Lata dagar & solkyssta kinder.

Hade en så lugn och skön dag igår. Sov till åtta, åt en lång frukot och begav oss sedan till Puro Beach för en heldag av absolut ingenting. Vi låg på vår solsäng, läste böcker samt badade fram tills klockan blev tidig kväll och vi begav oss hemåt för en sen grillmiddag på taket.

Idag har det minst lika lugnt under dagen. Vaknade tidigt imorse och tog en löprunda med Mathilda. Kroppen kändes fräsch men kunde känna hur de berömda tävlingsnerverna började pocka på min uppmärksamhet. Blir mer sammanbiten och uppmärksam på min träning de sista dagarna innan ett lopp. 5 dagar mina små hjärtegryn, 5 dagar kvar.

Vid åtta ikväll har vi samt delar av gänget från Nikki bord på Casanis. Åh vad jag njuter. Och vet ni? Det är hög tid för en powernap nu. Gottago! Plikten kallar!

Kram Hej!

15

Att gå igång på kontraster.

För en vecka sedan satt jag svettig och illaluktande på en sten uppe på en bergskam i Italien och kände hur livet darrade längs min hud så påtagligt allt var. Jag var så levande. Jag var i full kontroll av mitt liv och utmanade mig själv både psykiskt och fysiskt.

En vecka senare (igår) jag minst lika levande om aningen med lite mindre kontroll och utmanade mig väldigt mycket fysiskt genom att dansa vid en poolkant utan att trilla i.

Jag gillar mina olika sidor. Denna helgen är jag en törstig Marbellakärring som dansar i soffor, har orange läppstift och dricker ljusrosa vin. Förra helgen var jag en friluftstörstande osminkad lerig brud med beslutsamhet i blicken och ett galet humör.

Och om några dagar är jag en fokuserad Triathlet som gör sin andra Ironman 70.3 distans på mindre än 4 veckor.

Och nej, jag tror inte en dagsfest kommer påverka min prestation negativt som något kommenterade igår. Jag är väl medveten om att alkohol och träning ej går ihop och att jag förmodligen hade plockat betydligt bättre placeringar och presterar bättre om jag ändrade mitt liv. Men ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte. Inte än. Kanske om något år, kanske aldrig. Men jag har för otroligt roligt och jag genomför allt jag tar mig för trots mojitokannor och dans till 05.00 på morgonen.

Okej. Åter till gårdagen. Vi hade bokat bord för lunch på Nikki Beach tillsammans med ett annat kompisgäng som är nere. En sushibåt och en jädra massa rose och Mojito senare hamnade vi på Pasta y Basta för en sen middag som bestod av magisk tryffelpasta. Så oerhört rolig dag. Förra året körde vi dagsfest på Ocean Club, detta året körde vi Nikki. Börjar bli lite av en tradition. En riktigt gemytlig en.

Det bästa med dagen var ändå när Mathilda gråtatandes frågade mig om jag ville bli hennes maid of honor på hennes bröllop nästa år. Tog tre sekunden sen stod jag också och grät. Så himla rolig syn. Där stod vi mitt bland hundratals andra fyllon på Nikki med dånande housemusik och kramades samtidigt som tårarna sprutade.

Bra nivå.

Tack för igår alla inblandade – det var riktigt jäkla pangtrevligt!

 

13

Spontanarna.

Kjol: Asos, Topp: ZARA, Väska: Gucci, Skor: Society

Hej på er! Har precis landat i Malaga och sitter i bilen på väg till Puerto Banus i skrivande stund. Ska vara här en vecka med Calle, Mathilda, Carro, Jonte och Magnus innan jag avviker och flyger till Polen för att köra IM 70.30 Gdynia. Är så jädra pepp på denna veckan.

Det var två riktigt slitna personer som vaknade idag. Kom hem vid halv fem imorse efter en riktigt slirig utekväll. Det är de där spontana kvällarna som alltid blir bäst. Slår aldrig fel. Jag, Calle, Lojsan, Bosse (Carro) och Caroline hade bord på TAK ( som förövrigt var grymt) 20.30. Vi möttes upp vid sex för en fördrink hemma hos Bosse innan vi fortsatte för drink nr 2 på Strandvägen 1. Jag anslöt direkt efter min pedikyr och manikyr och kände det magiska pirret i kroppen när man har på känn att det kan bli en riktigt riktigt bra kväll.

