Trailing Waimea Canyon, shrimp station & Wall Mart fynd.

 

Vilken dag vi har haft! Helt magiskt. Började med att jag vaknade av mig själv vid sju. Det betyder att jetlaggen börjar släppa och jag har kommit in i min vanliga ”ledighets”-rytm. Drog på mig träningskläderna och rev av ett effektivt benpass med mycket supersets och stoppböj på hotellets gym. Vid halv tio packade vi in oss och begav oss ner mot Spouting Horn Park som ligger vid Poipu.

Spouting Horn är klippor med grottor under sig som har hål lite varstans vilket resulterar i att ”de sprutar” upp vatten när det är högvatten. Vilket egentligen menas med att så fort vågorna slår emot klipporna bildas ett sug in mot hålen och vatten sprutar upp. Så jädra häftigt!


Runt elva hamnade vi i en sömnig liten stad vid namn Waimea. Jag tänkte direkt att det ser ut som en liten stad i Australien. Jag sa även detta till Calle som kollade på mig som han brukar göra när jag säger vissa saker och frågade: ”har du ens varit i Australien?” Varpå jag svarade ”men typ nästan!”. För ska sanningen fram så har jag det ALLA avsnitt av McLeods Döttrar som utspelar sig i Australien. Så jag vet.

I alla fall. Vi hamnade i den lilla staden där vi åt kokosfriterade räkor på en skranglig bänk, lyssnade på country och motade bort alla höns som sprang runt och försökte haffa en räka. Sen fortsatte vi vidare uppåt, högt uppåt till..

..Waimea Canyon state park!  Denna ”krater” är resultatet av en kollpasad vulkan som skapade ön.

Här iklädd i min Wall Mart tröja som jag panikköpte för 35 kr när jag insåg att ön växlar mellan strålande sol och 29 grader, tropisk storm och blåst där temperaturen klättrar ner mot 15 grader.

Vi åkte upp till andra (finns totalt tre stycken) utskiksposten som heter Pu’u Hinahina på ca 1500 m höjd över havet och påbörjade en mycket lerig vandring igenom fantastisk skoj, vattendrag och slingriga branta stup till ett vattenfall som man ser när man kör upp med bilen.

Det tog oss ca 3 timmar att ta oss fram och tillbaka till vattenfallet och det var värt varenda leriga feltramp. Kom på mig själv att önska att det skulle ta längre tid. Den tanken tror jag inte Calle hade. Men det gör inget, för han var trots allt med på vandringen. Vilket är stort för att vara honom.

Vi avslutade med att köra ca 10 minuter upp till Kalalau och möttes av detta:

Dubbel regnbåge och strålande sol samtidigt som det regnade. Hur fantastiskt som helst.

Sen körde vi hemåt igen till Kalapaki Beach där vi bor. Körningen tog knappt 1 timme och 15 minuter och väl framme hoppade vi i poolen, tog varsin drink och fortsatte kvällen med varsin pizza och somnade sedan som de pensionärer vi är vid halv tio.

Idag är det en ny dag. Vilket betyder – nya berg och stränder att utforska. Kram på er!

15

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *