen. Calle är på jobbresa till fredag och lägenheten är helt tyst. Gatan nedanför sjuder av liv och balkongdörrarna står helt vidöppna. Det är sommar, livet är kravlöst, behagligt, spännande… och trots att jag inte är helt med i matchen så mår jag faktiskt väldigt väldigt bra. Egentligen.

Det är trots allt det viktigaste.

13

Race Report IRONMAN 70.3 Jönköping

Här kommer en kombinerad ”min helg i bilder/Race Report”. Förbered er på ett låångt inlägg. Kunde inte sova inatt, så det var väldigt lägligt att påbörja min helgroman 01:13. Eller inte, men nåja, trevlig läsning!

Fredagen började lugnt, vaknade tidigt, jobbade undan lite och packade det sista. Klockan var runt halv tio när vi startade bilen. Tidsnazin inom mig jublade – före utsatt tid och ingen stress. Ljuvligt.

Jo men tjena.

En timme senare hade vi fortfarande ej lämnat Stockholm utan satt istället på Audi i Sjöstaden och fick beskedet att vi ej kunde köra vidare med bilen. Som tur var löste Audi en lånebil över helgen åt oss och vid tolv var vi på väg  ner mot Jönköping med siktet inställt att hinna till Live Stream sändningen vid Rådhuset och Race Briefen vid 16:00. Väl framme lämnade jag in min cykel för en sista koll samt bad dem byta båda mina däck då de var slitna och jag inte hade bytt dem alls efter förra säsongen. Registrerade mig, tog en massage och träffade Frida som jobbar som marknadsansvarig på IRONMAN Sverige och som är min kontakt då jag är ambassadör för tävlingen. Stötte på flera av er som läser och peppade loss med er för att sedan ta mig till briefingen där jag nästan fällde en tår för det var så mäktigt att sitta där med alla andra imponerande athleter.

Vid sex hade Calle bokat bort på ett ställe vid vattnet som heter El Gordo. Det var en av restaurangerna som fanns med på listan över ”pasta-partyn” där man som athlet erbjöds fri pastamiddag mellan 15:00 och 19:30 under fredagen. Dock så verkade restaurangerna sätta sina egna regler för när vi kom dit, blev placerade vid bordet och jag sträckte fram min pasta-biljett meddelade den sura servitrisen att de inte längre serverar pasta då de måste ta hänsyn till betalande gäster. Det är i mitt tycke otroligt fult och oseriöst vilket resulterade i att vi gick till en annat ställe som serverade pasta. Där var det kaos. Men maten gick ner och vi lämnade fort för att ge plats åt andra hungriga triathleter. Det handlar inte om gratis mat. Jag hade kunnat betala för en köttbit, pizza, eller whatever. Det handlar mer om principen. Och jag blir väldigt envis när det kommer till sådant. Det är dock det enda jag har att anmärka på hela helgen. EN grej. På ett arrangemang som tog hand om över 2000 personer, styrde upp en hel stad, skötte det logistiska utmärkt och bjöd på en helt fantastisk tävling. Så att restaurangerna överlag misslyckades att leverera bra service (inte bara pasta-incidenten) och helt verkade ha missat att stan skulle invaderas av hungriga athleter, supporters och branschfolk. Det är en droppe i havet.

Efter middagen så gick vi till Coop och köpte lösgodis. Därefter gick vi hem, såg några avsnitt av ”Myteriet” på SvtPlay varpå jag somnade redan halv tio.

(Tack Anna Jansson för bild!)

Vaknade med ett ryck på lördagen, åt en stor stadig frukost med Calle och begav mig sedan ner till bryggan vid simstarten där jag och Anna Wretling hade dragit ihop till ett simhäng för alla grymma powertjejer. Jag simmade halva banan och konstaterade nöjd att vattnet var friskt men väldigt skönt och att simningen kändes väldigt bra. Jag var inte alls nervös för den och det gav en lugn känsla att ha med sig när jag hämtade cykeln på hotellrummet och gav mig ut för att rasta benen i 2 mil. Jag cyklade runt i stan, längs vattnet och runt  halva munksjön. Lät benen trampa lugnt och fokuserade på att bara njuta av läget, ingen stress, bara jag och min cykel. Några av de andra tjejerna skulle cykla banan men jag tror på att det ger otur att veta banan innan (för mig) och vill helst inte veta vad jag står inför. Jag vill ta mig ann det där och då.