Och vilket kväll det blev.

Jävlar i min lilla låda.

Efter en trerätters på TAK begav vi oss bort till Berns med ett snabbt dryckesstop på Café opera. Efter en timme på Berns fortsatte vi till Soap, East och slutligen Solidaritet. Pangkväll!

Behöver inte gå in på hur energiskt det var på planet ner.

Nu ska vi installera oss i huset och sedan ska jag sova. Dagspartaj på Nikki Beach med ytterligare ett gäng som är nere imorgon. Hej!

 

7

Tour de Mont Blanc del 2 ” Åt helvete med det här! ”

Vaknade lite i sex dag två och kände direkt att vaderna var lite stela och mina jordgetingstick som jag hade fått dagen innan värkte och var lika stora och hårda som ett gäng golfbollar. Väckte en sömnig Anna som låg och muttrade bredvid mig och började packa ihop mina saker. Efter en snabb frukost som som blev lite försenad på grund av nybakat bröd från det lilla bageriet i alpbyn ( helt klart värt det, Alex var en hjälte när han kom med de varma croissanterna ) så var vi iväg. Klockan var runt sju och stämningen låg i luften, alla var sjukt taggade på rekorddagen.

Anledningen till att jag kallar det för rekorddagen är för att många tog någon form av rekord den dagen. Höjdmeter, distans, timmar i rörelse etc.  Det gjorde gruppen ännu mer sammansvetsad då vi upplevde allt tillsammans.

Vi började etappen med att springa mot bergspasset Col De La Seigne som skulle leda oss in i Italien och byn Courmayeur. Det var en magisk väg som slingrades sig mellan två gigantiska bergsväggar. Löpningen var behaglig och gruppen höll sig någorlunda samlad. Men det var redan här, i början av etappen, som ledarna skulle delat in gruppen i 3 olika grupper. För desto längre vi kom, desto mer sackade några efter vilket skapade en stress bland många. Och även en frustration bland de starka löparna som under hela veckan låg längst fram. Vilket jag helt förstår, alla är ju där för att få ut något av resan på sitt egna sätt och det är helt förståeligt att det blir en friktion i gruppen när några hela tiden måste vänta in gruppen. Jag reagerade på att ledarna inte kommunicerade här och lugnt la upp en plan för dagen utan istället började stressat kolla på klockan och stressa på den lilla grupp som hade bildats i slutet och valde att gå de tekniskt svåra delarna exempelvis brant utför istället för att springa som de som låg längst fram. Irritationen växte fram och jag blev mer och mer stressad över att jag kanske inte skulle hinna med hela etappen utan skulle bli tvungen att bryta vid tredje stigningen och missa de sista 12 km. Den känslan, tillsammans med stress och hög påfrestning blev tillslut för mycket för mig och jag märkte hur jag för varje steg blev mer och mer förbannad.

Frustrationen fick dock stigs åt sidan när vi efter 3 timmars konstant klättrande nådde första toppen. Det var helt otroligt. Euforin som fyllde min kropp var helt jävla fantastisk. Jag hade klarat det och stod på SNÖ! Det liksom klargjorde för mig hur högt upp jag befann mig och vilken enorm insats jag hade gjort.

Efter en kort paus på toppen började stigningen neråt vilket bestod av riktigt brant utförslöpning. Knäna gjorde sig påminda och det var riktigt tufft bitvis. Jag tycker helt klart bättre om att ta mig uppför än nerför. Jag får liksom in ett flow uppför och kan kanalisera all min kraft i min kropp och bara mata.

