Post-speaker blues syndrome

Sitter på tåget och äter en delicatoboll. Det är mörkt utanför fönstret och tåget kränger fram och tillbaka. Jag tänker att det är lika svajjigt som wifit och trycker hårt på uppdatera ytterligare en gång medan jag stirrar på skärmen. Responsen är obefintlig. Jag suckar, öppnar meddelandet från L och läser.

“..Inte alls, post-speaker blues syndrome liksom, inte konstigt när det är något du har laddat inför och haft en stor anspänning över. Men vet du? Du är otroligt inspirerande..”

Jag läser hela smset ytterligare en gång och blundar. Känner mig dränerad. Tom. Ledsen på något sätt.

Jag smsade med L och berättade att jag kände mig låg och dränerad efter föreläsningen. Något som jag ifrågasatte och kände mig irriterad över. Ytterligare en känsla att hantera suckade jag för mig själv och sa åt mig själv att rycka upp mig. Det hade gått bra, jag hade levererat och nu var jag på väg hemåt igen. Jag hade inget att vara nere över. Men jag antar att det är som han skrev, att det mitt post-speaker blues som härjade i kroppen. För ska sanningen fram, trots otaliga kommentarer de senaste åren om att jag är cool och trygg på scen så råder det ett inferno av känslor inom mig. Jag hyperventilerar innan, har sån pass hjärtklappning natten innan att jag vaknar upp med ömt bröst och så pass höga tvivel på mig själv att jag seriöst funderar över mitt val av yrke.

Varför tackar jag då ja till dessa uppdrag?

Just därför.

För jag måste komma över dessa känslor och jag måste våga utsätta mig för situationer där jag inte känner att jag helt har kontroll.

Det är som jag sa i panelen efteråt när vi pratade om mod att för mig handlar det om att vara öppen och ödmjuk inför det faktum att jag inte vet eller kan allt. Och att jag heller inte har rätt alltid. Vilket leder till att jag ibland måste tänka om och lära mig mer om just det specifika ämnet. Det är mod för mig. Viljan att vara där framme och ändå köra på trots att man inte har koll på precis alla delarna.

Tack Umeå för en fin vistelse.

Nu är jag mer än redo för att komma hem och djupdyka i böckerna ett par dagar.

72

6 svar till “Post-speaker blues syndrome”

  1. Heja dig! Så befriande med dig o andra som vågar erkänna även de jobbiga känslorna kring något som utåt sett kan vara en så självklar framgång, finns alldeles för många som vill framstå som att de flyger fram genom livet och känner sig lyckade från början till slut i allt. Men hur inspirerande är det för oss (alla) som inte alls känner sig så alltid?!
    Och viktig påminnelse att det är så lätt att låta undvikande av obekväma känslor styra livet, men att man faktiskt kan/måste göra saker TROTS obekvämligheten för att utvecklas eller uppnå det man vill. Orimligt läskigt att överkomma sina egna känslor ibland med tanke på att det bara e känslor ?

    • Hej Clara,

      Visst är det så. Känslor kan vara så läskiga och kännas som enorma berg att ta sig över.

      Vi är alla mänskliga och jag tvivlar på mig själv ofta, och jag tror det är nyttigt, speciellt de dagar när livet känns överväldigande på andra hållet.

      Stor kram

  2. Hej! Har följt din blogg rätt länge (men aldrig kommenterat) och blir alltid lika imponerad och peppad av din power, din inställning till och din ärlighet kring både träning, karriär och livet i övrigt! Just den här gången kan jag ändå inte låta bli att kommentera :). Jag springer en hel del och tävlar ibland (på motionärsnivå) och är alltid både lite nervös och rejält laddad inför lopp. Samma “laddning” kan jag känna inför utmaningar på jobbet, som att till exempel prata inför många människor. En stor skillnad är dock att när jag springer försvinner stresshormonerna sjukt fort (som de ju alltid gör med fysisk ansträngning) och när jag går i mål är jag trött, lite “endorfinhög” men lugn, medan nästan allt adrenalin fortfarande sitter kvar som ett helt getingbo i huvudet efter en ansträngning som är enbart mental;). Det enda som hjälper för mig är att “blåsa ur skallen” med något intensivt pass så fort som möjligt efteråt 🙂

    • Hej Annelie,

      Kul att du äntligen kommenterar. Det ger mig lite extra pepp att skriva dessa inläggen. 🙂

      JAg håller med dig där gällande tävlingar kontra prestation på ex jobbet. Jag mår också bra av träning vid hög stress på andra plan. Det lättar på trycket.

      Stor kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *