Vaknar upp i NYC

Blundande och låtsades som att jag var i NYC imorse. Jag kisade lätt med ögonen mot den (enda) stora byggnaden utanför fönstret och låtsades att det var en av många skyskrapor i staden som aldrig sover.

Utanför de stora glasspartierna piskade regnet och det var fortfarande mörkt när jag steg in på ARC, Blique By Nobis för morgonyoga med CLEAN. En bättre start på en grå fredag fanns nog inte tänkte jag för mig själv när jag hängde av mig min blöta kappa och satte mig tillrätta på mattan med en filt om mig.

Vi var ett litet men mysigt gäng som började morgonen med yin-yoga innan vi fortsatte med en ordentlig frukost med utsikt över norra delen av stan. Smoothies varvades med olika doftprover och presentation av CLEANS nya doft ”Simply Clean” (finns här) med där bergamott, lavendel, mimosa, vit mysk finns bland doftnoterna.

Jag har använt ”Skin” och ”Fresh Cotton” i flera år och gillar verkligen de enkla och rena dofterna. De funkar väldigt bra dagar med träning eller där jag vill vara lite ”anonym”. Jag bryter av dessa lättare dofterna mot kvällen eller på helgerna med tyngre parfymer som är maskulina, träiga och väldigt skarpa. En favorit är Heliaca Från Le Couvent (finns här). Jag har nog aldrig fått så många komplimanger för en doft som jag har fått när jag har på mig den.

Tack för en fin morgon, det var mysigt att drömma sig bort för en stund.

Foto: Amanda Moritz

16

Veckans träningslista V49

VECKANS PASS:
Måndag: 25 min löp + core.
Tisdag: 3 x 3 min löpning 4.10 fart + marklyft + pushpressar.
Ons: Benpass med Felicia.
Tors: Crossfitpass med Karolina och Felicia.
Fre: Yoga + 1 timme på crosstrainern (gäller att börja vänja vid kroppen vid den typen av rörelse).

VECKANS TRÄNINGSKOMPIS:
Felicia och jag har krigat på denna veckan. Vi går båda som två stelfrusna ankor idag pga brutal träningsvärk.

VECKANS BÄSTA TRÄNING:
Benpasset jag satte ihop åt i onsdags. Vi fick kontakt i baksida låt och rumpa genom hela passet.

VECKANS TRÄNINGSLÅT:
The Wave – Miike Snow.

VECKANS MOTGÅNG:
Finns ingen träningsmässig motgång. Det rullar på bra. Kroppen är fräsch efter loppet och svarar bra.

VECKANS REFLEKTION:
Vikten av att ha en ”lekperioder” ibland. Som exempelvis denna veckan efter tävling. Jag tränar det jag är sugen på och följer inget schema. Visst har jag en dialog med Mattias för planerna framåt, men just nu njuter jag av att träna planlöst ett tag och ladda om inför ett nytt träningsblock inför nästa tävling. Det funkar inte att gasa på hela tiden. Man måste ladda om. Både mentalt och fysiskt.

VECKANS HELL YEAH:
Min medverkan i Musikhjälpen är nu live!

VECKANS HELGTRÄNING:
Lördag: Långpass löpning med Joakim.
Söndag: VILA.

VECKANS EXTRA:
Funderar på att springa ett ”vanligt” marathon nästa år. Alltså inga berg, ingen öken eller skog. Utan en hederlig asfaltsmara. Jag har aldrig gjort det (förutom i koppling till IRONMAN då).

27

Swica´s Springbössa för Musikhjälpen

ÄNTLIGEN får jag berätta vad jag ska göra den 12:e december och 12 timmar framåt. Håller ni i er? Okej, here it goes. Gud, Jag är så nervös inför detta.

Jag ska vara med i Musikhjälpen och kommer gå in i buren 08:00 den 12:e december!

Tillsammans med er öppnar jag upp bössan som heter ”Swica´s Springbössa för Musikhjälpen” och kommer under 12 timmar tillsammans med er hjälp samla in pengar för årets tema ”Sex är inte ett vapen” genom att stå på en crosstrainer i 12 timmar inne i buren.

Det är ett tungt ämne och när Musikhjälpen kontaktade mig i oktober blev jag såklart väldigt glad men även väldigt besluten om att använda min glädje för rörelse till just detta. Och sprida den rörelsen. Kanske får det någon att ta sina första löpsteg. Och bara det lilla, nej fel ordval. Det är inte lite. Det är stort. Bara det är ett steg i rätt riktning. Och samlar vi dessutom in pengar… ja men ni förstår ju själva. Panggrej.