När jag väl kom fram till lunchen efter ca 5 timmar var jag ensam och kokade. Gruppen hade splittats och det rådde kaos vart alla var. Några var redan framme och åt, resterande låg ca 20 minuter efter. Jag hade sprungit tillsammans med en annan tjej som också kände sig stressad över att det tydligt deklarerades att det fanns en grupp personer som sinkade hela gruppen. Men även vi delade på oss efter en stund då jag ökade på för att nå fram till maten. Vilket tyvärr var en besvikelse. Kyckling/curry i värmepåse som fick min och några andras magar att totalt balla ur. Lägg sedan till adrenalin, höjdmetrar och en stressad kropp – som upplagt för magkaos. Jag fick i mig några skedar, åt min nötcreme och drack upp resten av vattnet. En av ledarna hojtade högt med en tydlig blick på klockan att nu fick vi ta och rappa på sista timmarna då vi låg efter i schemat. Det fick mig att bestämma mig och efter 15 minuters lunchpaus reste jag mig och frågade vilka som var på att börja nästa klättring före resten av gruppen. Jag ville i lugn och ro påbörja helvetet utan att känna att jag sinkade någon. Framförallt ville jag ta ansvar och visa att även jag ville framåt. Fick med mig 2 personer, fyllde på vatten vid den lilla bondgården och fick snabbt förklarat för mig vilken stig vi skulle följa. Sedan satte vi iväg.

Det hjälpte mig oerhört mycket att vara irriterad då jag faktiskt presterar bättre när jag morrar och fräser. Alla är vi olika och vissa behöver pepp och hejjarrop. Jag tillhör inte den kategorin. Ge mig gärna hejjarop när det går bra och jag är glad, då är jag hur jädra mottaglig som helst. Men att vråla ”WOHOOO” trehundrasextiofem gånger i mitt öra när jag apatiskt har fäst blicken på toppen som ligger 1000 höjdmeter upp och jag vet att det kommer ta oss 2.5h timme av konstant klättrande att nå dit – DET är inte att rekommendera. Vilket jag påtalade när jag helt enkelt bad om att slippa bli peppad. Där är det mitt ansvar att säga till som medlem i en grupp. Sådant är oerhört viktigt. Samma sak att förklara om man har en dipp eller är irriterad. Nu är kanske jag en person som ibland har lite för lätt att säga ifrån eller påtala när något är fel, och det är något jag jobbar med.

Okej, åter till etappen.

Vi nådde bergstopp nr två och jag kunde inte förstå att jag hade gjort det igen. Kroppen skrek, min hjärna skrek och jag tog Anna under armen och satte mig ner på den steniga marken. Sen satt vi där och morrade ömson skrattade åt helvetet vi utsatte oss för.

Vi var nu inne på 8:e timmen och var inte i närheten av klara. Jag började förlika mig med tanken att jag kanske skulle bli tvungen att bryta när vi kom ner i sista dalen. Den tanken var tung och jag kände mig så fruktansvärt värdelös. Nej inte bara värdelös. Jag kände mig misslyckad och kränkt. Jag kastade in handduken efter 10h kämpande med 5 stycken andra. Det var riktigt jävligt att sedan höra att man helt plötsligt hade flyttat fram middagen en timme för att de sista skulle få chansen att springa klart sista milen och stigningen. Middagen som under hela dagen hade varit det primära stressmomentet. Det var så snopet att sitta på hotellet, hungrig och på värdelöst humör och vänta ändå till 21.00 för att äta med vetskapen att man skulle hunnit med hela etappen trots allt.

Detta är vad jag kände där och då. Jag tycker fortfarande att det kunde hanterats annorlunda och att förståelsen för nivåer samt vad man kommunicerar ut på ex hemsida när man säljer in en sådan resa måste överensstämma. För alla är inte erfarna traillöpare och vill man nå ut till fler måste det vara mer tydligt med exempelvis nivåer och grupper redan från start. Det är för allas skull. Högt som lågt. Jag var dock glad över att jag bröt när vi gick bort mot pizzerian där det bjöds på en enorm pizzabuffe.  Och när jag vaknade morgonen hade känslan av misslyckande bleknat. Jag var stolt över min och gruppens prestation. Och den känslan har bara växt, speciellt nu i i efterhand när jag reflekterar och återberättar resan.

Väl framme var jag djupt imponerad av gruppen och jag njöt av att befinna mig i den lilla Italienska staden Courmanyer.

Efter en liten sovmorgon med väldigt mycket Nutella drog vi iväg mot Schweiz vid 08.30 och jag förvånades över hur pigg kroppen var. Löpningen till första stigningen kändes okej men jag höll mig ändå bland de sista och tog det i min takt . Hade slutit en tyst överenskommelse med mig själv att inte påverkas av stressen och njuta. Jag var på semester, kroppen levererade och naturen var storslagen. Nu jävlar skulle jag leverera. Efter ca 2 timmar stannade vi till och tog en snabb kaffe. Jag ringde mamma och fyllde på vatten.

