Varför dubbeltröskel?


Jag har en sorts hatkärlek till tröskelpass. Det är stundtals vidrigt men känslan efter åt och utvecklingen man får av att hålla en kontinuitet och plan gällande sina tröskelpass är väldigt positiv. För er som undrar mer kring vad egentligen tröskelpass är så rekommenderar jag att ni börjar med att läsa detta inlägget.

Jag har börjat springa dubbeltröskel vilket har väckt en del frågor. Och jag tänkte därför väva in min coach Mattias Reck i detta inlägget. Ni är en del som undrar över hur han tänker när han lägger upp min löpträning och jag tänkte det kunde vara kul att få en generell check på vart jag befinner mig i min träning just nu. Så vad passar då inte bättre än en mini-intervju med Mattias om hans favorit (hehe) adept Joanna.

Vad är status på min träning just nu och hur tänker du kring upplägget just nu?
”Du är generellt väldigt genomtränad och när det gäller löpning med mycket uthållighet. Det visar inte minst din imponerande löpning i Israel och träningen inför den. Innan Corona-krisen förändrade lopp och målsättningar var tanken att sikta in oss på ett mål på kortare distans och därmed försöka bli lite snabbare. Nu har vi, precis som många andra, hamnat i lite vakuum, men fortfarande med målet att bli lite snabbare på kortare distanser även om det inte finns några mål i sikte just nu på de distanserna (10 km – 21 km). ”

Här vill jag själv flika in vikten av att motivera sig själv med att upprepa sitt varför för sig själv. För det är oerhört lätt att tappa fokus och suget när man inte har ett ” ta bart” mål i sikte. Som nu med alla inställda tävlingar. För oss som drivs av träningen för just tävlingar blir detta ett moment som kan skapa lite obalans.

Vidare så finns det teorier och praxis (om än inte alltid tydlig forskningsbevis) för periodisering i olika block med lite olika fokus i olika perioder. Något som också kan skapa en ökad motivation. Tanken är helt enkelt att kroppen har svårt att stimuleras och ta till sig optimalt om man kör alla möjliga olika träningmetoder och stimulerar alla våra olika energisystem samtidigt. Det kan bli ”interferens”. Ganska oviktigt för de flesta av oss, framförallt om man bara vill röra på sig och ha det kul då spelar detta mindre roll, men vill man göra mer rätt och lägger ner lite mer tid på träning, så blir detta viktigare. Och framförallt då många av oss (läs jag själv) drivs av utveckling och mätbara mål.

Vad är konsekvenserna av perodisering?
Konsekvens av lite mer periodisering och block-tänk, kan vara att det finns perioder då man tränar mer uthållighet och det finns perioder då man tränar mer fart och intensitet exempelvis. Och för att stimulera en redan ganska tränad och tålig kropp kan vara att istället för att bara köra ett tröskelpass per vecka, kanske man kör två, ibland till och med på samma dag som du nu får göra. Detta för att ”reta” en redan tålig kropp lite extra. Samt att anledningen till att vi körde det just när vi gjorde, var att vi precis hade avverkat ett block med mer fart-betonad träning av karaktären 1:minutar och 70-20, och nu skulle över på mer fartuthållighet vilket är ett segment där du behöver bli starkare i.

Dubbeltröskel-passen du får göra är just nu först och främst som ett test för att se hur det kändes, och eftersom du är så van vid löpning, även av det hårdare och längre slaget, är det inga problem för dig att testa detta. Om det sen blir mer av detta återstår att se. Men av att döma av dina resultat och feedbacken efteråt så kommer det bli mer av dessa passen.

Du gillade den och du var till och med piggare och snabbare på eftermiddagspasset än på förmiddagspasset!

OBS! Både jag och Mattias är rörande överens och vill understryka att är man inte en van löpare, ska man absolut inte köra dubbel-trösklar!

Detta är så intressant att grotta ner sig i och jag märker att desto mer kunskap jag tar in kring detta och desto mer jag fördjupar mig i olika upplägg samt i mina egna löpkunder, desto mer förståelse har jag för min egna coach och hur han tänker. Det är till en stor hjälp när jag periodiserar in min egna styrketräning i löpupplägget.

Och med det sagt så är det dags för dagens träning, vi hörs!

