” Men sluta du ger mig ångest, chilla lite, du har semester!”

Om jag fick en kaka för varje gång jag har fått:

1. En reaktion med uppspärrade ögon och en hastig inandning.

2. Kommentaren  ”Men slappna aaav, du har semester!” eller ”Måste avfölja dig nu, här ligger jag i hängmattan och äter chips hehe.”

3. En grymtning och mummel om träningsfreak.

..då hade jag förmodligen varit betydligt rundare men antagligen fortfarande lika nöjd över min livsstil.

Vad är det med semesterträning som triggar igång så mycket känslor? Jag förstår inte riktigt varför jag skulle välja bort det som gör mig lycklig för att jag har semester? Varför ska jag sluta med det bara för jag har bytt ort, tagit ledigt från jobbet vilket resulterar 8 timmar MER tid på dagarna och har världens skönaste väder att vistas ute i. Logiken i det är för mig sisådär faktiskt.

Semesterträning för mig är kravlös, stressfri och härlig. Jag tränar det jag känner för, stannar upp mitt i en löprunda för en selfie, går promenader där det oftast slutar med glass, gör 47 armhävningar istället för 50, tar ett glas vin på kvällen och hoppar fyspasset för att istället riva av den vid soluppgången istället. Ja ni hajjar, mańana mańana.

Är jag ett träningsfreak för jag stiger upp innan solen har gått upp för att springa? Försummar jag mitt semestersällskap för att jag väljer att träna 1 timme av 24 och kommer hem samtidigt som resten av sällskapet stiger upp för att förbereda frukost. Hetsar jag min omgivning för jag väljer att göra något som får mig att må bra?

Ska jag vara helt ärlig?

Jag bryr mig inte. Eller jo, klart jag bryr mig, annars hade jag inte skrivit det här inlägget. Men jag bryr mig inte till den graden att jag slutar göra det jag vill, att jag inte möter personens blick som kommer med invändningar om mitt val på semestern, för gudarna ska veta att jag tvingar inte med någon annan, eller skäms lite för att jag är orolig vad folk ska tycka.

”Men vill ju inte vara den där maniska bruden liksom.”

Äh. Då får jag väl vara det. Vilket provocerar ännu mer antar jag.  Jag vet ju innerst inne vad jag är och inte är. Ska jag skippa något för att personen ifråga ska må lite bättre med sitt val att inte röra sig? Vilket är helt fine om man inte vill. Det är livets liv att löka loss och dricka margharitas hela dagarna! Men jag vill och kan göra båda. So why the hell not?

Jag tror detta ämnet rör upp så mycket känslor för att det helt enkelt är jävligt provocerande att möta personer som har hittat sin livsstil och är helt trygga med sina val.  Att de ena dagen kan snooza och andra dagen riva av en timmes träning samtidigt som folk går hem från nattklubben. Och de är helt fine med det. För det är deras grej, deras liv och de låter sig inte påverkas av varken eller. Av hur en semester ”ska” vara eller inte vara.

Det är så tjatigt liksom. Semestern kommer varje år.  Det är inte som att det är något nytt, något livsförändrande och fenomenalt. Den inträffar varje år, mestadels på sommaren för många, och ska jag vara helt ärlig så njuter jag och ”slappnar” av året runt. Jag sparar inte allt till någon vecka under sommaren där hetsen är total att maxa ledigheten, ta igen sig, carpa sönder dagarna därefter tillbringa sista dagarna i maximal ångest för att man ska börja jobba igen.

Nä.

Det vore för mig lite hyckleri att stolt basunera ut att jag trivs med min livsstil och har funnit min balans och sen inte vilja leva det livet när jag drar utomlands. Förstår ni hur jag menar? Jag hade nog känt så.

Det handlar om en timme. Inte ens det många gånger. Kan vi snälla släppa hysterin över att någon väljer att röra på sig under den heliga old mighty semestern?

Det vore superskönt.

Kram.