Och vilken dag det blev. En av de bästa faktiskt. Löpningen var helt enastående och naturen fick mig att flera gånger under dagen att glömma att andas. Jag bara stirrade och kunde knappt förstå att jag faktiskt befann mig där.

Jag log med hela kroppen och tjoade högt att livet var fantastiskt.

Jag och Anna sprang ihop mestadels av tiden och när vi passerade gränsen över till Schweiz och hade ca 2 timmar kvar delades gruppen in i 3 grupper. Jag la mig i den sista då jag faktiskt inte kände för att bränna på sista nerförslöpet på ca 10 km trots pigga ben. Hade 3 dagar kvar och ville behålla min starka känsla. Sista kilometern varvade jag jogg med gång tillsammans med Anna och ett gång andra. Vi hade faktiskt riktigt riktigt trevligt och jag njöt av sällskapet och allt garv då jag och Anna gick och gjorde narr av vår misär dagen innan. Stämningen började återgå till det positiva och väl framme i La Fouly möttes vi av en uppspelt Alexander som stod bredvid en uppdukad stenmur av chips, kakor och öl. Det var SÅ välkommet.

Och så den förbannade bjällran såklart.

Efter en trevlig middag på det lilla pensionatet kröp vi ner i våra sängar i sovsalen som alla delade på och somnade snabbt med lukten av svettiga, blöta kläder som omgav oss. Dag 3 var avklarad och jag berget började åter bli min polare.

15

Tour de Mont Blanc – Del 1 ”Vad mysigt vi har det!”

Då sitter jag här en vecka senare och försöker bearbeta allt. I tisdags kväll sprang vi i mål i Chamonix efter 8h löpning/vandring/klättring i ösregn. 5 dagar, 170 km och sammanlagt 10.000 höjdmeter hade fanns då i våra utmattade men lyriska kroppar.

För er som inte riktigt har hängt med på vad det är jag har gjort så ska jag dra det lite snabbt. Det finns ett världskänt traillopp som heter Ultra Trail Mont Blanc (UTMB) som startar I Chamonix den 28:e augusti och avslutas på samma ställe den 3:e september. Loppet är ca 170km och går runt Mont Blanc. Den absolut bästa eliten springer hela sträckan på 24 timmar utan sömn eller ”riktig” mat. Jag tillsammans med resten av gruppen på 20 personer har gjort ”loppet” på fem dagar. Resan arrangerades av Team Nordic Trail och de skötte all marklogistik, boendeplanering och matleverans. Våra stora väskor åkte med en minibuss som körde mellan våra boenden till de olika bergpassen varje dag. Vi sprang mellan punkt a till b till c och så vidare runt hela Mont Blanc. Etapperna var mellan 34 – 50 km per dag och tog ca 8-12 h med bergsstigningar och klättringar i varje etapp.

Jag kan med handen på hjärtat säga att detta var det mest mentala och psykiskt påfrestande jag har gjort. Jag kämpade mer med psyket än med det fysiska även om det var djävulskt jobbigt hälften av tiden. Det har gjort ont, pulsen har hamrat så hårt att jag inte har kunnat fokusera och det har funnits tillfällen då jag apatiskt har vänt mig inåt i 3-4 timmar med tårar i ögonen och bara tänkt ett steg fram. Inte ett ord har yppats, blicken har varit sänkt och ljudet av stavarna som metodiskt har satts ner framför mig på bergskammen försatte mig i en meditativ trans.

Jag tänkte dela upp min upplevelse i tre inlägg och kommer ta intryck, tankar och mer ingående om resan del för del. Har tyvärr inte kunnat ha med mig min kamera under dagen av förklarliga skäl så det blir mest mobilbilder tagna mitt i stunden. Men det funkar det med, nu ska vi inte vars så kräsna. Eller hur?

Fredagen den 21.e juli vaknade jag 3 gånger innan alarmet ljöd 05.05. Jag steg snabbt upp, klädde på mig, borstade tänderna och drog en snabbcheck av min packning. Kysste min kille hejdå, uppdaterade instastories och begav mig sedan ner mot Flygbussen vid St Eriksplan. Adrenalinet som fullkomligt hamrade sönder varenda cell i kroppen på mig när jag satt på bussen fick den tidiga uppstigningen att blekna bort.