55

Recension av Suunto 5

I samarbete med Suunto & Sportamore

Min resa med Suunto började för 4 år sedan när jag köpte en Suunto Ambit 3 Sport. Det var min första multisportklocka och första halvåret använde jag den bara för att mäta hastighet, sträcka och puls. Det enda du behöver egentligen om man inte som jag börjar avancera och vill ha koll på splitt-tider, lägga in sina pulszoner och registrera varvtider när man exempelvis simmar. Vilket jag med takt att min träning utvecklades och jag kom in på triathlon ville ha. Nu har det gått ett par år och Suunto har blivit en trogen partner i min träning, så pass att jag fick frågan om jag inte ville recensera deras klockor. Se hela testet på Sportamore (klicka här för att komma till hela recensionen!)

MEN! Då jag vet att tävlingar alltid uppskattas bad jag Suunto sätta upp en tävling där man kan vinna en ny klocka. Den finns här.

Suunto 9

I takt med att min träning avancerades så uppgraderade jag till en Suunto 9 och fick allt jag ville ha samt en stor bonus i form av grym batteri-tid upp till 120 timmar. Men behöver man verkligen en sådan avancerad klocka? Finns det inget mellanting? Ett hopp från trean som ligger på runt 2400 kr till nian som landar på kring 7000 kr känns saftigt. Jag vet. Kan man få en kompakt multisportklocka med grym batteritid, GPS-navigering och aktivets-registrering dygnet runt utan att lägga nästintill det dubbla priset?

Det kan man. Suunto 5 kostar runt 3.400 kr och täcker det man behöver. Likt Suunto 9 så mäts puls via handleden vilket, jag måste vara helt ärlig där, ibland fallerar beroende på hur hårt man har spänt klockan och vilken position man befinner sig i. Jag har noterat att det ett visst bortfall i pulsregistrering när man exempelvis cyklar i en mer liggande tempoposition s då handleden vrids något. En annan grej som gör att klockan halkar ner till en 7:a i helhetsintryck är att den förra veckan tog upp mot 10 minuter för att hitta GPS-signal när jag låg i öppet vatten för att simma. Detta även när jag befann mig i en sjö med bara några hundra meter till närmsta stora väg. Däremot tog det bara 30 sek för den att göra samma sak igår. Men där är Suunto 9 snäppet vassare. Däremot fungerade mätfunktionen perfekt när den väl hittade signal och jag jämförde med andra klockor genom att simma samma sträcka.

En rolig grej med klockorna är sömnregistreringen som i första hand registreras i två olika aspekter: sovtid samt sömnkvalitet där genomsnittlig puls registreras under sömnen. Det betyder att sovtiden mäts med hjälp av en accelerometer, som är en typ av rörelsesensor som känner av rörelser från handleden. Baserat tiden man spenderar i sängen ens rörelser under den tiden så känner klockan av om man sover. Sovtiden utgörs av två värden: den tidigaste tiden du vanligtvis går och lägger dig och den senaste tiden du vanligtvis vaknar. När det kommer till sömnkvaliten så är det en uppskattning på återhämtningen under den tid man sover. Uppskattningen baseras på hur länge man sover och en analys av ens puls vid sömn. Jag har aldrig tidigare brytt mig om denna typen av data men ser idag ett visst samband med mina pulstoppar och återhämtning när jag exempelvis har stressat eller fått för lite sömn. Och då det är vida känt att en viktig grundsten för maximal prestation är just sömn så har detta blivit en uppskattad funktion och ett verktyg för mig att analysera min träning.

Design: 8 av 10
Pulsmätning: 6 av 10
Sömregistrering: 8 av 10
Stegräkning/distansmätning 7 av 10
Helhetsintryck: 7 av 10

Övriga tillägg:
Multisportfunktionen är väl tilltagen och jag gillar att den är lite nättare än nian. Den är också väldigt lätt att navigera och förstå sig på vilket passar för nybörjare inom alla sporter, men vill du ha en klocka som klarar av att hantera pulszoner mer precist och inte tappar puls vid rörelser som går utanför de vanliga som löpning, styrketräning och promenader så hade jag rekommenderat Suunto 9 (pulssensor handled) eller Suunto Ambit 3 Sport (behöver pulsband). Men med det sagt så betyder det inte att pulsmätningen är dålig, men man får räkna med 2-3 sekunders tapp på ett pass.

Jag hoppas du hittar just din klocka för att göra träningen lite roligare och utvecklande. Vill du slå till har jag löst en kod ”Joanna10” som ger 10% på Suunto (ordinarie priser) mellan 25/6-29/6 på Sportamore. Klicka här för att komma till de olika klockorna.

Lycka till med träningen!