33

Fladdrig kjol är alltid en bra ide.

Snabb hälsning från släktkalaset här nere i Puerto Banus. Tittar in och visar min nya kjol från Asos. Hur fin? Älskar materialet och att den är så..spansk. Flamenco VIBES!

Skor och topp från Zara. Är så sugen på att köpa toppen i marinblått med vita ränder med. Så oerhört smickrande för överkroppen då jag gillar att ha bara axlar och rygg.

Ha en fin kväll godingar!

Hej!

8

Marbzbonanza!

Sitter på Arlanda med en kaffe i näven och en trave böcker i andra. Har gått bananas och länsat pocketshop. Jag är ett sådant där tråkigt resesällskap som ligger och läser hela dagarna på semestern. Det finns två lägen. Antingen rör jag på mig, promenad, tennis, löpning osv eller så ligger jag helt still som en klubbad säl och förlorar mig in i böckernas värld. Tror jag slog rekord i böcker på förra semestern, drog 13 böcker på 2 veckor.

Kul flickvän. Eller så är det just det som gör att min kille står ut med mig, för en gångs skull är jag tyst och stilla.

Finns ju två sätt att se på det 😉

Jag längtar tills jag sätter mig på planet, knäcker en p-max och öppnar upp påsen med rostade kokosflarn. 3 timmars egentid och 5 nya böcker. HEAVEN. Sen väntar 5 dagar i Marbella. Älskade Marbz. Leopardkjolen, röda läppstiftet, fladdriga tunikor och guldringarna är nerpackade. Som en riktig liten Marbellakärring. Är så redo för några dagars semester.

Minns ni tävlingen jag hade med Bruce i detta inlägget? Jag tänkte dra vinnarna nu. Håll i hatten för dessa personer har vunnit 1 gratis månad med Brucepass:

Elin Holmberg
Fredrika Winter
Elin Wallén
Josefin Olsson

Grattis! Det aktiveras i er app, hojta till i supporten (chatten) i er app om något ej lirar som det ska.

Snart dags för boarding. Måste kissa! Hörs i Marbz, hej!

5

Mjölksyra och darrande ben.

Igår kväll mötte jag upp Sarah på Vici för en träningsdejt. Vi hade bestämt benpass, och trots mina något ömma ben bestämde jag mig för att köra på ändå. Jobbiga nu är att jag kommer lida av fruktansvärd träningsvärk 2 dagar framöver då jag redan nu känner hur det börjar göra ont i benen. Det positiva är att den där trötta ömheten från loppet har släppt lite. Jag antar att det är en win-win?

Vi började med att värma upp med 2 x 10 reps benböj med enbart stång. Sen gjorde vi 4 set med 10 reps på 40 – 50 – 60 – 60 kg. Därefter fortsatte vill hip thrusters med gummiband vilket vi körde 5 x 10 på. Redan här brände det något fruktansvärt  och vi fortsatte med 16 utfallsteg superset 20 raka KB mark. Fortsatte sedan med att plocka fram en hög box för negativa enbens step ups med superset goblet squats med KB. Avsluta benkalaset med 100 situps med boll och 100 sneda utfallssteg med klapp i mattan.

Nej hörrni, klockan är 06.05 och jag ska ner till Sats för ett snabbt träningspass innan jag fortsätter med att beta av min lista med jobb då jag tar semester resten av veckan. Frågan är hur jag ska låsa 5 km löpning nu när jag tänker efter. Tanken var först att köra på mina vanliga 10 km intervaller men då jag tror jag ger min kropp lite mer vila och halverar löpningen och avslutar med lite chins och armhävningar istället. Jag får se helt enkelt hur formen känns när jag väl ställer mig på bandet.

 Vad tycks om mina nya tights? De är från Areta kollektionen som har gjorts med Reebok Classics. Mums!

Got to go! Ha en fin dag, hej!

10

Min helg i bilder.