Framåt tvåtiden rullade jag bort till transition för att checka in min cykel, få mitt tidschip och placera påsarna med mina skor/kläder/gels rätt. Det spöregnade jag och kunde inte låta bli att fnissa åt den grupp män som stod bredvid mig och surade över att deras fina 100.000 kronors cyklar blev blöta. Upplägget med påsarna var som så att när man kommer in från simningen så tar man sin blåa påse som hänger på en ställning.  Du hittar påsen då den hänger under ditt startnr plus att alla påsar är märkte med ditt startnr. Du tar påsen, springer vidare in i tältet, byter om till att cykla, lägger ner våtdräkt, simmössa och glasögon i den blåa påsen och lämnar den sedan till en funktionär (som hänger den rätt). Samma sak gäller vid cyklingen, du kommer in, ställer din cykel, tar din röda löp-påse och byter om.

Efter att ha släppt ut lite luft från däcken, kollat påsarna för en tredje gång och pratat med lite härliga tjejer och killar samt nördat loss ordentligt bland alla snygga cyklar så kom Calle förbi. Vi tog oss sedan bort till hotellet, vi bodde ca 500m från transition och start/mål så läget kunde inte vara mer perfekt, och la oss sedan för att vila 2 timmar. Jag åt lite kakor som jag hade fått med bud upp av min fantastiska kollega Kristin som hade bakat syltkakor till mig med sin son Elton och vi drog ytterligare ett avsnitt av Myteriet. Läget var under kontroll.

Framåt sextiden packade jag det sista inför tävlingsdagen och vi begav oss sedan till Tokyo 11 där vi skulle äta sushi med Anna och hennes två vänner som också skulle köra. Jag festade till det med en ordentligt laddning och efter en timmes triathlon-snack och mental uppladdning inför vad som skulle hända dagen därpå rullade vi tillbaka till hotellet för att inta mer energi. När jag skriver energi – läs kakor.

SÖNDAG! Dagen D. Race-day. Dagen vi alla har längtat efter. Nu var det äntligen dags. Vaknade av mig själv runt sex och började med att klämma i mig en halvliters elektrolyt-drink. Hade vaknat under natten och haft tokpanik att jag inte hade druckit tillräckligt så under nattens gång hade jag klämt i mig 2 pet-flaskor med vatten. Det resulterade i niagarafallen av kiss. Vid sju gick jag ner, tryckte i mig två mackor i farten och tog mig sedan bort till transition för att pumpa upp däcken, fylla på mina två flaskor som innehöll vatten och sportdryck, ladda påsarna med gels och kolla det sista innan jag smörjde in mig med vaselin, drog på mig våtdräkten och promenerade bort till simstarten.

Min plan med simningen var att simma lugnt och få en bra känsla inför de andra momenten. Den planen höll jag. Jag la mig i 38 minuters gruppen, började att simma de första 1000 meterna väldigt lugnt, nästan som om jag vore på semester och lallade runt med en pina colada. De sista 900 meterna började jag dra på lite och testade att öka gradvis för att känna om det var något jag skulle kunna hålla en längre sträcka i Polen. Kom upp ur vattnet på runt 43 minuter, vilket var 3 minuter långsammare än planerat, men som sagt, ingen fara. Känslan i kroppen var pigg och jag var glad under hela delen av simningen, inte en enda gång tyckte jag det var jobbigt eller tråkigt. Bara det var en vinst i sig. Jag insåg då att jag hade kommit över tröskeln, jag hade hittat grejen med simningen, det tog mig bara 1900 m på tävling för att hitta den, ha!

Upp ur vattnet, ner med våtdräkten i farten, därefter en lång löpning till transition. Av med våtdräkt, snabbt på med skor, hjälp och glasögon och rulla ut cykeln till linjen för att hoppa på och påbörja cyklingen. Transition tog 6 minuter och det är jag helt nöjd med med tanke på att bara löpningen säkert tog runt 3 minuter. Kommer nog kunna kapa någon minut i framtiden, men det är petitesser.