0

Race Report: Ragnar Race Mälaren

Nog för att jag visste att det skulle bli tufft, annorlunda och ett kul socialt experiment. Men att det skulle bli såhär roligt och att min löpning skulle kännas såhär bra gjorde mig lite överrumplad. Ungefär hälften in i loppet fick jag ett sug att köra Ultra-varianten på loppet. Istället för 10 personer i laget så är man 5 personer vilket betyder att man kör 6 sträckor istället för 3. Det överraskade mig men när man tänker efter – har jag någonsin gjort någonting som inte har överraskat mig? Troligtvis inte.

Men nog om vad som ligger framför mig, vi backar bandet till lördagsmorgonen när vi i bil nr 2 checkade in vid växlingstation 5. Bil nr 1 hade då varit igång sedan 07:30 och sprang sina 5 sträckor från Mariefred till Eskilstuna där vi stod redo och väntade.

Bil nr 1: Felicia, Alexandra, Niklas, Helena och Oscar.
Bil nr 2: Joanna, Lovisa, Hans, Jessica och Elin.

Lite innan 13:00 hör vi speakern vråla att lag nr 2 ”Team Reebok One” ska göra sig beredda då deras löpare är på väg in. Några sekunder efter ser vi Felicia komma i full fart. Jag blir så stolt över min vän, som var mer nervös än pepp när jag frågade henne om hon inte ville vara en del av laget. Och här flög hon fram med svett som sprutade åt alla håll och ett stort bestämt, men brett, leende på läpparna.

Vid 14:00 står jag redo vid växling nr 8 och gör min spellista (Summerburst 2019) samt klocka redo. Det är 26 grader i skuggan och funktionärerna ber mig gång på gång att ställa mig i skuggan för att minimera risken att bli mer överhettad. Min puls är i 110 fast att jag bara står still och jag känner hur den berömda tävlingsångesten kryper fram längs ryggslutet. För er som inte känner mig i tävlingssammanhang så får jag till 99% alltid ångest precis innan ett lopp. Jag har accepterat det och försöker hitta sätt att göra det till något användbart under loppet. Ibland går det, ibland inte. Denna gången lät jag ångesten sätta sig på min axel och pocka på min uppmärksamhet. Jag frågade den vänligt men bestämt ” är det något att ha ångest över ” och fick ett släpande ”neeeej, inte egentligen..” varpå jag svarade ”dåså, sitt där men håll käften då.”. En minut senare får jag det orangea armbandet på min handled av en spurtande Jessica och jag drar iväg. Min första sträcka är 14.7 km (visar sig vara 14.8km) och jag ser en svart prick långt framför mig på den böljande landsvägen strax innan Tumbo. Med dunkande house i lurarna hittar jag snabbt ett tempo som känns behagligt men ändå drivande och jag fokuserar på att hålla blicken alert efter de små blåa skyltarna som agerar vägvisare. Det är varmt, jävligt varmt, och jag börjar efter ett par km känna hur mina kinder pulserar av värme. Min klocka piper till och jag passerar 5 km på 22 minuter. Det var som fan, det känns inte som att jag springer fort. Jag svänger in på en liten grusväg med lutning uppåt och känner hur jag får äta upp min hybris när det börjar kännas tungt. Men så ser jag en svartklädd rygg med Crossfit Berlin skrivet på ryggen. Mina horn växer och mitt Polska blod börjar koka ännu mer än vad det redan gör i solen. Jag beslutar mig för att hålla mitt tempo men saktar in ett par steg för att dricka ett par klunkar från vattenflaskan Hans står och håller mot mig där jag passerar dem vid vägrenen innan jag släpper ut min långa ben igen med siktet inställt på tysken.

Landsvägen slingrar sig framåt utan någon som helst skugga. Klockan piper till på 47 blankt när jag passerar 10 km och jag tänker ”sprängs jag inte nu så är det ett mirakel”. Jag känner mig som en Tjernobyl reaktor som går på högvarv. Blicken är dimmig och asfalten suddas ut framför mig. Men allt är sekundärt då Tysken nu är 3 meter framför mig och jag hör hur han flåsar högt. Jag beslutar mig för att öka i början av en längre backe för att kunna gasa på ytterligare nerför och där tjäna in ett par extra meter. Precis när jag passerar honom och hojtar ”hey, come on, great work!” så hör jag hur han släpper ut ett långt och nedbrutet ”fuuuuuuuccck”. Stackarn, det är inte roligt när Polska Faran är i farten tänker jag och ler för mig själv. Svänger in på en större väg mot Kungsör och ser vår minivan stå vid vägrenen. Halleluja! Tar emot sportdrycken och sprutar i mig två stora klunkar och hör hur resten av laget skriker sig hesa.