”Sexuellt våld finns i krig och konflikter världen över. Människor i alla åldrar utsätts för våldtäkter, sexuell tortyr och tvingas in i prostitution och tvångsäktenskap.
Överlevare lämnas med livslånga skador, trauman och stigman – medan många förövare går ostraffade.
” Läs mer om årets tema här.

Varför en crosstrainer och inte ett löpband? Av den enkla anledningen att det låter för mycket då jag kommer stå i direktsändning och bland andra gäster som gästar buren. Så vi löste det genom att ta det närmsta man kunde komma till löpning. Däremot så vill jag att NI springer. För detta gör vi tillsammans och alla kan vara med i denna utmaningen. Det är så vi kommer att bidra och så vi förhoppningsvis kan samla in en ordentlig summa i vår bössa. Jag tillsammans med Musikhjälpens team kommer skicka ut utmaningar till er och ni som kan får gärna, nej ni måste, komma till torget i Västerås och peppa på. Men även hjälpa till då vi kommer plocka in personer från bland annat torget för att lösa av mig så jag kan få äta, gå på toaletten och vila en stund.

För er som inte har möjlighet att komma till Västerås ni får mer än gärna posta bilder, skicka filmer, dela er löpning och era bidrag till bössan. Detta kommer repostas och delas samtidigt som jag kommer uppdatera er så mycket jag kan inifrån buren.

Uplägg:
Skänk 10 kr, 100 kr eller 500 kr per kilometer ni springer själva eller i grupp/företag. Hänger ni med? Detta för att alla ska kunna vara med och bidra.

Jag kommer behöva allt stöd jag kan få och ser framemot att göra detta tillsammans. Det kommer finnas olika nivåer och när en viss summa är nådd så kommer vissa saker hända. Mer kan jag inte berätta nu. Men desto mer vi samlar in, desto mer vi springer – desto mer utmaningar kommer även jag få.

Bössan kommer finnas live här och ni kan börja skänka från och med måndag.

Är ni med mig nu? Hur långt klarar vi av att springa tillsammans? Och framförallt – kommer jag klara timmarna i buren?

Herregud. Detta är OEEETRROLIIGT SPÄNNANDE!
 

76

Snapshots Jerusalem

Ända sen jag cyklade genom området i Brooklyn där de ultraortodoxa chassidiska judarna lever som i en värld som tycks stå stilla har jag fascinerats av dem. Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är, men den mystik och integritet som omger dessa människor gör mig nyfiken och jag kom på mig själv att under denna resan ställa väldigt många frågor om traditioner, livet och historian bakom.

De äldre tittar knappt på mig. Kanske någon enstaka blick. Jag befinner mig så djupt in i de judiska kvarteren man kan komma och jag håller mig av respekt på avstånd med kameran.

Det är när jag passerar en litet träsnideri jag hör hur någon ropar efter mig. En ung kille med stort leende och en hållning som påminner om en fifflare från 40-talet vinkar mot mig. Ni vet en sådan som står lutad mot en vägg med en tandpetare i munnen och viskar på bruten engelska att han ”kan fixa allt”. Jag vänder om och vi börjar prata. Han är nyfiken. Som de flesta är i Israel. Och vi sätter oss ner, han med sitt te och jag med en kopp svart kaffe som påminner om tjära och får blodet att rusa.

Vi pratar om tron, om hur det är att vara ung i ett strikt judiskt samhälle och om längtan efter att se mer av världen. Och trots att vi lever så olika liv så är vi, på många sätt, väldigt väldigt lika.

Jag skrattar till när jag tänker på hur han beskriver min ålder som ”you are not old, but not young” och höjer sin lilla kopp mot mig i en skål. Ja, det är fan en bra beskrivning ändå tänker jag och vi säger hejdå till varandra. Han fortsätter sitt där och jag fortsätter min promenad mot en annan del av Jerusalem.