Väl på Arlanda mötte jag upp Anna som också skulle med på resan och vi hittade snabbt resten av gänget vid gaten. Jag lärde känna Anna för några månader sedan via Instagram och hon har snabbt blivit en nära vän. Vi har gjort en del cykelturer ihop och var även tillsammans nere i Jönköping och körde IM ihop. Jag är så oerhört tacksam över att hon var med på resan då vi hade så oerhört roligt ihop och gav varandra ett sjukt bra stöd när allt kändes som ren och skär misär. Men mer om misären sen, åter till resan. Vi flög 08:20 med SAS ner till Geneve där vi blev upphämtade av en jäkligt peppad Alexander som var en av ledarna på resan. Jag sprang bort till toaletterna så fort vi landade och bytte om till löpshorts, löpskor och keps. I med allt bagage, in i bussen och sedan väntade 1,5 h bilfärd till Chamonix där ”starten” skulle gå. Stämningen i bussen var hög och jag gladdes av att det verkade som att det verkade att bli en sammansvetsad grupp. Väldigt viktigt det där då man inte vill genomgå en sådan prövning med en skitjobbig människa bredvid sig som man helst vill putta ner från berget. Finns betydligt mycket fler saker att lägga energi på.

Som att överleva själv exempelvis.

 Väl framme i Chamonix, på det lilla torget där den berömda starten går, fixade vi det sista med vår packning och fyllde på våra vattenflaskor med iskallt bergsvatten i fontänen.

Sen var det dags och Alex satte igång att bjällra med kobjällran som visade sig att bli ett av mina hatobjekt under resans gång. Just där och då tjöt jag lyriskt att det var så häftigt, som ett gäng kossor som skulle släppas ut på grönbete. Off we go bara, upp och ivääääg.

Om jag bara visste vad som skulle komma.

Första 45 minuterna minns jag knappt. Det enda jag vet är att vi sprang lätt utför på asfalt/grus ner mot ena liftsystemet där första klättringen skulle äga rum. Kroppen kändes pigg och packningen var förvånande nog skön att ha på ryggen.

Jag och Anna skrattade åt hur nördiga vi såg ut i våra sjukt kittade trailoutfits och jag minns hur jag hela tiden blickade upp mot de mäktiga snöklädda topparna och undrade hur det skulle kännas att vara högt där uppe.

Efter ca 10 km klättring varvat med löpning kom vi upp till Les Houches där vi slog oss ner för att äta lunch. Hela gruppen började roat slita upp sina små lunchpaket om vi hade fått mer oss från starten som bestod av pasta och köttbullar i tomatsås. Värmepåsen skulle fyllas på med lite vatten vilket snabbt började koka och efter ca 10-12 minuter hade man en rykande varm pastarätt färdig att äta.

Kände mig som McGyver och tänkte att militären hade passat mig perfekt.

Tänkte sedan att livet var ganska gött ändå där jag satt i gräset med berg omkring mig, en pigg kropp som fylldes på med mer energi av en nötcreme som smakade barndom.

Efter lunchen började stigningen på riktigt och de sista 15 km hade vi en riktigt härlig nerförs löpning ner till Les Contamines där Alexander stod och välkomnade oss utanför vår stuga med ett uppdukat bord som bestod av öl, ost, chips, godis, läsk, chark och frukt. Första etappen på 31 km gjord och det kändes fantastiskt. Jag och Anna hittade snabbt ett rum att dela på, bäddade vår säng med reselakan och tog en snabb dusch för att snabbt hinna ner till middagen som bestod av riktigt god buffelmozzarella sallad med parmaskinka, grillat kött med Zuccini och rostade potatisar samt en magisk fruksallad med mascarpone till efterrätt. Detta var helt klart den bästa middagen på hela resan och jag tycker helt klart att TNT borde satsa på mer sådana boenden och mat-lösningar än exempelvis det i La Fouly eller i Trient.