Passerar 13.8 km och börjar få panik. Var i helvete är skylten som markerar att det är en kilometer kvar? Nu gör det mesta ont och jag börjar ifrågasätta mitt val av sport. Ångesten knackar mig på axeln och undrar om det inte är dags att kasta in handduken. Det råder fullkomligt kaos i mitt huvud av värmen och jag hinner tänka att jag har sprungit fel. Men så ser jag den lilla blåa skylten och inser då att de har mätt fel, och att sträckan är längre än informerat. Okej, en kilometer kvar. Detta löser du! Springer in på 1.10 och vrålar av lycka. Helvete – är det mitt livs bästa löp? Jag tror fan det!

Skickar iväg Lovisa och sätter mig i bussen för att köra vidare för att hinna langa vatten till henne samt släppa av Hans för sin växling. Hela jag kokar. Men det spelar mindre roll för jag är så förbannat glad.

Lovisa springer på bra och hela laget hejjar på henne inne i Kungsör. Vi får reda på att vi ligger över en timme före och leder. Det är både bra och dåligt. Bra för att vi alla springer snabbare än vi har trott men mindre bra för att vi nu inser att vi har fått en alldeles för tidig starttid vilket innebär att Hans inte får gå i mål före 17:00. Gör han det så får vi penalty på en timme och blir tvungna att hänga kvar en timme innan vi släpper iväg Helena från bil nr 1. Så vi tar ett gemensamt beslut att ringa Hans och be han att maska i en halvtimme. Så Hans får promenera in Kungsör medan vi står vid växlingsområdet och håller koll på tiden. 17.01 springer han in och vi löser av med Helena. Sådärja! Först ut igen, nu har vi ca 3.5 timme innan vi går på igen. Dags för en hamburgare på MAX och lite chill.

Vi anländer till Västerås Camping efter att ha tagit en snabb dusch och har sedan en helt fantastisk kväll på bryggan. Solen skiner, folk badar och det luktar sommar. Det går inte att få mer Svensk sommar idyll. Jag känner mig lyckligt lottad som ger mig själv chansen att göra sådana här saker i livet. Tänk vad mycket jag får se och uppleva.

Klockan börjar närma sig 21:00 och vi förbereder oss för att släppa iväg Elin. Jag byter om och gör mig redo för min andra sträcka som börjar vid Västerås Flygfält, går förbi Klinta och slutar strax efter Irsta. Det är en sträcka på 8.4 km och jag ser framemot den då det börjar bli svalare och det känns pirrigt att springa elva på kvällen.

Jag drar iväg och förvånas över hur fräscha benen känns. De trummar på och när teamet kör förbi mig hör jag hur Lovisa vrålar ”She is an IRONWOMAAAAAN! Kolla på STEEEEGET!”. Jag börjar nästan gråta där och då. Jag tjuter ”YES I AAAAM” och vinkar där jag springer som en gasell in i den svenska sommarnatten. Åh..Jag börjar nästan gråta nu när jag sitter här och skriver inlägget. Vad löpning kan framkalla känslor. Det är helt sjukt!

Efter 4 km blir jag attack-kissnödig och får panik. Helvete, jag kan inte vika av någonstans NU?! Så jag tar ett snabbt beslut, sätter mig bakom en kon i en rondell och kissar. Två mopeder gasar förbi mig och tutar hysteriskt och jag hinner tänka att jag bjuder på den innan jag drar upp shortsen och fortsätter springa i mitt 4.20 tempo. Tyvärr hinner ett lag komma ifatt mig på den korta stunden jag har stannat på och vid 7 km spurtar han förbi mig. Jag kommer in i växlingsområdet 10 meter efter honom och kokar, denna gången inte av värme utan av någonting annat. Helvete vad lack jag är.

Efter att Lovisa och Hans har sprungit sina sträckor parkerar vi i Bålsta IP. Klockan är nu 02:00 på natten och vi alla är rejält trötta. Vi beslutar oss för att sova i bilen. Överallt omkring oss ser ligger utslagna människor i sovsäckar och det hela känns rätt surrealistiskt. Jag kryper ihop och somnar till en halvtimme innan jag vaknar igen av att fler bilar kör in på parkeringen. Sen kan jag inte somna om och när klockan ringer vid 04:00 är jag ett vrak.