57

Att ge sig själv en månad

Jag sitter vid en liten liten bar i Jerusalem och dricker kaffe. Mannen i baren tittar nyfiket på mig medan han hackar någon form av frukt. Kan det vara stjärnfrukt? Nej. Ser mer ut som någon form av citrusfrukt. Jag tittar upp från skärmen och ler mot honom. Han fyller på mitt kaffe och frågar var jag är ifrån. Vi pratar en stund, han berättar på knackig engelska om sitt liv i Jerusalem, oroligheterna men även med stolthet om sitt land. Jag berättar om min resa, om hur mitt andra besök i Israel har gett mig en djupare förståelse för landet och hur jag trivs här. Hur bra jag tycker om människorna, hur vackert det är och hur välkommen jag känner mig. Han ler stort mot mig och jag ser hur glad han blir över mina ord. Jag bär med mig det. Den där glädjen. Jag väver samman den tillsammans med min nyfikenhet och den behagliga känslan av att ha gjort någonting rätt. Jag syftar på min halvtids-månad.

Det är ingen hemlighet att det har varit ett par tuffa månader. On top of that har jag flängt runt, flyttat och haft en drös med deadlines. Men vad var alternativen? Så jag beslutade mig att hålla ihop det. Bita ihop och gasa med ett mål i sikte. Först var det en Chanel-väska. Ja. Jag tillhör den kategorin som drömmer om en Chanel. Det finns till och med ett sparkonto som heter Chanel och pengarna fanns där. Men så började jag tveka. Under mina sömnlösa nätter började jag fundera på om jag verkligen ville ha en Chanel. Ja jo, det ville jag. Men ville jag ha den nu? Behövde jag den nu? Och jag kom fram till att även om det är en dröm, så kan jag uppfylla den drömmen på ett trevligare sätt. Jag kan uppfylla den efter en vinlunch i Paris som avslutas med ett besök i butiken. Jag kan uppfylla den, men jag behöver inte den. Nuu behövde jag något annat, en större morot än så.

Jag behövde tid.

Så jag gav mig själv november i present. Jag tackade nej till 2 uppdrag, bestämde mig för att jobba halvtid (hur man nu kan mäta det när man är egen företagare) och frågade mig själv varje dag: vad vill jag göra?

Så vad gjorde jag?

Det första jag gjorde var att boka av några event samt bokade om de möten jag kunde till december och de som jag behövde ta flyttade jag fram till efter 10:00 på morgonen så jag kunde ta sovmorgon, äta frukost i sängen samt scrolla Instagram i lugn och ro. Jag drog till Göteborg en helg med 10 tjejer för att se Mia Skäringer. Men tog mig även tid för att träffa och träna med min coach och göra det jag behövde trots att vi åkte tillsammans. Jag spontanbokade en resa till Thailand där jag ägnade dagarna åt att sova, träna, äta träna och äta lite till. Jag spenderade mer tid med mig själv, fokuserade på min träning och skrivande. En helg åkte jag ut till Sandhamn, till människor som har blivit min familj och lät höstens råa vindar från havet omfamna mig. Jag sprang ett ökenmaraton i Eilat och såg solnedgången 442 meter under havsytan i Döda Havet. Jag grät en del men skrattade desto mer. Jag gick på dejter, spenderade nätterna med att inte bry mig om vad klockan blev och kände hur stressen över livet, jobbet och allt ”man borde” började ebba ut.

Det är ett av de bästa besluten jag har tagit.

Jag tog ägandeskap över min situation. För det var det jag var tvungen att göra. Det var och kommer alltid vara mitt egna ansvar att må bra. Sen om det var rätt beslut att ”checka” ut och bara jobba när det var som allra nödvändigast – ja det återstår att se. För nej, det är ingen ekonomisk tillgång att göra såhär. Mitt bankkonto är som stora delar av döda havet, uttorkat.

Visst är det en fördel att vara egen företagare när det kommer till att ta ledig på det här sättet. Men det är en risk och en gnagande känsla av osäkerhet gällande kommande månaders inkomst. För även om jag har en buffert och ett kapital så kan jag aldrig veta status på kommande uppdrag. Har mina beslut denna månaden påverkat mig negativt framöver?

Jag tror och hoppas på att det är tvärtom. Att det ekonomiska bortfallet istället gav mig något mer, något som är mer värdefullt.

I värsta fall får jag sälja en väska. Eko-system ni vet.



94

Snapshots Israel

Köpte en ny kamera för ett par veckor sedan. En Canon M6 Mark II. Och förutom det 15-45 mm objektiv som följde så köpte jag även ett 32 mm objektiv.

So what about my kamera? Hittils levererar den. Jag leker runt en del och testar mig fram. Foto är ett stort intresse och det finns väldigt många bilder som aldrig hamnar någon annanstans än i en mapp på min dator. Vissa bilder pillar jag med andra är helt råa. Det är väldigt rogivande.

