Hur många gånger har jag inte hört just den meningen? Att jag bara ska vänta och se. Att det kommer och att jag minsann kommer ändra åsikt när jag själv är där och upplever det “mest fantastiska som finns i livet.”
Jag pratar om barn.
Men vänta? Får jag verkligen uttala mig om ämnet? Jag har ju inga ens, så jag vet inte vad jag snackar om. Tyvärr ett motargument som används av många i diskussioner som dessa. Men låt mig svänga förbi det och fortsätta.
I går la jag upp en serie videos på min instastory där jag frågade efter önskerubriker då jag behövde lite mer inspiration. Jag gillar att skriva på leverans då och då, speciellt när det är mina läsare som efterfrågar något specifikt ämne. I dessa videos skämtade jag lite lätt (men var ändå allvarlig) att alla ämnen går bra förutom barn då jag inte kan något om barn, inte är intresserad av barn och inte heller gillar barn så värst mycket. Vidare förklarade jag att rörande mina vänner/släkt så är det lite annorlunda då jag tycker om deras barn, då jag har en koppling till dem, men i reglerade doser. Jag är moster till två och även gudmor, vilket är helt fantastiskt. Jag är alltså ingen hemsk barnahatare som många får för sig när man kommer in på ämnet, jag är bara inte intresserad eller är lika barnkär som andra människor.
Det satte igång något. Och någon timme senare hade jag ett tjugotal mail från läsare som tyckte det var befriande att någon öppet vågade erkänna sitt ointresse för barn. Men jag fick även en drös kommentarer med typiskt vänliga “lägga huvudet på sne och tala om med sammetslen röst att en dag kommer jag förstå.” “Vänta bara tills du får egna, då släpper det..” Eller “Man vet inte fören man är där.”
Det irriterar mig. För jag vet och det är så här jag känner. Ingenstans har jag sagt eller skrivit att jag inte kommer älska mina egna barn. För det kommer jag. Villkorslöst och gränslöst så hjärtat kommer svämma över. Så att kroppen kommer göra ont av längtan när jag är ifrån dem. Av hela mitt hjärta, med hela min själ. Men jag vet även att jag kommer tycka mindre om dem vissa stunder och längta tillbaka till tiden jag befinner mig i nu, det fria livet utan barn. Det är mänskligt och inget fel med det. Jag är inte naiv och jag vet även att intresset för andras barn inte -vips- kommer förändras så fort jag föder mitt egna. Det är inget magiskt som kommer hända med mig och det vet jag då jag känner mig själv så pass väl att jag vet hur jag fungerar och till 99% kommer fungera om ett par år. Det som irriterar mig med sådana kommentarer är att jag någonstans finner det förminskande. Som en gång jag var på tjejmiddag och tjejen som var med talade högt och brett om att man inte vet vad livet är innan man får barn. Att livet börjar efter ens barn har kommit till världen och man har blivit mamma. “Det är nu jag vet vad riktigt kärlek är.” Ursäkta, men det där är ren och skär smörja.
Men det sa jag inte till henne, för jag vill inte förminska hennes känsla kring sin nyfunna roll i livet, mammarollen. Även om hon förminskade hela den grupp som inte befinner sig där hon är. Jag bad henne däremot lugnt och vänligt att inte uttrycka sig exakt så då det kanske finns människor runt bordet som har en annan inställning, svårigheter att bli gravida eller tankar kring ämnet.
Ja, jag är helt enig om att man utvecklas som person, att man växer, man mognar och man kommer in i ett nytt stadie som människa. Men att sitta och nedvärdera andras liv och erfarenheter för att man själv har fått barn och anser att det är det mest fullkomliga man kan göra i livet?
I beg to differ.
Det är som att jag skulle sitta och propagera om HUR VIKTIGT det är att träna, hur jag fann livet efter träningen och hur jag inte kan förstå att en människa inte väljer att träna. Hade jag gjort det hade jag smällt mig hårt i huvudet med något kraftigt tillhygge, eller bett någon annan göra det.