Alla lag är samlade när Felicia spurtar in och Elin drar iväg på sin sista sträcka. Det går undan nu och vi har siktet inställt att ta så många roadkills så möjligt (när man springer om ett annat lag). Vid 06:00 startar jag min sista sträcka, då från Kungsängen till Görvälns slott. Här är jag inte tuff. Kroppen känns tung, jag har ätit och druckit dåligt samt fått minimalt med sömn. Dessutom är sträckan klassad som mycket svår och det skickas sms från tävlingsledningen att löpare som springer denna sträckan måste vara uppmärksamma på att följa den snitslade banan då det är lätt att springa fel i skogen. Det känns som att det är upplagt för att gå åt helvete.

Jag drar iväg och bestämmer under mina två första kilometer att hålla 4.50-5.00 tempo men att i backarna släppa på farten rejält. Det visar sig vara en bra taktik då börjar hugga i min höft redan efter 5 km. Varje steg med högerbenet känns som en skarp smäll från sidan och det strålar ner mot utsida lår. Jag blir dock inte så orolig då smärtan har en naturlig förklaring och jag är helt enkelt överansträngd. Efter 10.1 km ser jag skylten under en liten gran i skogen. En kilometer kvar – sen är jag helt färdig! Jag sänker volymen i lurarna för att inte missa om någon kommer upp bakifrån, allt för att slippa bli ett roadkill själv, och trycker på.

Hela laget, båda bilarna, samlas på Ekerö för att vänta in Hans som springer den sista sträckan och springer därefter in i mål tillsammans. Vi är trötta och svettiga men helt lyriska. Vilken grej! Vilket dygn!

Jag är så oerhört stolt över alla i laget och så glad över att få göra detta. Tack till Reebok Nordics för att ni skickar iväg mig på sånt här, det är sånt här som gör mitt ambassadörskap för er guld värt. Att få representera er i ett lag fyllt med människor som står för exakt det vi vill förmedla med vår träning är helt guld värt.

Att våga, utmanas och göra det tillsammans har varit vårt motto denna helgen och vi haft så jädra roligt. Så pass att jag redan funderar på nästa lopp. Hur coolt vore det inte att dra till typ USA eller Sydafrika och springa något liknande?

Jag tror jag har hittat min sport i livet – göra galna lopp, rapportera om dem och ha jävligt roligt längs vägen.








0

Önskerubrik: Varför triathlon?

Jag brukar skämta och säga ”Varför välja en sport att känna sig dålig i tre?” när jag sitter där med uppgiven blick och blött hår som droppar ner på mina fötter i det kalla omklädningsrummet på Kronobergsbadet. För helt ärligt talat, vore det inte enklare att välja EN sport och fokusera på istället för tre varav två av grenarna var helt nya för mig när jag började med dem.  Jo, man kan tycka det. Men sen är vi triathleter en speciell sorts av människor, vi tar gärna inte enkla vägen och vi är många gånger högpresterande människor, vare sig det handlar om träning, jobb eller sociala sammanhang.

Jag höll på med crossfit innan jag kom in på konditionsträning och innan dess var jag en typisk styrketräningstjej som gick morgonpromenader och åt kvarg. Jag böjde 110 kg och drog 140 kg i mark. En stark jäkel med andra ord. Men desto starkare jag blev desto tyngre jag blev jag när jag sprang och det störde mig. För jag ville göra både och, jag ville också springa sådär lätt som andra träningsprofiler. Jag ville också uppleva runners high och känna mig snabb. Så jag trappade ner på crossfiten och började träna löpning mer fokuserat. Vilket såklart ledde till att jag efter ett halvår fick benhinneinflammation och därefter hälsporre då mitt löpsteg inte var mycket att hurra över och kroppen inte riktigt var van vid den mängd löpning. Min kille cyklade en del på den tiden och tjatade på mig att jag skulle köpa en cykel så jag kunde börja cykla med honom. Jag vägrade då jag föraktade cyklister och tyckte det var ett gäng wannabe tour de france dårar. Men efter att ha fått löpförbud som ledde till lite lätt panik för att konditionsträningen skulle utebli gick jag med på att åtminstone testa en cykel när jag var nere hos mina föräldrar i Ystad. Vi åkte bort till Roslins cykel och testade runt men köpte aldrig någon då jag var fast besluten att köpa en MBT.

Några veckor senare står jag i Bandhagen och swishar 5000 för en röd gammal trek med smala hjul och bockstyre. Jag hade blivit med snabb cykel och följande månader spenderade jag x antal timmar med att harva runt Stockholm. Minst hälften av gångerna gråtandes då allt gjorde ont och det var så jobbigt. Inte helt oväntat då jag varken hade gjort någon bikefit eller hade korrekt sadel.