Så här kommer ett gäng bilder jag har tagit de senaste dagarna.

Eilat

Blev positivt överraskad av Eilat. Det är en stad som trots den lite lätt Nevada-känslan som slår en när man kör genom öknen och hotellen tornar upp framför en har en viss charm. Det är easylife och vattnet, som jag numera förstår varför alla pratar om, är fantastiskt.

EN YAHAV

Drog på jeepsafari ca 1.5 timme norrut från Eilat. Det var helt stilla i luften och det enda man hörde var sina egna andetag. Så oerhört häftigt.

Masada

Åkt vidare till Negevöknen, i början av Döda Havets sydligaste spets. Ca 400 meter upp på ett avskilt berg med en tydlig platå ligger Kung Herodes den stores pampiga fästning Masada. En plats som fortfarande rör upp känslor bland nutidens judar. Jag pratade en del om detta med Hani, som guidade och öppenhjärtligt berättade om det moralisla dilemma som många tampas med när det kommer till Masada.

Fästningen har blivit en symbol för det judiska motståndet mot allt främmande herravälde på grund av det kollektiva självmord som begicks av judarna när romarna stormade fästningen. De tog sin in och möttes av tystnad. De enda som hade överlevt var två kvinnor och fem barn som gömt sig djupt ner i en grotta.

Varför är detta ett moraliskt dilemma? Jo för inom judendomen så kan bara din gud avgöra ditt öde. Om du ska fortsätta ditt liv eller ej. Och Tami förklarade det så fint när hon tog upp koncentrationlägerna och berättade om hur judarnas liv fortsatte därinne trots svält, sjukdomar och hårt jobb. Trots döden som cirkulerade omkring dem. Livet fortsatte. Barn föddes, små inrättningar av tvätterier, affärer och andra tjänster utbyttes. Hon sa det med en sådan stolthet i rösten, men även en underton av sorg. En tyngd över förföljelsen och att bli berövad på sitt hem. Och därför är Masada något som berör. För dessa människor tog beslutet om livet i egna händer vilket inte lirar i linje med den tron som finns.

Vad jag själv tycker om detta är irrelevant. Jag försöker nollställa mig när jag är på historiska platser. Religion har alltid intresserat mig och jag är väldigt säker i mig själv och vad jag tror och inte tror på.

Hur som så är Masada ett ställe jag är glad att jag besökte. Nästa gång vill jag hajka hela vägen upp för att ta linbanan ner. Denna gången lät jag benen vila. Tyckte de hade gjort sig förtjänt av det.

Dead sea

Sist jag var här så minns jag att jag tyckte det kändes som att vara i rymden. Eller, nu vet jag inte hur det är men om jag säger som såhär – jag fick en futuristisk känsla. Samma som jag har nu.

Döda havet är jordens lägsta punk och ligger 442 m under havsnivå. Vattnet, som innehåller 33 procent salt jämfört med ett vanligt hav med 3-4 procent går ihop med den disiga himmelen som skiftar rött och violett vartannat.

Det är häftigt. Det är det.

50

Race Report Eilat Desert Marathon

Precis när The Veldt med Deadmau5 börjar spela svänger jag vänster upp för en liten brant stig och höjer sedan blicken. Nedanför mig sträcker den tegelfärgade sanden ut sig och bergen tornar upp sig framför mig. Som en hägring. Jag släpper ut armarna, flaxande, som en fågel, och låter benen rulla nerför den sandiga dalen som vanligtvis är fylld med vatten. Jag springer med solen i ögonen, den varma vinden omfamnar mina nakna ben och det dammar från mina lätt trippande steg som jobbar sig neråt förbi stenar, hål och djup sand som tycks svälja fötterna hela. Jag ler stort och njuter av varenda sekund då jag vet att det snart kommer vända och stiga uppåt igen. Men det är då. Jag är här nu. I just denna stund. Och jag är mer levande än någonsin.