Middagen avslutades med att gå igenom dag 2 och etappen. Det var helt klart den svåraste dagen på hela resan med 48 km (ca 10-12h) och tre bergsbestigningar med lika många branta tekniska nerförslöpningar utför. Jag var såklart nervös men tänkte på att det stod på hemsidan att intensiteten inte skulle vara hög utan fokus skulle ligga på att komma fram. Under dagen hade tydliga grupperingar bildas och man märkte snabbt att ca hälften av gruppen var erfarna traillöpare som klarade den tekniska löpningen väldigt bra och var snabba. Resten var en blandad nivå men jag minns att jag inte tänkte mycket mer på det då beskrivningen på hemsidan inte utmärkte att man skulle vara en erfaren traillöpare utan att man ska ha ett maraton/lidingölopp i bagaget samt vara van vid att röra på sig längre sträckor i naturen. Det visade snabbt dag två att det fanns delade meningar kring det och det var minst sagt en omtumlande dag för många. Men jag lämnar det åt del två på min trail-rapport.

Efter två glas rött och en tredje portion efterrätt somnade jag och Anna på tre röda.

Dag ett var avklarad och berget var fortfarande min polare.

19

VLOGG: IRONMAN Jönköping 70.3

 

Hälsningar från Schweiz! Här kommer en liten sammanfattning av IM-helgen. Bättre sent än aldrig. Det enda som fattas är cyklingen, men det fanns tyvärr inget fångat på bild från den. Nästa år överväger jag dock att tvinga Calle cykla bakom med Go Pron. Eller hyra in en drönare. Göra en påkostad Hollywood produktion av en glad amatör. Det vore något. Speciellt när jag är så duktig på att både filma och klippa. Märk ironin.

Kanske hyra in Hans Olsson som kommentator också.

#pro

7

Morgonträning och överkroppscirkel.

Morgonträning hörrni! Låt oss prata lite om det. Jag skrev ju häromdagen på Instagram att jag egentligen är rätt lat. Jag älskar att ligga i soffan och trycka chips, tar gärna hissen med den något skämtsamma motiveringen ”det är därför jag tränar som ett djur, för att slippa vardagsmotion” och på semestern är det jag som har med mig en resväska med böcker för maximal tid i solstolen. Har inga problem att ligga raklång i 8 timmar och läsa en bok.

Så därför är det lika fantastiskt varje morgon när jag kommer iväg till gymmet. Änglarna sjunger i kör och drar ett riff på harpan varje gång klockan ringer 05:45 och jag studsar upp ur sängen.

Inte riktigt va.

Enda som stämmer är att det är en damn bragd. För det är fan inte enkelt vilket många tror som följer mig. Jag kämpar lika mycket som alla andra och försöker alltid plocka fram känslan som uppstår under och efter ett morgonpass. Den känslan kapslar jag in och drar fram varenda gång det känns riktigt jäkla motigt på morgonen, eller kvällen för den delen, för det kan ibland vara minst lika jobbigt. Även om jag VET att det finns två saker som endast funkar när man har haft en stressig eller dålig dag på jobbet. Träning eller soffhäng med syltkakor. 9 fall av tio väljer jag träningen vilket gör så oerhört mycket. Vilket jag påminner mig själv när jag sitter på tunnelbanan och surar på väg hem från tex jobbet. Brukar muttra för mig själv att jag får muttra hur mycket jag vill bara jag river av en timmes träning först.

Sen brukar muttret försvinna ganska fort. Det här med att deala med sig själv är oerhört effektivt. Funkar för mig. Samma sak med mutor. Har fortfarande inte kommit på mig själv att det faktiskt är mig själv jag mutar. Går på det enkla tricket varje gång.

Så, hur var det nu? Ska jag dra passet för er?

A) 10 min valfri uppvärmning

B) 12 min AMRAP
100 repslag
20 TRX Rodd
20 Pushpress
20 Benlyft på bänk

C) 12 min AMRAP
10 chins
15 sidolyft axlar med hantlar
15 burpees/lådhopp med djup knäböj.
30 russian twist

D) 15 min powerwalk i backe på bandet. 

 


45 min senare var vi klara. Lätt som en plätt!

Lycka till och kom ihåg att det handlar inte hur hårt man tränar, det handlar om att träningen blir av. Många mår illa på morgonen och klarar helt enkelt inte av pulsträning. Skippa det då. Kör en promenad, simma eller gå på yoga. Vill du morgonträna så hitta DIN grej. Men för er som gillar denna typen av pass, kör så det ryker! Hej!