Men som med allting jag gör så behöver jag ett syfte, ett varför. Detta varför leder in till ett mål. Vad skulle jag göra med all denna cykling? Om ett par veckor skulle jag börja springa igen men ville inte riktigt sluta cykla. Det var då jag hörde om Stockholm Triathlon, tänkte ”hur svårt kan det vara?” och anmälde mig till sprint-distansen. En månad senare hundsimmade jag mig igenom mitt första triathlon och under sista kilometrarna på löpningen mot målgång tänkte jag ”Herrjävlar vilken grej, jag tänker göra om detta igen, men denna gången träna för det.”

Och på den vägen var det. Jag spenderade 3-4 månader i simhallen och lärde mig att crawla, bytte upp mig till en ordentlig cykel med shimano 105 växlar och gjorde en bikefit som fick himmeln att öppna sig och min rygg att vråla ”halleluuuja!”.

Jag tror den största drivkraften att fortsätta med triathlon var känslan att lära sig något helt nytt. Jag gick igång på att lära mig att crawla och cykla på andra sätt än från punkt a till b i stan. Det var som en helt ny värld och jag lärde mig hela tiden något nytt och framförallt – blev bättre och bättre. Vilket man blir när man börjar på noll , det kan inte gå annat än uppåt.

När jag sen insåg hur många människor som följde detta nya intresse och hur jag inspirerade till att våga testa själva så fick jag motivation att testa en IRONMAN halvdistans i Jönköping. Vilket spred sig och många blev inspirerade att göra samma vilket ledde till att blev jag tillfrågad ett par månader efter loppet om jag ville bli IRONMAN Ambassadör. Och sen rullade det på med att Canyon lånade ut en min tempocykel till mig och jag blev ner bjuden till Polen och Spanien för att köra halvdistanser och dela med mig av detta i mina kanaler. Lika mycket som triathlon blev en del i mitt liv så blev det även en stor drivkraft för andra och det är mycket av det som har gjort att jag har delat med mig av när det går bra men även mindre bra i mina kanaler. För jag tycker inte alltid det är skitkul. Träning är inte alltid kul. Och jag tycker det är viktigt att skriva om, inte bara att dela med sig av lyckade träningspass, vinster och pressade tider.

Mitt mål har aldrig varit pallplatser eller att tillhöra de bästa i Sverige. Jag omger mig gärna med proffs, tränar gärna med gymma atleter men jag har inga planer på att bli en av dem. Det är inte det jag vill uppnå med min träning. Vilket många tror, speciellt nu när jag har tagit tjänstledigt. Många människor nästan förväntar sig att det är för att ha ännu mer tid att träna för en tävlingssatsning. Ta sig till Kona Hawaii. Det är helt fel, för jag tränar inte mer idag än jag gjorde när jag var anställd. Jag tränar bara på lite mer humana tider och kan bestämma mitt schema mer fritt, men träningen är inte mitt primära fokus. Och det måste det inte vara heller, även om man tränar tre grenar.

Jag vill prestera x antal minuter bättre för varje tävling och framförallt gå i mål med samma känsla som jag kände under mitt första lopp. Jag vill inspirera andra till att våga testa och lära sig något helt nytt. Jag vill visa att det går att träna hårt men inte nödvändigtvis göra det för att vilja vinna. Att inte behöva välja bort allt annat bara för att man vill bli bra på något. Jag vill ta ut mig totalt, utmanas och njuta av vad min kropp är kapabel till.

Jag kommer alltid minnas när jag gick i mål i Kalmar. Det var ca 3.5 vecka efter cykelolyckan och jag hade beslutat mig att köra ändå (läs om det här och racereport här). Inget beslut jag vill att andra tar efter för egentligen var det hål i huvudet att göra en fulldistans IRONMAN med de skadorna jag hade. Men. Jag hade mina anledningar och hade nog inte fortsatt med triathlon om jag inte hade genomfört loppet.

Som det ser ut nu kommer jag alltid simma, cykla, springa men jag funderar på att ta en tävlingspaus från triathlon nästa säsong och cykla mer gravel, slipa på min löpning och börja klättra. Kanske kör något swimrun och tar ett par månader i gymmet för att bygga upp styrkan igen. Finns så mycket jag vill testa och utvecklas i. Triathlon kommer alltid finnas kvar, men suget efter denna säsongen kommer, som det känns nu, vara lite mättat. Om 3 veckor gör jag mitt 6e IM lopp. Jag vet att den siffran kommer dubblas, men måste det hända nu nu nu?

För dig som funderar på triathlon så finns det bara en sak och det är att testa! Du har inget att förlora på det och det är en fantastisk sport som kommer utveckla dig på flera plan. Man vet aldrig vad som kan hända om man inte testar. Kör!