För det är ju så, man kan inte applicera och tvinga på sina egna känslor på någon annan.
Om man sedan spinner vidare på det, tänk om jag inte kan få barn i framtiden? Vill jag då höra att meningen med livet ÄR barn?
Nej.
Jag förstår att man kan bli lite stött av någon som helt enkelt inte visar ett större intresse för en nyfödd bebis. För en annan person är ens bebis det största i livet, en central händelse som personen befinner sig i just här och nu. Det mest fantastiska. Men för oss andra, som inte är där. Eller i iallafall för mig, för nu ska jag inte göra misstaget att prata för andra, då det är det jag blir irriterad över när mammor gör mot mig. För mig, som inte befinner mig i det skedet är det inte lika fantastiskt.
Jag blir exempelvis inte stött när vänner/bekanta berättar för mig i att de snabbt scrollar förbi mina eller andras träningsbilder då de inte riktigt är just där i livet och vill bli påminda om träning när de sitter och exempelvis ammar. Vilket jag har full förståelse för, för vi befinner oss på heeelt olika platser i livet. Och som jag skrev ovan – min upplevelse och dedikation behöver inte vara någon annans.
Människor är olika. Vissa människor föds till att bli mammor, de växer upp med en längtan inom och har som högsta önskan att få barn. Vissa konverterar om och blir riktiga fullblodsmammor när de väl får barn. Vissa blir gravida, får barn och sen är det inte mer med det. Och sen finns det dem som lever hela sitt liv med en fast beslutsamhet att inte skaffa barn. Där in under faller jag Det är inte fören de senaste 2 åren jag har börjat ändra åsikt om barn och sakta sakta börjat se en framtid som inkluderar barn. Det har mycket att göra med att jag är tillsammans med en fantastisk person som jag en dag vill se som pappa till mina barn och att jag har kommit långt i min personliga utveckling. Jag har funnit ett lugn, en trygghet i livet och landat i vem jag är och har starka värderingar som jag inte kommer låta någon köra över. Men bara för att min åsikt har ändrats från att vara helt emot barn till att så småningom vilja ha barn någon gång framtiden betyder det inte att jag kommer svänga helt i mitt intresse till just barn och allt som hör där till. Jag kommer aldrig bli en fullblodsmamma, och det betyder inte att jag kommer älska mitt barn mindre eller vara en sämre mamma för det. Tvärtom, jag tror att har man utrymme för att få vara på sitt sätt och leva sitt liv som känns bäst för en själv – då begränsar man sig även inte i sin mammaroll.
Jag kan tänka mycket på hur jag kommer vara i vissa situationer som mamma och jag har kommit på mig själv att resonera väldigt olikt när jag exempelvis har diskuterat situationer, värderingar och uppfostran med vänner. Nu vet jag ju inte helt säkert hur det kommer bli. Men någonstans har man ju sina grundvärderingar och en klar bild av hur man vill leva sitt liv. Och det är inte något jag vill tumma på när jag väl får barn, även om jag kommer vara helt transparent mot mig själv och medveten om att livet kommer förändras.
Nu blev detta ett inlägg om barn i alla fall. Men efter gårdagens mail från många av er som mer eller mindre resonerar likt mig kände jag för att dela med mig lite djupare kring mina tankar om ämnet.
Kram.
56
23 svar till ““Vänta bara tills du får egna..då kommer det låta annorlunda..””