 

I fredags såg jag ut såhär. Det var sommar i Stockholm och förväntningarna låg i luften. Jag gick tidigt till jobbet med en bra känsla i kroppen, nynnade högt för mig själv och fick mycket gjort.

Vid ett flexade jag ut några timmar och tog en snabblunch på Joe and the Juice med Sophie.

Hämtade ut min nummerlapp.

 
Sen tog åkte vi till Sundbyberg för ett möte gällande ett eventuellt samarbete med detta företaget.

Tog en snabb manikyr på vägen hem. Var tvungen att införskaffa rätt färg inför Marbz på tisdag. Viktigt med knalliga glor där nere. Det och leopard tunikor.

Satte mig direkt med jobb ett par timmar när jag kom hem runt fem. Det är verkligen en LYX att kunna flexa med tiden och lägga upp dagen som man själv vill de dagar man har ärenden mitt på dagen. Jag tror faktiskt jag jobbar mer när jag har denna friheten än vad jag skulle ha gjort om jag var tvungen att jobba 7-16 varje dag. Och det gör mig ingenting, för jag älskar mitt jobb och friheten att kunna vara relativt fri.

Efter ett tag kom Calle hem och gjorde pasta pesto till mig. Sen såg vi en film och peppade inför loppet tillsammans.

Så blev det lördag och jag vaknade upp runt halv sju för att styra upp tävlingsfrukost åt dessa sköna bönor.
Sen gick jag på toa 2 gånger och svettades en släng av nervositet.

Knep en 12.e placering och slog distansrekord på 45 km.

På vägen hem checkade jag klockan och insåg att jag hade förbränt 2 dagars matintag. Suget efter pizza blev inte mindre efter den insikten.

Gjorde mig i ordning tillsammans med Elisabeth och korkade upp ett glas bubbel. Ljuuuvligt.

Vid sjutiden droppade tjejerna (+ alex) för balkongfest.

Peppen var total.

Oj vad jag gillar denna killen. Vi har har hängt ihop ett tag nu och jag ser honom som min lillebror. Finns ingen som jag hellre vill diskutera lämpligheten med crocs, ögonbryn och Kardashians med än just Alexander.

Vi inveg min nya kamera. Vilket såklart betydde: SMIZE BABY SMIIZE!

Sen slog hungern till på riktigt. Så vi traskade ner till Pizzerian som ligger under mig och beställde livets mat.

Dukade upp.

Sen åt vi, drack en jäkla massa bubbel, dansade och hade en riktig pangkväll.

Kom hem runt tretiden på morgonen och kände mig jäkligt nöjd efter hysteriskt mycket dans på gayklubb och glitterexplosioner på Kasai.

Om jag var tuff på söndagen? Mja, skulle inte vilja påstå det. Lite trött efter all dans och väldigt seg. Men det var bara att ta sig upp, möta upp Mathilda och ta sig ut till Djurgårdsbrunn för Mimis babyshower.

Spänningen var olidlig minuterna innan hon skulle komma.

SUPRISE! <3


Tänk att mimi ska få tvillingar i September. Det är helt fantastiskt. Jag är så oerhört glad för hennes skull, hon kommer bli den bästa mamman everr.. (jävligt snygg mamma med, Kim K kan liksom gå och gömma sig.)


Efter babyshowern promenerade jag hemåt. Landade på balkongen och beundrade Calles små frön som började ta sig.

Sen kom Mathilda, Alex, Xrisa och Oscar förbi för ett ytterst socialt balkonghäng i några timmar.

Sen gick alla utom Alex..

..för han var sugen på att äta resterna av lördagens middag.

Sen ägnade vi resten åt kvällen åt det här.

Det var den helgen. LIVETS helg. Än en gång, tack för alla hejjarop och pepp. Min Instachat gick varm i helgen. Ni är guld. Puss!

6

Say cheese!

Jag har länge varit sugen på en ordentlig kamera och i torsdags när min mobilkamera för 5e gången tappade fokus och skärpa fick jag nog.