För mer läsning om just triathlon så finns hela arkivet här.

18

Löpning genom Södra Hällarna

Vilken jäkla dag! Wow wow wow. Efter frukosten satt jag och skrev i två timmar innan vi begav oss i solen. Calle sprang med första 5 kilometerna, tog ett par bilder och vinkade sedan hejdå medan jag fortsatte in i naturreservatet Södra Hällarna.

Planen var att springa 21 km men någonstans på vägen fick jag feeling och passet slutade på 30 km. Det var liksom inte alls jobbigt. Jag ville bara fortsätta längre och längre. Min nyfikenhet för vad som dolde sig på nästa stig och bakom nästa krök tog över. Benen trummade på mot marken, mina andetag var stabila jämte de rytmiska stegen och jag kände mig stark. Solen värme min svettiga panna och meter efter meter tog jag mig framåt. Stigar avlöste varandra, jag hoppade över stenar och duckade för grenar. Helt plötsligt sprang jag längs med en ravin och vid slutet av den upptrampade lilla stenstigen fanns en rostig trappa som ledde ner till stranden. Jag kände hur min äventyrslust styrde och jag tog mig snabbt ner och fortsatte springa längs med stranden med något tyngre steg i den vita sanden.

Jag var hänförd. Vilken ö. Jag kände hur min kärlek för den dramatiska ön växte för varje meter jag sprang. Tacksamheten över att se och uppleva något sådant grep tag om mig så kraftigt att jag fick dra ett par djupa andetag.

Helt plötsligt tog stigen slut och jag befann mig på en asfalterad väg. Fortsatte upp mot Höglint, rundade Ygne och sprang sedan tillbaka mot Novi igen.

30 kilometer.

Imorgon ger mig av norrut, jag längtar.

34

Race Report Stockholm Halvmarathon

Visst är det lustigt det där med löpning. Hur normaliserad en distans blir efter ett tag. Hur man kommer till en punkt där man utan att reflektera över distansen säger ja till en startplats till Stockholm Halvmarathon då man ”ändå ska springa långpass” den dagen. Ni får ursäkta, det kanske låter nonchalant och jäkligt pretto men det fantastiskt häftigt för mig att ha kommit så långt i min löpning och faktiskt kunna ta så lätt på en distans som 21.1 km. För ja, jag ska ju ändå springa den distansen – så varför inte göra det med tidschip och en jädra folkfest?

Så med den inställningen så bestämde jag mig en vecka innan att köra vilket dessutom Natalie också skulle göra, så vi beslutade oss att teama upp och springa ihop då vi båda skulle köra på relativt samma tempo. Mitt mål var att komma runt på ett jämt tempo utan att blåsa ut mig totalt. Det var trots allt ett träningspass men kände ändå att jag ville köra på under 1:45.  Det är en realistisk tid som är fullt möjlig men med rådande situation så visste jag helt enkelt inte hur det skulle gå. Jag sover ju som sagt fortfarande rätt dåligt, nacken strular och min energi tar tvärstopp vissa dagar. För kunde jag dippa men ändå ha 30% kvar att bränna på med men nu är det helt stopp. Jag har fortfarande inte fått tillbaka glöden helt, varken psykisk eller fysiskt.


Vid 14:00 hämtade vi ut våra nummerlappar och snackade lite strategi. Det var varken nervöst eller stressigt, vi är båda rätt vana vid lopp och vi skämtade om att det kändes lite märkligt att springa utan att ha simmat och cyklat före. Stötte på Anna och Desiree som också skulle springa. Kramkalas och powerpepp av magiska kvinnor. Stämningen var på topp…tills jag upptäckte att jag saknade min mobilhållare vilket jag i panik fick ringa ner Calle för som lyckligtvis var hemma. Jädra tur man bor nära Slottskajen. Pjuh! Sen blev det lite bråttom att lämna in väskorna och det var mitt i allt tumult jag tappade bort Natalie. Jag provade att ringa henne ett par gånger samt skrev ett par sms. Det ekade tomt på svar så jag beslöt mig att ställa mig i startfållan och leta efter henne där då vi hade sagt tidigare på dagen att starta i grupp B.

Jag missar helt i jakten på Natalie att ställa mig vid 1.45 gruppen och hamnat bakom 1.50 gruppen. Helvete. Jävla miss av mig och blir irriterad över vad som väntar mig. Tanken på att kryssa mellan hundratals människor och redan vid start börja pressa gjorde mig lite irriterad men jag lyckades skaka av mig det rätt fort. Solen sken, folk var taggade och jag hade precis fått en kram av en tjej som hade anmält sig på grund av mig. Hybrisen över detta faktum gjorde mina steg lätta när väl startskotten gick.

