På egen hand

I söndags tog jag, Lovisa, Jessica och Robban (Lovisa nr2) till Crowne Plaza Phuket Panwa Beach som serverar en riktigt bra brunch på helgerna. För ca 350 kr får man äta och dricka hur mycket soft drinks, smoothies, kaffe, detox juicer som helst. Dessutom får man access till pool/strand hela dagen och kan snacksa/dricka fram till 16:00. Perfekt för 4 hungriga tjejer med trötta kroppar.

Viktoria och Karin hade redan lämnat tidigt på morgonen så detta var sista dagen med resten av gänget. Robban skulle ta en taxi till flygplatsen vid sex-tiden och slutligen så åkte Lovisa och Jessica.

Kvar var jag. Och så mina australiensiska kompisar såklart. De är ett gäng på ca 20 grabbar som befinner sig i Chalong för träning i ca 3 veckor. Vilket de även tyckte jag skulle göra. Stanna. Övertalningskampanjen var påtaglig och en av dem kom fram till mig häromdagen i hotellets lilla cafe där jag satt och skrev, drog ut stolen framför mig, spände ögonen i mig och sa sedan med sina breda australiensiska dialekt: ”Bättre du stannar här, vi tar hand om dig, det kommer bli skitbra.”

Fint.

Jag log och skakade skrattade på huvudet. Sorry mate! Men jag måste vidare. Men vem vet, vi kanske ses igen.

Och så åkte jag. Med resväskan i ena handen och en iskaffe i andra hojtade jag högt ut över poolområdet – nu draaaar jag till Thanyapura! See ya!

Det var dags för några dagars egentid, vilket jag längtade efter.

59

Att springa långpass i värmen, energiintag och hur många liter svettas man?

Det är mer bök med långpass i värme. I alla fall för mig, speciellt då jag inte gillar värme och presterar sämre vid högre temperaturer. Och ja, jag slarvar även med vätskan vid längre och tuffare pass. Det är min akilleshäl. Där lever jag inte som jag lär skulle man kunna säga.

Igår hade jag mitt längsta och tuffaste löppass under resan. Jag lämnade Chalong i igår morse och checkade in på Thanyapura som ligger ca 45 min norrut runt 11:00. Resten av gänget har åkt hem till Sverige och jag reser nu ensam sista dagarna.

Jag ville inte stressa med att springa passet på morgonen innan utcheckning så valde att förlägga det till sen eftermiddag. Det positiva med detta var att jag skulle kunna sova en stund längre, fylla på med vätska under dagen samt hinna få i mig mat. Det negativa var att jag inte gillar att träna på eftermiddagarna. Men. Kanske var det bra tänkte jag? Kanske var det precis det jag skulle göra då.

Det är ingen hemlighet att man svettas mycket vid träning. Jag svettas bara jag joggar på bandet på SATS, vilket är bra. Min kropp jobbar med att hålla nere kroppstemperaturen genom att kyla ner den, genom att då svettas. Samtidigt som vatten avdunstar från huden måste dock normal vätske- och saltbalans upprätthålls. Jag läste en studie om hur kroppen förlorar mellan 3-4 liter under ett lopp i värme, då med kroppstemperatur på 39 grader vilket är ”standard” under värme. Det är onekligen påfrestande och betyder att man måste dricka. Ordentligt. Det fina med kroppen är att den grym förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Jag svettas mer här, jämnare fördelat över huden och med mindre salter. På bara 2-3 dagar hade jag anpassat mig till värmen, även om det fortfarande var tufft såklart. På 7-10 dagar kan man optimera värmetåligheten rejält. Framförallt om man lägger in en plan för vätskeintag under sina pass.

3 tips jag använder mig utav vid löpning i värme:

1. Blöt keps/häller vatten över huvudet.
2. Bestämmer redan innan löppasset vilka klockslag (skriv ner på handen om du ej minns) jag ska dricka och ta gels.
3. Hänger i svala utrymmen innan löpning och duschar kallt på morgonen.

Vid halv tre gick jag upp till rummet som hade en sval temp från Ac:n och jobbade en stund. Fyllde på med vätskeersättning och mer vatten. Åt även en banan och förberedde mitt energiintag som jag skulle inta under passet (samt under ett lopp jag tränar inför) och som var uträknat av min coach Mattias. Framåt fyra begav jag mig ut. Det var mulet och blött på marken efter att det hade regnat under dagen. Perfekt löpväder. Vad som inte var perfekt var mitt humör. Jag hade under dagen pendlat mellan att vara förbannad och ledsen. Antagligen PMS. Eller en rådande livskris. Vem fan vet, stor chans för båda.