Första 20 km på cykeln var riktigt tråkiga. Jag drog i mig en gel och kom fram till den där jädra backen alla pratade om. Det var en långdragen serpentin-klättring som var irriterade seg. Den var dock lättare än jag trodde, men seg. Jag kunde inte riktigt hålla den farten jag hade velat och min plan att försöka hålla 24km/h uppför backen sket sig ganska fort. Jag trillade ner på runt 17 km/h. Efter 40 km hade jag hittat min rytm och låg mestadels i tempo-position. Drog i mig en gel till och brassade på, tittade på klockan och insåg att jag skulle komma in på runt tre timmar – planen höll! Banan var fantastiskt fin och väldigt ”enkel” efter den första backen. Jag njöt av alla hästgårdar jag cyklade förbi, skogarna och alla små söta sjöar som gav liv åt landskapet. Framåt 50 km, vid en skarp sväng kände jag hur min växel började knaka. Jag växlade upp och tänkte att jag växlar ”igenom” växlarna så att kedjan hamnar rätt på klingan om det skulle vara något sådant. Det rasslade till, knakade sedan till ännu en gång varpå en man som kom upp bakom mig ropar ”din kedja hänger, sakta in!”.

Helvetes jävla förbannade skit.

Mängden svordomar som skreks ut på den lilla landsvägen mitt ute i förbannade ingenstans var många.

Jag fick snabbt rulla in på gräset för att inte orsaka en massiv Tour de France krock, ställa mig i diket och dra på kedjan med stressiga fingrar medan jag såg hur 30-40 stycken personer svishade förbi mig. Efter tio minuter var jag på gång och hade fått upp farten igen. Dock gick det trögt och jag var på helspänn hela tiden. Det var som att det hade satt sig mentalt och helt plötsligt var benen trötta. Jag drev på och drev på men det lossnade inte. Jag var rasande. Svor inombords varje gång någon cyklade förbi. Svor när jag insåg att tiden skulle bli sämre än min plan. Svor åt att jag var så svag. Svor åt att jag satt där och svor åt mig själv.

Sista 25 kilometerna fokuserade jag enbart på damage control. Försökte rädda det som gick räddas och susade nerför backarna i rasande fart med en gel i mungipan. Kom in på 03:20 efter 90 km och satte av cykeln snabbt som fan, blängde på kedjan och morrade ”du är på min shitlist”. Sedan sprang jag in och kissade på blanka 5 sekunder innan jag fortsatte för att hämta min röda påse och byta om för löpningen.

Löpningen bestod av 3 varv runt Munksjön. Vid varje avklarat varv fick man en gummisnodd. Gul för 1 varv, blå för 2 varv och röd för 3 varv. Planen var att försöka hålla ett tempo på runt 5:30 km/h. Benen var stumma de första 4 kilometerna men jag gav mig inte, det enda jag tänkte på var EcoTrail och att de faktiskt hade fixat 45km två veckor tidigare. Dessutom var jag förbannad över cyklingen så jag bet ihop och höll 5:12km/h de första 4 kilometerna. Därefter låg jag mellan 5:23-5:32 km/h resten av tiden. Förutom under 1-2 kilometer runt 14 km där jag saktade ner för att få i mig lite energidryck och banan. Jag hade bestämt redan innan att inte dra på snabbare även om benen känns fräscha. Detta för att jag helt enkelt inte ville bränna ut mig då jag har 170 km traillöpning om 2 veckor samt en till halv-Ironman (samma distans) i Polen om 25 dagar. Benen måste hålla, det är en sak att bränna loss på cykel, där återhämtar de sig ändå relativt fort men för mig att gå all in på löpning, det blir inte bra. Löpningen som bestod av 21 km fick helt klart godkänt på 1:54 minuter. Förra året gjorde jag enbart halvmaran på 1:47 min. Så det känns som att löpningen verkligen har förbättrats i år. Här finns definitivt tid att kapa.

Sista kilometern, efter att ha fått det röda bandet kring handleden, var helt magisk. Jag log hela vägen in i mål och den känslan kommer jag alltid ha med mig. Publikstödet var något helt enormt och jag blev så rörd att se alla er som hejjade och ropade mitt namn. Några tjejer från vår grupp på Facebook hade kommit ner med plakat, hur otroligt fint? Jag är speciellt tacksam till min kille som var med mig under hela helgen, agera fotograf, filmade och peppade på sitt sätt. Det är inte alltid lätt att vara den som ”inte tävlar” och försöka hålla jämna steg med tävlingsnerver och allt som händer. Men vi hade otroligt roligt och jag hoppas att han följer med ner till IM Gdynia, för det tror jag kommer bli en riktigt fantastisk upplevelse.