De första 5 km gick bra. Jag tappade fart på att kriga mig fram de första två kilometrarna men sen lossnade det och jag rundade Kungsholmen med lätta steg och ett leende på läpparna. Kollade på klockan och såg att jag hade kört 5 km på 25 minuter vilket jag var oerhört nöjd över, speciellt när jag knappt var andfådd och hade bra tryck i benen. Fortsatte förbi Rålis och fram på Norr Mälarstrand när jag plötsligt hör mitt namn…

….där kom Calle på cykel och vrålade mitt namn! Tjoho! Hej hej! Det gav extra tryck i steget och jag fick fart. Passerade 10 km på 49 minuter vilket jag blev lite missnöjd med nu när tävlingsdjävulen kom igång i mig och farten hade skärpts. Skärpning Swica väste jag för mig själv, det är ingen hets läxade jag upp mig själv. Fortsatte vidare in mot Gamla Stan, passerade 14 km och kom över till Södermalm när jag kände hur ryggen sakta men säkert började låsa sig. Fan i hela helvetets jävla skit helvete. Inte nu när jag hade ett flow. Jag saktade in och fokuserade på ett jämt, löst och ledigt löpsteg med blicken fast i nacken på killen som sprang framför mig. Tuggade på med en sinande energi och norpade åt mig en gel som delades ut nere på Söder Mälarstrand. Blev livrädd att energin helt plötsligt skulle ta slut och jag skulle vägga. Man vet ju aldrig med mig nuförtiden muttrade jag bittert och fortsatte mala kilometer efter kilometer.

När jag passerade 19 km tryckte jag på det sista och hann tänka att det faktiskt hade gått rätt fort ändå. Det kändes bra rent löpmässigt och hade jag inte haft min lilla fadäs med nacken som strålade ner mot ryggen hade jag nog kunnat ta ett PB. Den insikten fick mig att sträcka på mig och ta jävligt stora steg in sista biten mot målet. Att gå i mål var liksom…nej fan, det var ingenting jämfört med den insikten. Jag insåg där, efter 20.8 km bara ett stenkast från målet hur långt jag hade kommit med min löpning. Med min träning. Jag hann tänka på nästa år och fantiserade var jag skulle befinna mig då. Om det känns såhär lätt att springa på 1.46 när jag för ett år sedan krigade mig fram att ens klara av 1.48 så finns det ju inga gränser på var jag är om 1, 2 eller rentav 10 år. Kroppen är fantastisk och jag har inte bråttom. Allt har sin tid och bara jag har roligt på vägen så kommer allt lösa sig.

Ser redan framemot nästa års halvmarathon för det var sjukt roligt. Vilken folkfest och dunderpublik! Så oerhört bra arrangerat och riktigt kul att springa ett lopp på eftermiddagen för en gångs skull. Vi ses nästa år, då jädrar ska förutsättningarna vara lite bättre för mig.

0

Veckans träningslista V37

VECKANS PASS:
Måndag: Kort cirkelpass med fokus på marklyft och bål.
Tisdag: Ett för jäkla dåligt benpass som slutade med att jag låg på golvet efter en halvtimme och halvhjärtat gjorde några försök till situps.
Ons: Crosstraining på SATS + egna intervaller efteråt.
Tors: VILA
Fre: 4×4 min intervaller löpband.

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Har tränat själv hela veckan så det får bli mig själv då… Det där lät riktigt deppigt.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Mjäh, har inte haft någon bra träning denna veckan. Har känt mig trött och haft ont i nacken. Ska bara ta mig igenom den och sen aldrig mer tänka på den igen.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
Karakou – Gruset.

VECKANS MOTGÅNG:
Min trötthet, min nacke, mitt osug, min karaktär.. allt.

VECKANS REFLEKTION:
Har absolut ingenting att reflektera över. Vad vore det liksom? Att den suger. Det är bara att acceptera och tugga i sig. Det kan inte vara på topp alltid.

VECKANS HELL YEAH:
Spelade in ett avsnitt till Lofsans nya podd ”Pro Bono Podden” i onsdags. Ser framemot att dela den med er. Mycket snack om mental inställning, prestation och tävlingshets.

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: Stockholm Halvmarathon.
Söndag: Strenght pass på Vici + promenad.

VECKANS EXTRA:
Löpeventet jag höll i på Löplabbet i Måndags, är fortfarande hög på den kvällen.

0