12 timmar senare hämtade jag ut min nya bebis. En Canon EOS M3. Så otroligt lätt och smidig för att ändå vara en rejäl kamera. Det bästa med den är att den här remote control, Wi-Fi och touchscreen på skärmen så man kan ställa in fokus lättare.

En perfekt 30 års present till mig själv.

Fyller år i mars 2018.

Typ snart ändå 😉

Hej!

6

Race report Ecotrail Stockholm 45 km.

Sitter i soffan och äter, (behöver jag ens skriva det?), syltkakor och grimaserar lite lätt varje gång jag sträcker mig mot bordet för att ta en ny kaka. Det svider lite lätt i fötterna när jag sätter ner dem och min mage gör fortfarande ont. Det är en konstig smärta och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är en mix mellan träningsvärk och ömhet vilket påminner mig om gårdagens lopp varje gång jag tar ett djupt andetag, går lite för fort eller spänner magen. Men jag mår, trots mina krämpor, riktigt bra. Och det är förvånande då jag var ute och dansade till halv tre inatt. Jag vet, inte riktigt frisk i skallen att köra tjejfest hos mig med 10 tjejer tre timmar efter målgång. Men sån är jag, och damn vad roligt vi hade. Men åter till loppet, hur var det? Hur mycket hatade jag livet de sista 5 kilometerna?

Rätt mycket.

Lovade mig själv att aldrig springa igen.

Jag vaknade vid halv sju med en pirrig känsla i kroppen. Nervöst stod jag och stirrade på mig själv i spegeln medan jag borstade tänderna och sa högt åt mig själv ”Nästa gång du borstar tänderna kommer du vara en långdistanslöpare.” Sedan skrattade jag åt mig själv medan tandkrämen droppade och tänkte hur galet det egentligen är att från att ha hatat löpning till att befinna sig några timmar ifrån starten på ett 45 km lopp.

Vid sju kom 3 förväntansfulla tjejer hem till mig för att äta frukost och peppa inför loppet. Jag laddade upp med 3 mackor med ost och skinka samt ett ägg. Får ju extrem löparmage om jag äter gröt före långpass (kortare distanser är fine) så körde enbart på bröd. Vågade dock dricka en halv kopp kaffe samt lite sportdryck. Drog även i mig en resorb vilket senare på dagen visade sig vara typ 4 glas för lite.

Kvart över nio stod vi och peppade vid startlinjen ute vid Stora skuggan (Universitetet) och det enda jag kunde tänka på var att inte gå ut för hårt då jag har en tendens att satsa och maxa i början på lopp. Jag och Elizabeth hade bestämt oss att springa tillsammans med några dagar tidigare  snackade lite strategi och beslöt oss att ligga på ett stadigt 5:40-6:00 tempo första milen och sen utvärdera utifrån hur kroppen kändes. Det började dessutom bli riktigt varmt och jag fick lite lätt panik av att jag inte hade fått i mig ordentligt med vätska. Lätt att vara efterklok. Som alltid.

De första 8 km gick förvånansvärt lätt, annars brukar det vara rätt tungt att ”dra” igång och hitta tempot, rytmen och känslan. Men vi tuffade på och lämnade Stora Skuggan och fortsatte i skogen mot Lappkärsberget och över bron till Bergshamra för att sedan fortsätta genom Ulriksdals fantastiska natur. Det var magiskt att springa längs stigarna nere vid vattnet och känns hur kroppen svarade bra på löpningen. När vi nådde Ursvik och svängde in på Extrem spåret så började jag känna av värmen rejält. Hörde hur två löpare som sprang precis framför oss diskuterade temperaturen och att den låg på runt 26 grader. Vi kämpade oss igenom den tuffa terrängen i Ursvik och svängde därefter tillbaka till Hagaparken vid 21 km.

