Åre

Jag och Manne spenderade 6.5 h i min Kia och hamnade här – i fantastiska Åre. Är så jädra tacksam för denna helgen just nu och framförallt att få göra det med en vän som proppar mig full med lösgodis, diskuterar vadslagning om vem som bajsar på sig först på fjället (löpmags-humor) och nördar löpning.

Jag tror det kommer gå bra imorgon. Jag hoppas det. Jag behöver det.

Näst efter en stabil mage.

Hej!

45

Torsdag

Dagarna flyter samman och jag går på halvfart. Eller nej, ingen fart alls. Jag har checkat ut. En urladdning skulle man kunna säga. Eller..jag vet inte vad man ska kalla det just nu.

Åker till Åre tidigt imorgon bitti. Jag och Manne ska springa Kia Fjällmaraton (läs mer om det här) och på lördag vid denna tiden kommer vi vara i full gång. Så jag tänker att i hörs när jag är där uppe, ville bara titta in och säga hej. Njut av ledigheten.

Kram på er,

48

Längtan efter träning i andra former

Ska jag berätta en grej för er? Jag längtar tills höstens alla svettiga styrketräningspass. Till cirkelfysen. Till maxlyft, spontana pass på Barrys och förhoppningsvis PT-pass. Missförstå mig rätt, jag kommer aldrig sluta med triathlon, men jag behöver dessa höstpauser alt längre pauser för att hålla motivationen vid liv och även ge min kropp annan typ av träning. Jag behöver stärka, forma och bygga upp min kropp igen för att den ska orka och ja, helt ärligt, för att jag vill känna mig stark och sexig igen. Jag känner mig som allra sexigast när jag känner mig stark, fast och muskulös. Det är inte riktigt fallet just nu, men jag har i princip tappat all min råstyrka, mina muskler och former.

Tights (klicka här!), linne (klicka här), sporttopp (klicka här), skor favoriter (klicka här!)

Jag tränar inte för att se ut på ett visst sätt i kroppen eller väga en specifik siffra, det handlar inte om det. Men jag är mån om hur jag känner mig i min kropp och när säsongen är över, tävlingarna är klara och prestationsträningen är avslutad. Ja, då lutar jag mig lite tillbaka och fokuserar på annat. Och när jag gör det, då ökar jag mitt välbefinnande för jag gör exakt det jag känner för. Jag vill kunna hårdträna enligt ett schema, pressa tider och utmana mitt psyke likväl som jag vill köra ett benpass i två timmar tills min rumpa håller på att trilla av. Eller klättra i berg, springa i fjäll eller köra cirkelpass med vänner. Allt detta gör mig till den jag är.

Hösten, jag är snart redo för dig. Min kropp är redo att bli vass på frivändningar och sumolyft igen. Men framförallt är den redo att bygga upp styrkan och bli bra i höften igen som inte riktigt mår som den ska.

64

Skåne

Det händer inte mycket just nu. Jag är nere hos mina föräldrar i Skåne. Sover, äter och hänger med familjen. Har vilat två dagar från förra veckans volym-vecka och tänkte träna imorgon igen. Ska jag vara ärlig så har jag en liten motivationsdipp. Ser framemot Fjällmaran nästa helg, men är rätt seg för övrigt.

Äsch. Det går bra det med. Det är inte som att formen försvinner för en vecka eller två utan min egentliga träning. Viktigt man kommer ihåg det när det svajar.

På torsdag flyger jag hem och drar direkt ut till Sandhamn för tjejhelg med Louise, Erica, Elin, Jossan och Kim. Ser framemot löpturer runt ön, vin, bad från klipporna och aftersail.

Längtar.

Ska fortsätta se ytterligare ett avsnitt av Nashville nu med Uffe, min extrapappa. Han är den enda vill titta på serien med mig. Riktig kompis ♡

49

22 juli – ett år senare

Det har gått ett år idag. Ett år sedan jag låg där blodig på asfalten, med blod rinnandes ur min mun och där jag gurglande skrek rakt ut medan dödsångesten rev i min kropp. Ett år sedan min syn försvann för ett par timmar och jag inte vågade dra med tungan längs mina framtänder för rädslan över att känna en icke existerande tandrad. Ett år sedan min näsa knäcktes på flertal ställen och mitt ansikte fick lappas ihop med fler stygn jag någonsin hade kunnat tro var möjligt i ett ansikte. Ett år sedan ett par månaders minnesförlust och förvirring. Ett år sedan förtvivlan. Ett år sedan en början på en tid med, rädsla, smärtande kropp och en ständig påminnelse ”du var så nära att inte få fortsätta leva”.