Du är så bra på att skriva ner dina tankar och värderingar på ett bra och respektfullt sätt:) Kul uttryck med fullblodsmamma ha ha! Själv har jag två barn och mitt liv hade mening innan dom kom. Och gud vad jag längtar tills de är tillräckligt stora så jag får mer egentid! Och jag kan tänka tillbaka på tiden innan barnen med en drömmande blick he he. Jag är ingen fullblodsmamma. Jag vill ha mitt liv som jag har det med jobb träning vänner mm mm. Dock älskar jag ju såklart inte barnen mindre eller på ett annat sätt än den föräldern som tänker tvärtom än jag. Men det verkar inte vara självklart för alla. Jag har en del i min närhet som inte vill skaffa barn och skulle aldrig tänka mig att babbla på hur underbart det är eller om kärlek blabla för det är ett jävla jobb också! Fan vad jobbigt det är emellanåt!
Bra inlägg, hoppas nu du inte får för mycket negativ respons på detta så vi kan prata mer träning, middag, vin, kläder mm mm 😉
Hej Veronica!
Tack så mycket, vad glad jag blir. Värmer mycket när man får en sådan fin kommentar. 🙂
Haha, ja fullblodsmamma myntade jag när jag red ponny och såg alla galna mammor i stallet. Sen har det liksom fått hänga med 🙂
Härligt med att du kan vara så ärlig och ändå vara öppen med att det är jobbigt ibland och att du saknar egentid ibland. Sånt är viktigt med tror jag.
Stor kram <3
Alltså jag känner igen mig så. Jag var aldrig ens intresserad, visste inte ens om jag ville ha barn innan. Det var inte på min karta just då, kanske på nästa sida i min mentala kartbok. Var ett par år över 30 när vi sa “vi kör, blir det så blir det”! Och det blev det. Klart livet ändras, men jag har snarare justerat livet till att OCKSÅ inkludera barnen i mitt liv med träning mm. Jag skulle aldrig själv pracka på andra mina åsikter om man ska ha eller inte. Själv har jag lärt mig låta andras åsikter flyga över huvudet. Jag hör men jag lyssnar selektivt 🙂
Vettiga åsikter du har! Kram!
Ulrika, tack för din kommentar och att du gillade inlägget. 🙂
Gillar hur du beskriver hur ni har lagt upp det och att justera livet. Det behöver ju inte bli “ett nytt” liv bara för att.
Kram
Åhh ❤ Det är så skönt att läsa din text och att det finns människor som du. Jag har alltid velat bli mamma och gärna så fort som möjligt. Men ju äldre jag blivit desto mindre har suget blivit. Jag vill fortfarande ha barn men jag har absolut inget intresse av att bli det just nu. Jag äskar barn men tanken på att inte kunna fokusera på endast mig själv och vad jag vill göra i livet är inte särskilt tilltalande. Men tyvärr upplever jag att alla inte riktigt kan acceptera det. Får ofta hör “att nu är det väl dags att skaffa några små snart??” men varför ska andra ta sig rätten att berätta för mig att det minsann är dags att sluta leva mitt liv som jag lever det nu? Jag vill aldrig se på mina barn och önska att jag hade väntat för att jag inte hann göra det jag ville. Jag vill bli mamma när JAG känner mig redo inte när andra tycker att borde det.
Hej Johanna!
Jag håller helt med dig. Är väldigt enig om att jag inte vill vakna upp när jag är 40 och känna “vad hände? är detta mitt liv nu?” och inte känna glädje över mitt förhållande eller barn. Jag tror man måste vara väldigt klar med sig själv först innan man skaffar barn – iaf jag måste det. För jag är en sådan person.
Kram
Jag är fullblodsmamma å fullblodsemma å fullblodsjoanna. Så rätt så klokt så bra och applåderna öser jag över dig. Älskar att du lyfter ämnet med en så enorm klarsynthet. Har inget att tillägga för allt är huvudet på spiken. Du är fantastisk å det är just den typen av människa jag skulle vilja att mina barn får umgås med för att få med helt rätt värderingar i livet.
Puss från Emma
Åh Emma, vilken fin kommentar, tack snälla. 🙂
Det är lite underligt, att om man säger att man inte vill ha barn så är man en utomjording?!