1 flaska vatten + 1 flaska vatten blandat med Maurten sportdryck (40 gram/500 ml kolhydrater) + 2 gels (40 + 40 g kolhydrater)

Jag hakade på en triathloncoach och en australiensare som skulle ut och springa en loop på 7 km. Vi sprang i ett lugnt 6 tempo och snackade löpning. Lustigt det där hur snabbt man kan finna sig i en situationen med främlingar. Jag fortsatte springa ytterligare ett varv på loopen när de svängde av mot hotellet. Drog en gel (40 g kolhydrater). och passerade 10 kilometer. Började mentalt förbereda mig för den första intervallen. Jag hade 3 x 3 km i min racepace och började få en dålig känsla inför dem. Benen kändes tunga och jag hade svårt att andas. Det var så jädra kvavt och solen låg på igen efter den korta regnskuren. Tog ett beslut efter intervallen att dra ner på tempot något de andra 2 intervallerna. Annars var risken att jag skulle tappa farten totalt på resterande löpning efter mitt fart-block. Stannade i en minut. Drog i mig ytterligare lite sportdryck, sista gelen och växlade upp igen.

Det är något unikt att springa i Thailand. Jag minns förra året när jag var i norra Thailand och sprang ett halvmarathon. Då fick jag exakt samma känsla som idag. Den vilda euforin som rusar genom kroppen när man springer meter efter meter genom djungeln. När man passerar gummiplantage och familjer som sitter och säljer frukt vid vägkanten. När man får hejjarrop från nästintill varenda moppe som passerar. När man stirrar på varenda hund som man passerar i tron att ens blick ska få den att sitta ner och inte springa efter ens hälsenor. Värmen. Palmerna. Det är något speciellt.

Intervallerna var klara och klockan hade passerat 2 timmar. Jag märkte hur steget hade ökat i frekvens och jag befann mig i andra andningen. Helvete vad är det här? Varför kändes det så lätt? Tittade på klockan, låg under 5-tempo och passerade 24 kilometer. Bakom mig höll solen på att gå ner och den tryckande värmen hade lättat en aning.

Runners high var ett faktum. Den tidigare misären var som bortglömd.

Helt plötsligt var det beckmörkt. Fan. Hade glömt bort hur snabbt det blev kväll här i Thailand. Jag befann mig på på en slingrig väg tillbaka och såg inte handen framför mig. Rätt läge att bli biten av en orm eller en galen rabies-hund mumlade jag för mig själv och skrattade ett rått skratt. Svängde av till hotellet, sprang in på löpbanan och avslutade mina sista 15 minuter med att springa varv efter varv med ben som inte ville sluta springa.

Klockan stannade på 2 timmar och 30 minuter. Jag hade fixat det!

Och pannbenet hade inte checkat ut.

Ni kan ju tänka er min glädje. Hur jädra nöjd jag var när jag beställde pasta och ett glas vin. Yes yes yes!

Idag har jag vilodag. Ska eventuellt simma ett par längder och gå en promenad för att undvika att stelna till i benen. Sen ska jag ner till sportklubben och bada isbad. Men förutom det ska jag bara ta det lugnt. Powernapa, läsa böcker och äta glass. Och framförallt – dricka mycket vatten. Jag känner att jag ligger i underkant när det kommer till vätska och salt. Nackdelen med värme.

Hej på er,

62

Vad händer om mitt pannben checkar ut? Vem är jag då?

Mitt pannben är mina ben. Mina lungor. Min styrka. Jag är inte särskilt snabb, men relativt stark. Men besitter tyvärr ingen vidare fallenhet för sport. Däremot har jag som sagt ett pannben som maskerar upp alla mina brister och luftgropar. Den är min livlina, min shot med koffein. Den som får mig att springa ett ultra, som säger åt mig att gå i mål på en IRONMAN. Som hejjar på mig när jag drar 120 kg i marklyft. Som ber mig vänligt men bestämt att sluta mesa och trycka på när det känns jobbigt. Den som väser mitt varför när jag inte vill stiga upp. Den som ger mig beröm när jag bemästrar något nytt.

Mitt pannben har räddat upp mina brister många gånger. Mitt pannben har gjort mig trygg i att inte vilja jaga pallplatser eller jämföra mig med andra. Den enda som jag vill mäta mig mot är mig själv.

Men vad händer om jag tappar mitt pannben? Om det bestämmer sig för att checka ut och ta en offline-vacay på okänd ort?

Jag har hört att sådana är rätt populära nuförtiden.

Vad händer med mig då?

Vem är Jag då?

Vad klarar jag då?

Jag funderar väldigt mycket på detta. Kanske för att jag har legat på gränsen på varenda träning. Gränsen av att bryta ihop med ihopsnörad hals och tårar som exploderar. Jag tror jag har en del känslor inom mig som har paketeras in i små handgranater. Nu mer än någonsin. Jag märker det exempelvis vid tuffa intervaller som kräver maximal prestation. Då är jag nära att tappa det. Lägga mig i en hög på marken och hulka. Och det får mig att tänka. Nej, det får mig att frysa till. Undra vad fan det är som händer. Undra om jag har använt upp alla reserver med koffein. Om jag har förbrukat mitt pannben.