Vid det här laget kokade huvudet och vattnet jag hade med mig var slut för längesedan. Jag kände hur irritationen började växa och jag fräste till hur fan man tänkte när man satte den första vätskekontrollen efter 21 km. Totalt fanns det 3 st vilket i mitt tycke är alldeles för lite, speciellt på ett sådant långt lopp och i den värmen. Men vi fick vårt vatten och jag passade på att stoppa 2-3 saltgurkor i munnen innan vi fortsatte för att ta oss upp på Hagatoppen som är en brant kulle på ca 100m. Fy fan vad det sög i benen, det var inte tal på att springa uppför. Det gick inte då det var så brant på vissa ställen.

Det var bara att bita ihop och börja klättringen.

När vi hade tagit oss ner igen så fortsatte vi genom Hagaparken runt till Universitet. Det var här utmaning nr 1 för mig kom. Elizabeth var tvungen att bryta och gå en stund vilket jag till en början löste med att jogga väldigt sakta samt vänta på henne då jag ville peppa igång henne och såklart ha sällskap. Men efter en stund bad hon mig att fortsätta och inte tänka på henne då hon mådde riktigt illa pga vätskebristen och värmen. Så jag fortsatte själv och letade febrilt efter något annat att tänka på än just hur förbannat varmt det var och att jag började få riktigt ont i mina blåsor på tårna.

Vid 30 km sprang jag in mot Stora Skuggan igen och förbi starten då banan fortsatte runt mot Kaknästornet. Fick lite hejjarrop av folk som stod vid vätskestationen som startområdet nu hade förvandlats till och jag grabbade tag i några saltgurkor på vägen. Hann även hälla lite vatten över mina kletiga fingrar då gelen jag hade med mig fullkomligt exploderade i handen på mig när jag skulle trycka i mig den tidigare vid Haga.

Vid 35 km började mitt humör svikta kraftigt, banan var teknisk och jag fick kämpa att hålla rätt på fötterna så jag inte skulle fasta i något rot eller trilla över en sten. Vattnet var slut igen och jag började få riktigt svidande skavsår i armhålorna och mellan låren då jag inte är en tjej som har berikats med ett ”tight gap”. Jag fick gå vid två längre backar då jag helt enkelt hade slut på kraft i benen och jag fick kämpa, och då menar jag KÄMPA, mentalt att inte kasta in handduken.

Efter någon kilometers surande slog jag följe med en kille som kämpade lika mycket som mig och det var riktigt skönt att kasta ut några bittra och hatiska kommenterar om hur mycket det faktiskt sög att springa det förbannade loppet just i det tillfället. Det var som att det gav lite extra energi att morra och fräsa några minuter. Jag tände till och började fokusera på de sista 5 km genom Djurgården. När jag hade passerat 42km vrålade jag ett högt ”FYFAN VAD GÖÖÖÖÖÖTT” så att paret jag sprang förbi hoppade till. Det var så jävla magiskt att passera maraton-gränsen och gå in på ultradistans. Lyckan blev dock inte långvarig då min kramp i magen blev så kraftig att jag började få svårt att andas. Jag fick ta små korta andetag och jag märkte hur min röst förändrades i med att jag var så ”i hoptryckt” i magen. Pep liksom fram orden och andades med ett rosslande läte. Jag lät som Plura en söndag efter en djävligt hård helg. Ja, det är nog fan en jäkligt passande beskrivning.

Detta gjorde att det gjorde jävligt ont att försöka sig på någon form av maxning de sista 3 km längs strandvägen och upp i mål i Kungsträdgården. Jag sprang på mina sista reserver och tänkte hela tiden ”mål i sikte mål i sikte mål i sikte”. Det var ett mantra som jag upprepade för mig själv om och om igen. Jag tänkte på hur oerhört glad jag skulle bli av att se mina vänner hejja fram mig i mål och hur förbannat skönt det skulle bli att sluta springa.