Jag är visserligen “bara” 23 (fyller 24 nästa år) och jag är inte alls säker på att jag vill ha barn i framtiden. Visst de kan vara gulliga och charmiga, men jag vill kanske inte ha ett/några egna barn.
När och om jag nämner det, så blir jag alltid ifrågasatt. Att jag inte vet det nu osv. Det är väl lika märkligt isåfall som 23-åring att säga “jag ska ha 4 barn innan jag är 40”?!
Tycker det är bra att du tar upp det! Vi lever våra egna liv och ska göra det som vi själva mår bra av! 🙂
Hej Elin,
Ja visst är det märkligt. Det är så att man direkt får en “elak människa” stämpel i pannan.
Man vet aldrig var livet tar en, och lika öppen som man kan vara för 4 barn innan 40 så kan man ju va för 0 barn innan 40. 🙂
kram
Det är nu jag vet vad riktigt kärlek är.” Ursäkta, men det där är ren och skär smörja.
Jag instämmer med den meningen hon sa, men det är min åsikt och jag tycker inte det är förminskande mot folk som Inte är där i livet? Eller missuppfattar jag dig?
För den åsikten måste man ju få ha, lika som att man aldrig känt stark kärlek förrän man träffade “den rätte” osv.
Kram
Jag förstår vad Joanna menade men den meningen i hela sammanhanget då jag också har fått den till mig och reagerade på samma sätt och tyckte den var en smula förminskande. Men alla tar sånt olika antar jag. Lika mycket som du får ha den åsikten får ju Joanna ha sin?
Hej Kristina,
Du tolkar det på ditt sätt och det är helt fine. Jag tolkar det på mitt och anser det förminskande i det sammanhanget hon sa det och hur hon sa det. Och självklart får man ha den åsikten, därav att jag valde att diskutera på ett mildare vis med just denna personen och förklara varför det kan anses lite förminskande när man säger så. 🙂
Kram
joanna. så klok och strongt att lyfta ett ämne som är så otroligt känsligt för många.
jag är helt med på dina tankar. är 23 år och har ännu inte haft ett mer “seriöst” eller långvarigt förhållande. därför är barn inte ett alternativ i detta nu, samt att jag fortfarande har så mycket av livet kvar att leva som singel eller partner u t a n ansvar för en liten skrutt. känner någonstans en längtan efter barn, älskar mina vänner/bekantas/släktingars barn och är en av dem som gärna stannar, tittar lite extra och bebisgosar lite.
MEN det som stör mig är ifrågasättandet av de som inte känner detsamma. jag önskar att det fanns en lika respekt för de olika sätten att tänka kring en framtid och ett liv med barn och precis lika mycket stör jag mig på det naiva tankesättet att alla
k a n få barn. det är inte en självklarhet i mina ögon, det var det förut men med tanke på min situation med amenorré sedan mer än fyra år tillbaks på grund av hur jag inte tagit hand om min kropp är det inte sjävklart. jag antar inte att jag kommer kunna få egna barn, även om jag vill få det och bli en sån där äkta “bullmamma”. här tror jag det är så viktigt att tänka ett steg längre innan en ifrågasätter varför en annan inte vill ha barn; just för att det eventuellt inte är en möjlighet. det kan vara ett sätt att ta avstånd från sorgen att säga “nej, jag vill inte ha” för att slippa förklara en helt annan story kring sin situation.
önskar bara att vi kommit längre.
förälder eller inte, frivilligt eller inte. alla sätt är bra och ska alltid få vara ett individuellt beslut som någon annan egentligen inte har med att göra oavsett relation till personen i fråga.
Hej Elin!
Det är verkligen känsligt. Sååå minerad mark och det är inte meningen att trampa någon på tårna, samtidigt som jag alltid tycker och kommer tycka att det är viktigt att peta i sådana känsliga ämnen om man vill ha en förändring. Det får skava och vara lite jobbigt ibland. Det ska det va, iaf för mig. 🙂
Du skriver väldigt klokt och allt sammanflätas till en och samma slutsats – folk måste lära sig att respektera och ha utrymme till olika sätt att vilja leva sitt liv och vara.
