JOANNA SWICA

Får ofta frågan  om jag föredrar asfalt, löpband eller skog som löpare. Jag antar att folks benägenhet att sätta en etikett och placera någon man inte riktigt kan sätta fingret på i ett fack ökar i vissa situationer. Jag vet, för jag har själv den tendensen. Jag försöker dock leva som jag lär, och påminna mig själv om att det finns inte en väg utan flera för dem som vill.

Jag älskar skogen. Är uppvuxen på en gård med hästar, får, getter och andra små djur. Mina bästa barndomsminne är när jag varma sommardagar red ut på långa upptäcktsfärder på min ponny. Vi kunde rida runt i timtals och varje gång lärde och upplevde jag något nytt. Jag känner mig oerhört hemma i skogen och har nog aldrig känt mig otrygg eller skrämd av att vistas ensam eller befinna mig i områden jag ej känner till när det mörknar.

Men med det säger jag inte att jag endast väljer skogen. Nej, för lika mycket som jag älskar att ta mig fram över stock och sen så är känslan över plan asfalt under mina sulor minst lika tillfredsställande.  Det känns cleant och elegant på något sätt. Tänk er en sen sommarkväll i exempelvis Stockholm. Det är varmt, längs gatorna trängs uteserveringarna och sorlet från människorna som sitter och avnjuter sina drinkar och kvällens förväntan överröstar nästan musiken i dina lurar. Du nynnar med Basement Jaxx, rättar till din sportopp och känner hur den varma brisen smeker dina bara ben. Du springer längs vattnet, korsar slussen och fortsätter mot söder med rytmiska steg, framåt genom stan, uppför Götgatsbacken och förbi gatumusikanter som inte ännu har packat ihop sin gitarr och småmynt. Den känslan är likvärdig med skogen. I alla fall för mig.

Jag tror nog att löpband, som jag sent som i vintras lärde mig att älska, inte ligger lika högt men ändå så högt att jag kan komma på mig själv att längta tills passen. I vintras kom jag nämligen på den geniala iden att se på serier när jag sprang mina 10km tröskelpass.  Jag såg antingen 4 avsnitt av skam, 1,5 avsnitt av Empire eller ett avsnitt av Breaking Bad. Ännu bättre blev det när jobbet gav mig ett par trådlösa hörlurar i julklapp. Det gjorde skillnad. Och jag kunde enkelt fnysa åt snöstormar och slask, traska mina 100 m till Sats och springa mina pass enligt programmering.

Jag älskar löpning, jag älskar var löpningen tar mig och jag älskar hur löpningen får mig att känna mig.

Så, svaret på frågan om vad jag föredrar mest är helt enkelt : allt. För vem har sagt att en godispåse endast måste innehålla en smak?