Efter ganska exakt 5h var jag i mål och HELVETE vad skönt det var.  Loppet var i sin helhet oerhört välplanerat (förutom vätskestationerna) och jag gillade banan. Det var riktigt häftigt att springa trail och sen avsluta med att gå i mål mitt i stan. Riktig härlig kontrast. Känslan av att befinna sig mitt i ett lopp, att springa bland hundratals människor som inte vet om det och bara anar att något är på gång för att de ser nummerlappen var riktigt cool. Det var som att befinna sig i ett parallellt universum.

Jag är så oerhört stolt över mig själv och min kropp. Jag fixade 45 km vilket är distansrekord och rev av min debut på trail dessutom. Och inte nog med det, jag tog 12e placeringen! Hur coolt?!

Det är så oerhört häftigt och jag är vet att jag inte alls kommer ha några problem med ett ”vanligt maraton” utan snåriga stigar, branta backar, omarkerad terräng i svåråtkomlig skog samt öppna fält med knöligt underlag. Att springa 42 km på ”flack” asfalt kommer nog faktiskt kännas betydligt lättare än vad det är.

Tycker alla som gillar att springa i skog borde testa på att springa ett trail-lopp eller börja med trail. Våga släppa asfalten och kontrollen! Framförallt om man jagar tider och är väldigt prestationsinriktad. Det är ett skönt break från klockan och tempo-hets. Det blir lätt EcoTrail igen nästa år.

Nu hoppas jag på att min mage slutar ömma och att tjejen som ska ge mina stackars fötter pedikyr på tisdag inte får sig en chock. Det var det hela, sov gott, hej!

P.S Ni vet det där om att aldrig springa igen? Ha. Sitter och googlar nya långdistanslopp i skrivande stund.

Klassiker.

16

Grumligt vatten och 1950m innehållandes en känsla av att det faktiskt går.


Det är intressant det där hur det kan svänga. Från att ena dagen misstro sig själv och undra vad fan det är man egentligen håller på med till att nästa dag smida små planer om en nästa års tävlingar medan man simtag efter simtag plöjer fram genom en grumlig sjö någonstans i Bromma.

Jag har tränat mindre denna veckan. Dels för att jag tävlar på lördag och har enligt schemat varit tvungen att halvera passen och köra mer vila. Men dels att jag helt enkelt har velat koppla bort träningen lite. Det har varit mer fokus på häng med vänner, restaurangbesök, powernaps i soffan under kvällarna medan avsnitt efter avsnitt av House of Cards har rullat samt betat av lite punkter som inte har legat högst på priolistan under tidigare veckor på jobb. Jag börjar få tillbaka min glöd, jag har mer studs i stegen, blicken är skärpt och jag fått tillbaka min inre gudinna som står och twerkar inombords och ger alla jävlar som jag helt inte diggar ett mental finger.

Det känns bra. Jag är på banan igen. Det var bara en liten mini-kris.  Och fan, nu när jag tänker efter så var den jävligt bra ändå. Den behövdes.

Simpasset igår med Nathalie och Amanda var precis så härligt som bilder visar. Vattnet var varmt (nästan för varmt med våtdräkt) och vi hade bra flyt i simningen. Jag beslöt mig att lägga mig bakom och hitta en rytm utan att bli stressad av att de andra simmade lite fortare än mig. Fokuserade istället på att hålla en kontrollerad andning, leka mig fram i olika tempon och hela tiden hitta tillbaka till rytmen och navigationen. Vi hade en uppmätt slinga med 3 olika bojar med mycket svängar vilket var bra då jag behövde träna lite på att hålla rätt kurs. Efter 1950 meter tackade jag och Amanda för oss och begav oss hemåt igen, Nathalie och hennes kille stannade kvar och körde ett extra varv. Ett litet triathlonpar det där. Gullegull!

Jag var så oerhört glad när jag satt på tunnelbanan hem. Det pirrade i kroppen och jag längtade med varenda fiber i min kropp efter att stå där i Jönköping och höra startskottet gå.

Det enda jag kan tänka på nu är ”nu ska vi har roligt, nu jävlar blir det åka av”.

Yepp.
Tuut tuut!

6