Det har gått ett år och det kommer gå många år.

Det har gått ett år idag. Ett år av insikter och mod att möta rädslor. Ett år som har ifrågasatte livet jag levde och hur jag levde det. Ett år med perspektiv. Ett år av att springa över mållinjen på IRONMAN Kalmar bara fyra veckor efter att ha tagit mina första stapplande steg på sjukhuset. Ett år av fuck off. Ett år av ångest varvat med lycka.

Det har gått ett år och det kommer gå många år.

Jag har lärt mig att våga prata om det som gör ont. Det som skrämmer mig och att aldrig någonsin känna mig som en börda för att jag känner på ett visst sätt. Att fråga mig själv vad jag vill göra och faktiskt göra det. Vi människor fungerar på olika sätt och våra känslor och uppfattning av livet är specifik för oss. Jag sa detta när jag för några veckor sedan fick en kommentar om att det är farligt att älta trauman. Jag tittade på personen länge. Betraktade. Tog in uppfattningen om mig. Ältar jag? Är jag en självömkande person? frågade jag snabbt mig själv. Funderade och satte stopp för mina egna skenande tankar.

Jag bearbetar och rör mig framåt. Det är inte att älta.

Jag tittade på personen med en skarp blick och sa med en stadig röst ”farligt för vem? Jag ser ingen här som har farit illa av att tillåta sig själv att faktiskt känna. Känna stort, starkt och ljudligt.”

Det har gått ett år och det kommer gå många år tills vad som hände är en flik i mitt liv. Precis som allt annat som har hänt. En flik som jag kan välja att gå tillbaka, men som jag, med allt annat bland mina långsamt bleknande flikar, finns där som en styrka och påminnelse – om att det var nära även denna gången, men jag är ju jag och jag fortsätter ta stora tuggor av livet i en enda riktning.

144

Last few days

Dagarna går och jag tror aldrig någonsin sommaren har passerat så snabbt förbi som denna. Kanske för att den inte är planerad. Blir den obetydlig då? Ibland får jag den känslan. Samtidigt som jag är trygg och nöjd innerst inne att ta dagarna som de kommer. Att i år tacka nej till festivaler, festveckor i Visby och aperol-kvällar i Palma. Jag har istället valt att hålla kalendern fri och göra det som känns bäst där och då, när frågan eller lusten kommer förbi, knackar mig på axeln och ställer mig frågan ”är detta något du är sugen på?”. Att känna hur kroppen fylls av entusiasm och äventyrslust när det helt plötsligt blir lite bråttom för dagen inte blev om man trodde, utan nu måste man helt plötsligt packa en väska för något nytt väntar runt hörnet. Något som man inte var inställd på. Och kanske, eller jag vet, var det precis vad jag behövde denna sommaren. Efter snart 3 hysteriska år med minutiös planering för att få allt att gå ihop, så märker jag hur jag mer och mer skalar av och ner.

I fredags cyklade jag ut till Fredriks och Sophies lantställe på Ljusterö. Tanken var självklar. Jag laddade ner kartor (men lyckades ändå, som alltid cykla en fel omväg i Täby) och packade ryggsäcken. 80 km senare satt jag på deras brygga med en öl i handen. Vattnet droppade från mitt hår efter ett dopp i det varma vattnet och jag kände hur solen värmde mitt redan lite fräkniga ansikte. Jag befann mig precis där jag ville vara. Dagen därpå vaknade jag, tog ett morgondopp och åt en sen och lång frukost på verandan. Alla gjorde lite vad de själva ville. Kaffe på bryggan, OW simpass, häng i solen, ett par dopp. Framåt lunch tog vi ut båten och ägnade åt oss diverse vattensporter. Inget för mig, men jag kämpade tappert på vattenskidorna tills jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig om jag kom upp eller inte, och lämnade sedan över våtdräkten till näste man. Framåt eftermiddagen kramade jag gänget hejdå och började trampa hemåt igen med en ljudbok i lurarna. Det är lite lustigt. Jag har alltid varit emot ljudböcker. Ni förstår, jag är väldigt traditionell där. Jag älskar böcker. Att känna tyngden av en bok som hålls av mina händer. Bläddra. Lukten. Det för mig ger en sinnesro. Lika mycket som jag älskar att skriva så älskar jag att läsa. Så när folk i min närhet har tjatat om ljudböcker så har jag rynkat på näsan och tänkt i mitt inre – det är obildat och inte alls samma sak. Men här satt jag alltså nu, med Dag Öhrlund ”Hollywood Hollywood” i lurarna, samtidigt som jag trampade framåt på den snirkliga landsvägen tillsammans med stressade semesterfirare med jordgubbskartonger och små miniatyrer vars händer istället för att hålla böcker höll ipads i baksätet.



Har jag nämnt att jag har börjat äta väldigt mycket pasta? Det är väl ingen chock när jag tänker efter. Jag har alltid ätit väldigt varierat och aldrig haft några ideér om att inte skulle tolerera gluten eller laktos. Däremot kan jag önska att jag hade haft en starkare karaktär mot att skippa socker då jag äter väldigt mycket av sådant jag kanske hade kunnat halvera. Men nåja, finns värre saker att hänga upp sig på. Åter till pastan. Jag har fått någon slags nyfunnen kärlek till pasta. Det var bara det jag ville skriva. Det och att middagen igår var magisk.

Jag har en del jag vill ventilera gällande träningen. Jag måste bara få sätta ord på mina egna känslor först. Men det är en del som pågår inom mig just nu. Jag funderade en del på mitt synsätt när jag imorse sprang i långpass med Helena och Linda. Var jag står och vad som har förändrats. Somliga säger att jag ömsar skinn. Kanske det. Men det är en del som just nu, kanske för jag befinner mig i ett mentalt tillstånd, inte är lika självklart längre.

Vi får se. Ett par dagar i Skåne kanske reder ut en del. Eller så gör det inte det. Det är lugnt, jag har ingen stress.

47

Ett dygn i Västerås

I onsdags styrde jag bilen mot Västerås där jag checkade in på Steam Hotel tillsammans med Elin som under tiden jag var i Texas hade bokat en natt för oss. Fokus var kompishäng, vin och bada tills fingrarna såg ut som russin. Vilket vi gjorde. Och visst, Steam var bra, jag förstår varför hotellet har fått den genomslagskraft det faktiskt har. Men, och vad jag har hört och läst, så verkar jag vara den enda som tycker detta, så är det lite väl hypat. Nu hade vi bokat ett väldigt förmånligt sommarpaket som de har under sommaren. Men ska jag vara helt ärlig så hade jag inte betalt mer än så. Men jag kanske är väldigt picky och har höga krav, så kanske det är. Det är väl också risken när ett ställe hypas som Steam har. Då är förväntningar skyhöga.

Men nog om det, för det är sekundärt med det sällskapet. Elin alltså. Jag pratar om Elin. Vad jag tycker om henne. Oj. Hon är en person som man riktigt kan känna hur hon vill umgås med mig för hon genuint tycker om mig. Det är fint med en vän. För jag behöver aldrig känna mig ovälkommen. Och inte hon med mig. Hon är rapp, säger ifrån men ger oändligt med kärlek. Och tar även emot. Hon kan återberätta saker vi har pratat om och man märker att hon riktigt har tagit det till sig, vilket får mitt hjärta att glöda.

Kvällen fortsatte på K9 som överraskade rejält. Har ni vägarna förbi så tycker jag verkligen ni bör ta en middag på den restaurangen. Ligger ca 10 min promenad från Steam.

Dagen därpå köttade vi på rejält på frukosten och tog oss sedan ner till vattnet de vi spenderade resten av dagen på bryggan med Sommar i P1 strömmandes ur högtalarna.

Vi avslutade med bubbel på Circus och promenerade sedan hem i natten. Lite sliriga, glada och väldigt väldigt nöjda över kvällen.

Tack Elin. Och tack Västerås! ♡

31