Låt mig ta det från början. Vi snurrar tillbaka klockan till 03:55 när mitt alarm ringer och jag vaknar med ett illamående som får mig att tänka inte en utan två gånger vad som egentligen pågår. Jag tassar upp och dricker lite vatten. Det ger med sig något och jag gör mig i ordning med låg blick. Jag är inte så nervös som jag brukar vara innan lopp. Den insikten får mig att stanna upp i vad jag gör och jag sätter mig ner på sängen. Jag går igenom planen i huvudet, räknar mina gels som ligger nerstoppade i min löpväst och dubbelkollar så att min spellista på Spotify är nedladdad i offline-läge. Det känns bra. Jag har läget under kontroll. Jag ger ifrån mig ett högt ”hmpf” och går sedan ner till receptionen för att hämta min frukostlåda. Ni vet den där frukostlådan som jag anmärkte på första dagen? För er som inte kollar mina stories så berättade jag där om att jag reagerade på att restaurangen inte hade öppet för frukost under tävlingsdagen. Jag har aldrig varit med om det innan. Så märkligt att anordna lopp och inte tänka på sådana detaljer. Speciellt när loppet startar 06:00 och frukosten öppnar 06:00. Tyvärr var det en del logistiska och administrativa missar här som jag personligen tycker man ska ha koll på efter 9 år som arrangör av ett lopp. Men, det tar inte bort det faktum att jag tycker att det är ett fantastiskt lopp med så oerhört mycket hjärta.

Okej, åter till frukostboxen. Den var fixad efter viss bestämd önskan från mig. Jag skäms inte, jag drar mer än gärna av plåstret och frågar efter det andra tänker på. Och jag tycker det är sjukt viktigt med konstruktiv saklig feedback till tävlingsledningen.

Vid 04:30 var jag åter på mitt rum och åt 2 skivor med vitt bröd och ost. Sköljde ner det med vatten och lite juice samt norpade åt mig 3 små torra kakor i fickan som fick agera promenadsnacks bort mot startfållan. Gällande energin så hade jag och Mattias Reck (min coach) en plan om att inta 2 Maurten-gels i timmen samt sippa på lite sportdryck. Detta skulle ge ungefär 55 g kolhydrater. Därefter sista 15 km skulle jag dra i mig 2 gels med koffein direkt. Jag höll mig enligt plan, däremot drack jag för dåligt vilket kändes i njurarna runt 26 km.

Det är mörkt när jag ställer mig tillsammans med de andra löparna. Det suger till i magen. Snart så. 06:00 hör jag ett vrål och inser att startskottet har gått. Jag sätter iväg och inser att jag, som vanligt, håller ett för högt tempo. Jag drar ner från 4.30 till 5.30 och börjar nöta mig framåt. Jag inser snabbt efter att ha svängt in på den den långa flacken mellan de provisoriska saltpoolerna att det kommer bli svårt att hålla utsatt tempo längre fram om underlaget fortsätter att förvärras. Vilket det gör. När jag passerar 8 km så sjunker mina fötter ner så pass mycket att mina vader får jobba dubbelt så hårt. Det är stenigt och man får hela tiden passa sig var man sätter fötterna.

Jag morrar.

Solen har börjat gå upp över bergskammen och skapar ett guldigt skimmer i ökendalen där tåget av löpare ringlar sig fram. Det är makalöst vackert och jag får hämta andan flera gånger för jag blir så tagen av vyn. Mitt morrande upptar och istället blir jag tjock i halsen. En känsla av eufori blandad med ett sorts lugn sprider sig i min kropp och jag tänker på året som har gått. På min sorg men även min lycka, besvikelse och nyfikenhet över livet. Det är helt tyst omkring mig och det enda jag hör är mina andetag. Jag är en mittpunkt.

Vid 9 km märker jag hur min mage närmar sig en ordentlig kramp och jag böjer mig framåt av ilande smärta. Jag får panik. Magras? Nu? Jag brukar aldrig få magras. Jag tar en snabb överläggning med mig själv och beslutar för att inte chansa utan stannar på första bästa bajamaja. Det går en kilometer och jag spanar för mitt liv. HUR KAN DÄR INTE FINNAS EN BAJAMAJA PÅ 10KM? Nej för jag befinner mig i fucking öknen. Svetten lackar i pannan och solen som nu bränner på för fullt gör inte det hela bättre.

Plötsligt ser jag.

Är det?

Kan det vara?

Ja men tamejfan, där står bajamajor! Jag blir så glad att jag inte ens bryr mig om att bli irriterad över att de bara har ställt fram 2 stycken. Nu i efterhand undrar man ju över idiotin. Men just där och då skulle jag kunna kyssa den gröna lilla lådan.

Flyger fram efter mitt besök och säger åt mig själv att inte haka upp mig på tidstappet. Jag fick stå och vänta i en kö i säkert 6 minuter och sedan tog det ytterligare någon minut. Nu i efterhand inser jag att det var det som fick mig att tappa min pallplacering. För ja, jag kom 4:a i min age group och på 16 plats overall av 3000 deltagare. Kan ni fatta? Knappt så jag gör det.