Tänk så har jag slitit ut det?

51

Träningsmecka Unit 27 i Chalong

I en by som tar ca 5 min att köra igenom, men känns så mycket större med alla människor från världens alla hörn än en förbifart.

Låt mig berätta. Lovisa och gänget som är här nere brukar åka hit. De började åka hit för ett par år sedan, dels privat men framförallt med Lovisas träningsgrupper. Jag har haft ögonen på stället ett tag men aldrig riktigt kommit loss själv. Tills för några veckor sedan då jag fick ett infall och spontanbokade mig på ett flyg som skulle ta mig ner till Phuket. Tjejerna tyckte jag skulle ansluta och jag tänkte – varför inte?

Nu har jag varit här i 5 dagar och landat ordentligt. Så pass att jag numera hälsar på coacherna när jag går förbi dem på gatan, jag vet var den bästa proteinshaken finns efter ett hårt träningspass och även vilken massage man ska ta när. Gatan ”fightingstreet” är inte lång men har allt man behöver. Och alla som bor här har en sak gemensamt – de är här för att träna.

Passen börjar från 07:30 och sista passet slutar runt 21:00. Mellan det är gymmen och crossfitboxarna öppna för egen träning. Sent på eftermiddagarna ser man kampsportare springa sina lugna konditionspass och vissa morgnar har jag fått sällskap på mina löppass av stora crossfit-killar som kör intervaller i backe. Det tränas, och det tränas ordentligt. Och ja, jag har väl stuckit ut lite med min Ciele-keps, IRONMAN strumpor och vätskeryggsäck. De har undrat vadfan jag har sysslat med när jag har sprungit förbi Unit där morgonpassen har varit i full gång. Men som sagt, vi är alla här för att träna, och var och en sköter sin träning, vilket jag gillar. För när jag sedan har köttat på de olika passen har coacherna uppmuntrande påpekat att jag har nytta av min löpning. Det är seriöst här och även om tonen kan vara hård, passen är svintuffa och det inte finns något utrymme för trams så vill folk varandra väl.

Vi tränar 2 hårda pass om dagen och tar det väldigt lugnt däremellan.

Unit 27 har flera ben här i Phuket. Crossfitboxen, som ligger på en liten höjd där många av passens löpmoment går upp till, är en grym box med riktigt duktiga coacher. Primal Fitness är ett välutrustat gym och Unit 27 ”Total Conditioning ” är den boxen vi har hängt på denna veckan. Det är en box men passen är mer åt cirkelfys-hållet med mycket kondition och flåsstyrka. Grabbarna som äger Unit 27 har även en restaurang som heter Trooper Eats som ligger ett par hundra meter från boxen. Tror inte den behöver någon vidare förklaring – det är bra mat med alla makron uträknade med hundra procent hälsofokus.

Jag köpte 6 st klipp i appen (som man kan ladda ner) vilket gick på ca 800 kr. Man kan köpa fler eller singel-klipp. Det är inte billigt, men för den träning man får så är det värt det. Man bokar även alla pass i appen vilket gör det hela väldigt smidigt.

Som jag skrev i min IG-post så är passen hårda. Deras motto är ”Go hard or go home” vilket jag har lite svårt för i vanliga fall. Jag tycker ju sådana meningar är så töntiga. Men här nere funkar det. För man hamnar i en sorts bubbla. Det enda fokus du har är att träna och när man har bra mat till hands, kan sova/vila när man vill och umgås med likasinnade – då steppar man upp sin träning en nivå och blir mottaglig för hårdare coachning. Vi betalar för att vara här och för att träna. Då vill vi också göra det. Ordentligt.

De flesta av passen vi har gått på har varit advanced och där får man varken skala eller göra andra övningar om man inte kan göra de som står med i passet. Kan man inte ta de vikterna som står framme får man kliva av. Samma sak om man inte orkar under passet eller är för långsam. Då får man straff och tillslut blir man ombedd att stoppa. Och i många fall, militäriskt som det är, får hela gruppen straff när en person maskar. Den är inte rolig. Man VILL INTE vara den som sinkar hela gruppen och dessutom ger dem straffburpees. Det är värre än en no rep.

Som tur är har jag varit jäkligt bra här nere. Eller är. Jag levererar på varje pass, har legat i täten och överträffat mig själv på varenda träning. Jag har ett ruskigt bra flow just nu och får en kick av att slå grabbarna vi hänger med. De kallas oss för svenska maskiner och vi bara garvar. Det är en fin känsla att känna sig stark och ett med sin kropp. Coacherna berömde oss tidigare idag om att vi håller en hög kvalité genom varje pass och verkligen levererar. Det känns sjukt häftigt. Speciellt för mig som tidigare har sett mig som rätt underlägsen i sådana här sammanhang.