Kram!
Åh du skrev precis så som jag känner och tycker! Tack för det! Kram från en som aldrig har velat ha barn men det senaste halvåret har börjat tänka att ett barn kanske skulle vara något för mig
Hej Jennifer,
Ja men då befinner vi oss på “samma plan”. Jag låter det ta tid och skyndar inte fram något. Jag menar, jag fyller 30 nästa år – det är fortfarande uungt! 🙂
kram
Det är också irriterande att folk vill att man skaffar barn (mina föräldrar hintar om att de vill blir morföräldrar) eller förväntar sig att man ska skaffa barn. De bjuder på vin och kollar om man tackar ja eller inte. Det har eskalerat sen vi flyttade till hus. När man köpt hus förväntar alla att man ska skaffa barn. Jag har köpt huset för att jag villl bo i hus inte för att fylla det med ungar.
Förresten så är det så kul att ha hittat tillbaka till dig. Jag diggade redan dig för typ 100 år sedan när du bodde i Ystad och drev en blogg. Jag ville också vara 18 och festa som dig ?
Hej Johanna!
Hahaha, gud – Ystarstiden. JÄVLAR vad jag krökade! Välkommen tillbaka! 🙂
Det är jobbigt med de där hintarna. Speciellt när man är bortbjuden hos släkt man kanske inte har så nära relation till, de tar sig friheter och nästan kräver att det är “dags”.
Stå på dig, ingen annan kan bestämma än du själv. Stor kram!
Jag fick tre barn på köpet i min relation, har alltid haft ett stort intresse för barn och tyckt att de varit charmiga. Nu däremot, med tre lånade killar så är jag inte lika säker på att jag måste ha mina egna, biologiska barn.
Vad är fel med att låna och göra sitt allra bästa för dem?
Absolut inget fel alls. Barn som barn tänker jag, biologiska eller ej. Stor kram!
Ett fint och tänkvärt inlägg. En människa vuxen eller barn blir ju någon för mej när jag väl känna personen. Vissa funkar man med och andra inte.
Bara för man har barn älskar man inte alla barn eller vill umgås med barn 24/7. Jag har ett behov av att vara själv och göra mitt. Livet blir varken bättre eller sämre med barn, livet blir annorlunda.
Kärleken man känner till ett barn är ju annorlunda mot den kärleken man känner till sin partner och säga som hon sa tycker jag oxå är ”smörja”.
Varför blanda äppplen och päron?
Varför ska de som inte lever efter olika normer behöva förklara sig? Fråga den vegetarian som inte behövt förklara varför den vält bort kött eller den som inte äter fikabröd varförden inte tar en kaka? För att inte tala om den som väljer att inte dricka alkohol, hur den anses lite udda på middagar och fester.
Vissa val är inte heller självvalda. Tänk om det sitter någon i sällskapet som verkligen vill få barn men inte kan och inte vill berätta för alla om det. Hur känner sig den personen om att behöva höra att livet börjar efter man fått barn etc.
Just barnfrågan är ett hett ämne, bra att du vågar lyfta på locket.
Hej Åsa!
Tack för din kommentar, kul du gillade inlägget. 🙂
Helt enig i vad du skriver samt även det med egentid. Jag är en person som älskar egentid och trots att många tror att jag är extremt social och umgås med folk hela tiden så stämmer inte det helt, jag älskar mitt egna sällskap och kräver även det i mitt förhållande. Kanske kommer en del av min skepsis till barn därifrån, för jag ser hur uppslukade många blir, och jag tänker genast – är jag sämre för jag inte kommer bli lika hängiven?
Och jag vet innerst inne att det inte stämmer, jag vet. Men det är så otroligt mycket pekpinnar kring ämnet.
Kram