Men jag är inte bitter. Nej, faktiskt inte. Jag hade kunnat springa in de minuterna vilket jag ej gjorde, och det måste jag jobba på framöver. Bli snabbare, starkare. Det är bra motivation för mig själv. Den enda jag tävlar mot är mig själv.

Passerar 13 km och undrar vadihelvete det är som händer. Benen är tunga, min andning låter värre än Plura på löpbandet och det sticker i fotsulorna. Jag biter ihop, borrar ner blicken och tuggar på i ytterligare 5 km innan jag märker att jag möter folk. Ah, de är på väg tillbaka från vändpunkten inne i dalen mellan de två stora berg som omger oss. Det tar några minuter och sen är jag där jag med, vid konen, som om livet hängde på det. Jag börjar springa på och märker hur lätt det går. Jag tittar på klockan och ser hur 6 tempot byts ut till ett lekande lätt 4.50 tempo. Vad fan är det som händer? Då inser jag att jag precis har klarat av den första stigningen. En lång stigning i sand som aldrig tog slut. En sådan där som suger ur musten ur benen. En sådan som kan vem som helst att börja svära högt. Och nu var jag på väg nerför den. Jävlar, nu gick det undan.

Vid 23 km börjar jag och 3 andra killar springa om varandra. Vi följs åt och växlar om varandra likt en belgisk klunga. Jag skrattar för mig själv när den ena killen tittar surt på mig när jag springer om och faller tillbaka när han gasar på förbi mig för tredje gången. Jag tänker på att han kommer ta slut. Sen växer hornen och jag fortsätter min tanke om att det vore väldigt bra om han tog slut och så ökar jag på lite till så jag springer förbi dem och fortsätter sedan med flaxande armar ner för dagens andra dal.

”Höken till örnen, höken till örnen! Here i come!” flabbar jag för mig själv och springer på.

Vid 31 km börjar jag känna av svanken, troligtvis för den icke starka hållningen som sanden frambringar. Jag passerar en vätskekontroll och häller en flaska vatten över huvudet och svänger ett krön där jag passerar en tidtagningsmatta. Det märks att vi börjar närma oss civilisationen igen. Jag fortsätter upp på en sandbank och framför mig breder en lång raksträcka ut sig. Jag ser knappt personerna långt där framme av luften som dallrar i solen. Jahapp, dags att plocka fram det där pannbenet mumlar jag för mig själv och förbereder mig på en lång och inte så rolig stund.

Jag tänker på allt och ingenting. Musiken gör mina rörelser rytmiska och jag sjunger med i en låt med Machine Gun Kelly. Mina ben är trötta, min diafragma känna som ett stort blåmärke och jag hör min egna andhämtning som en bas till musiken.

7 km senare ser jag något vitt. En hägring! Herregud ÄR DET HUS?!

Helvete. Jag tittar på klockan och inser att mina chanser för att komma under 4 timmar gick åt helvete precis där. Jag har 4 km kvar och klockan tickar över 3.50. Jag ger det dock ett försök och pressar på ett par meter men har ingen kräm kvar i benen. Inser mig besegrad och faller in i ett behaglig tempo samtidigt som blicken är stadigt fokuserad på den vita byggnaden där målgången är.

Det finns ingenting som stoppar mig nu. Sista 100 meterna svävar jag fram. Jag plöjer framåt som om jag inte har gjort någonting annat. Helvete vad bra jag är. JAG ÄR I MÅL på strax över 4 timmar.

Jag irrar omkring en stund innan jag sätter mig ner och börjar gråta. Två män kommer fram och frågar hur det är med mig. Jag ler och svarar att det är fantastiskt. En annan man, en av de jag sprang med under loppet, kommer fram och ger mig en high five samt berömmer min löpning. En annan kille kommer fram en stund senare och säger att mina gröna shorts fungerade som hans pacer. Han fokuserade på dem när det var jobbigt och tryckte på när jag ökade. Han tackar för bra löpning och ger mig en kram. Jag skrattar och mumlar något som jag knappt förstår själv.

Det vibrerar inom mig. Hela mitt väsen, varenda cell i kroppen är närvarande. Jag kollar ner mot det azurblåa vattnet, på palmerna, mot bergen där jag spenderade min morgon springandes och ler stort. Jag gjorde det. Jag genomförde Eilat Desert Marathon. Och jag gjorde det jävligt bra.






163