Jag har en dag kvar här i Chalong innan jag åker vidare på egen hand. Halva gänget lämnar idag och jag flyttar in med Lovisa i hennes rum då de flyger hem imorgon. Sen drar jag till ett nytt ställe som innehåller mer korta löpshorts, röd logga, och snabba brillor. Kan ni gissa vilket?



51

Första dagarna i Chalong

Tänk dig att du vaknar, tassar ut på tå och sätter igång vattenkokaren. Du öppnar dörren till terrassen som vätter ner mot poolen men även ut mot djungeln. Den lilla byn du befinner dig i har precis börjat vakna till liv och du hör hur thaiarna på de många thai-boxningsställena slamrar och hojtar något till varandra. Klockan börjar närma sig första passet på dagen, vattenkokaren tjuter och du får snabbt i dig en kaffe, en liten flaska vatten och en halv banan innan du promenerat den korta biten till Unit 27 där träningen hålls.

Det är verkligen en bubbla här. Det enda man gör är att vakna, träna, äta frukost, vila vid poolen, äta, träna, äta, ta en massage och sova. Thats it. Passen är mellan 60-120 min långa och man är helt slut efter varje pass. Coacherna har inget tålamod för ursäkter och inte heller något överseende för att någon inte kan utföra en övning eller släpar efter. Då blir det kollektiv bestraffning eller så åker man ut.

Jag är här för att träna. Och ska vara hårt.

Jag gillar det.

Mina pass ser lite annorlunda ut än resten av gänget. Jag har fokus löp så jag kör ett pass CF/flås och ett pass löpning. Men imorgon kommer jag endast köra ett pass och det är 90 min lugnt löp. Tror min kropp har anpassat sig rätt bra till värmen nu och min löprunda idag gav en bra känsla. Däremot kommer jag vara sliten efter dagens tre pass. Blir 8 h sömn inatt och rejält med påfyllning vid frukost imorgon.

Min plan är att springa till norra delen av Phuket då vi ska hänga på en strand där samt gå på nightmarket under kvällen. Så medan resten av gänget tränar så börjar jag springa (ca 15 km dit) och kommer då ganska lagom vara där när de anländer med sin taxi.

Nej hörrni. Klockan är tio här borta och sängen kallar. Är mätt, varm och dåsig efter massagen jag precis tog. Bådar gott inför natten. Natti.

50

Eastpak utökar sitt samarbete med Friendcation och vi frontar kampanj 2020

Stora nyheter. Glada nyheter. Sådär pirrigt roliga att vi båda tjuter till när vi börjar prata om det. Som ni redan vet så har Eastpak varit en del av Friendcation under det gångna året. De har kittat upp tjejerna med väskor inför varje resa och även sett till så att jag och Louise har rest med stil, och framförallt – underlättat vårt packande då resväskorna rymmer allt och lite till.

Under sommaren fick vi ett erbjudande om att fördjupa vårt samarbete och även fronta en kampanj längre fram. Herregud ja. Veckorna gick och efter två bra mötet spikades planen framåt.

Och här är vi nu. Jag är så oerhört stolt och glad över detta. Johan och Maria som driver agenturen som bland annat har Eastpak är en fröjd att jobba med. Det var bland annat dem vi gjorde Lee kampanjen med. Det är aldrig några konstigheter och vi har relativt fria händer kring hur vi ska förmedla samarbetet. Det är häftigt att då den tilliten. Det är som ett kvitto på att det vi gör är bra och relevant.

När ni läser detta så är jag i Thailand. Och detta samarbetet är även en av anledningarna till att jag inte stannar kvar längre än de dagar jag ska befinna mig i Thailand. För 2 dagar efter jag har kommit hem plåtar vi en stor kampanj för Eastpak. Och det trumfar kokosnötter och vita sandstränder. Herregud, vilket avslut på året va?

Välkomna på Friendcation-tåget Eastpak, ni gör helt rätt. Vi gör helt rätt.

49

Hej från Istanbul

Och där var jag äntligen på väg! Har ett par timmar i Istanbul innan jag åker vidare till Phuket där en taxi står och väntar på mig för att ta mig till den lilla träningsbyn där jag ska spendera 6 dagar med Viktoria, Karin, Lovisa och Jessica. Sen åker jag vidare och spenderar resterande 2 dagar på egen hand innan det är dags att åka hem igen.

Sjukt härligt att jag för en ca vecka sedan inte hade något bokat alls.

Vi hörs i Thailand!

41