Som jag skrev på Instagram så lämnade jag Jönköping med en lätt gnagande irritation i bröstet. Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte jagar tider och att all prestation är grym prestation, oavsett placering. Det tycker jag fortfarande. Det som gjorde mig lite nedstämd var helt enkelt att jag hade satt en drömtid helt för mig själv bara några dagar innan loppet. Fram tills förra veckan har min officiella ”go for” tid varit 06:10. Men sakta har hoppet tänds om 05:59 ju närmare tävlingen har kommit, och efter de sista träningarna där allt har känts så bra har jag liksom vågat hoppats på att jag skulle fixa under sex timmar. Så det är mer besvikelsen över att jag hoppades och gick in för det, sen så blev det 06:08 istället.

Men så är det ju, ibland går det inte enligt plan, och det är idag helt okej. Jag har fått sura, sova på saken och idag är jag bara revanschsugen och mer medveten om mina brister och vad jag måste fila på i träningen. Det är fantastiskt hur väl kroppen återhämtar sig, för det enda som gjorde ont efter loppet var att fiffi var öm och mina blåsor på fötterna skavde lite. Och dagen efter så var det bara fötterna som var lite ömma då det hade gått hål på blåsorna. Thats it! Jag cyklade till jobbet idag och ska köra styrka senare ikväll. Är riktigt fräsch! Ska sanningen fram så var loppet väldigt skonsamt och behagligt. Det var definitivt inte det jobbigaste jag har gjort. Jag är stolt över min prestation och jag kommer aldrig sluta hoppas och drömma stort. Många av mina vänner gjorde helt fenomenala insatser på grymma tider. Det är lätt att börja jämföra sig och tycka att ens prestation är mindre värd. Gör inte det. Vi alla har olika förutsättningar, olika liv och tid för träning. Du gör så gott du kan efter din förmåga. Det är något som jag själv jobbar med att försöka acceptera. Det är lätt att ibland slitas mellan att vilja helfokusera på träningen, säga nej till allt annat och bara satsa. Men när det väl kommer till kritan..så är det inte där jag befinner mig i livet. Det finns så mycket annat än träning, även om träningen är min stora passion i livet.

Och då blir det såhär ibland – att man önskar och är arg på sig själv för att man kunde gjort mer. Fast man innerst inne vet att ens prestation är mer än enough.

Tack för en riktigt bra tävling IRONMAN 70.3 Jönköping – vi ses nästa år!

 

 

 

13

Kardemums.

Sitter och äter frukost samtidigt som jag går igenom min lista över vad jag ska ha med mig ner till Jönköping. Har stämt av mailen och jobbat undan lite under morgonen så jag inte behöver känna någon stress över jobbet samt druckit 3 extra glas vatten. Läget är under kontroll och vi drar om ca en timme.

Cool katt.

Har en sorts hatkärlek till dagarna innan ett lopp. Älskar kicken men hatar vad den efterlämnar. Jag blir rivig (eller ha! Mer rivig än vanligt), tålamodet kortas ner och min bullhit-radar går från alert till högkänslig. Men jag antar att de flesta går igenom någon form av personlighetsförändring vid sådana tillfällen. Eller så är det bara jag som bitchar loss. Äh!

Hade en riktigt lugn och skön dag igår. Drog till jobbet tidigt, älskar känslan att glida in på ett tyst kontorsplan, låsa upp mitt rum, sätts mig ner,  öppna min favorit-spellista och äta min frukost samtidigt som jag påbörjar dagens to do. Vårt kontor är ju aldrig riktigt tyst då det även är en larmcentral men på våningen jag sitter på, admin-gängets, där är det ”vanliga kontorstider” och jäkligt tyst vid just sjutiden och den känslan kan stundtals vara riktigt behaglig.

Framåt eftermiddagen körde jag en jobbfika i samband med ett möte i stan med min kollega Hanna som även hon är en riktigt rivig skånsk donna. Girlcrush deluxe. Sen åkte jag hem, jobbade en halvtimme till och vid sextiden drog jag iväg på en lugn runda runt Kungsholmen med Anneli från vår FB grupp SwicilouFriendcation. Tycker det är så häftigt att se hur gruppen växer och folk integrerar i den. Jag slängde ut frågan om sällskap till min löprunda och 10 min senare hade jag en dejt. Hur bra?

Ska avsluta här nu och packa ihop det sista. Vi ses, hojta om ni är nere, jag drar  till Pro live streamen vid 15:00 och sen direkt till racebrief. Kram och håll tummarna att jag slipper punktering. Hej!

9