12

Hur jag packar för att genomföra 5 dagars traillöpning runt Mont Blanc.

Har fått en del frågor hur jag tänker kring packningen för denna typen av resa som jag gör tillsammans med Team Nordic Trail, så istället för att för 25:e gången svara samma sak, här kommer ett inlägg om min packlista och hur jag tänker kring den. Jag hoppas den kan komma till användning för någon av er.

Vi landar som sagt i Geneve imorgon runt 11 tiden. Därefter följer 1,5 timmes bussresa till Chamonix. Sedan börjar vi springa och kommer ha ca 31 km framför oss innan vi kommer fram till Les Contamines,. Så jag måste alltså vara relativt ”löpklar” redan på flyger ner. Jag kommer därför flyga i långa löptights, linne och en skön hoodie. På fötterna kommer jag ha vardags-sneakers samt kompressionsstrumpor. Väl på plats i Chamonix kommer jag stoppa ner min hoodie i min löpryggsäck, byta skor till ett par långdistansskor, dra på mig keps samt löpglajjor. Sen är jag redo för löpning.

Min löpryggsäck som är på 20 Liter (som jag kommer springa med och ha med mig från morgon till kväll) kommer att innehålla:

– 1 Burk vaseline för att förhindra skav
– Solkräm för kropppen, solstick för näsa och läppar, dagcreme med solskydd
– First Aid kit
– Vattenbehållare 2 liter
– Plastpåsar för blöta skor/kläder
– 1 liten microfiber handduk.
– Bikini för snabbt dopp vid exempelvis lunchstoppen.
– Skaljacka/skalbyxor
– Tuggummi (fråga mig inte varför)
– Bars (har tänkt att ha med mig 2 stycken per dagsetapp)
– Keps/skärm
– Solglajjor
– Pulsklocka (eller den har jag på mig dygnet runt)
– Extra par strumpor
– Tunnare långärmad kompressionströja
– Vantar och pannband
– GoPro
– Löparstavar

Vår stora packning transporteras mellan vårt boende för natten med en servicebil. Den packningen är inte riktigt färdig än, jag kommer finslipa den ikväll med att byta ut något linne och byta ut ett par shorts. Men i helhet så är basen klar.

– 2 par shorts
– 1 löpkjol
– 1 par långa kompressionstights med snörning.
– 3 löp t-shirts
– 3 löp linnen
– 1 tunn löpjacka
– 1 långarmad löptröja
– 3 par höga kompressions strumpor
– 3 par korta kompressions strumpor
– 6 st jävligt sköna trosor av en storlek större
– 4 stycken träningsbh:ar (2 av dessa är av bredare sort med full stabilitet, även om mina små brön inte kräver så mycket support är det oerhört skönt efter 5 timmars löpning)
– 1 par mjukisar för häng på kvällarna.
– 1 par jeanshorts
– 1 enkel klänning i mjukt material
– 4 par skor totalt: 1 par sköna sneaks som jag åker i, 1 par långdistans löpskor med dämpning, 1 par trailskor med grepp och 1 par lädersandaler
– Pyjamas (shorts och linne)
– 1 Reselakan (får ett på plats av TNT-gänget)
– 1 Örngott
– 1 Handduk
– 12 bars
– Canos EOS M3 Kamera
– Laddare till mobil, GoPro och kamera.
– Extra minneskort
– Bok
– Lösgodis (JA, det är viktigt.)
– Necessär nr 1: mascara, ögonbrynspenna (det viktigaste på hela resan), serum, läppglans, BB cream och rouge
– Necessär nr 2: Plåster, gummisnodd, nagelfil, pincett, tops, ansiktsservetter, tandkräm, tandborste, öronproppar, kylgel, vaseline, ormsalva, arnicasalva, Bee Free medel mot knott, mygg, färstingar, getingar och solsveda, fotcreme, nagellack, schampo, balsam, hudlotion

Thats it.

Har säker glömt något, men vet ni, det gör inte så mycket. Allt löser sig. Det viktigaste är att kroppen håller och att jag ser framemot resan.

Och tro mig, det gör jag. Låt äventyret börja!

9