JOANNA SWICA

Minns den där morgonen som om det vore igår. Jag hade precis landat efter två tuffa träningsveckor i Thailand. Jag hade 3 dagar hemma innan jag skulle iväg igen. Denna gången till Israel för att springa Eilat Desert Marathon. Under dessa tre dagarna skulle jag packa om, besöka frisören, handla det jag behövde inför loppet och träffa honom. Jag åkte direkt till Björn Axen från flygplatsen med stopp hemma för att lämna väskan och hämta en färdigpackad mindre väska. Direkt efter frisören tog jag en taxi till Söder där jag checkade in på Hotel Franz. Jag tog ett långt bad, fräschade till mig och gick sedan ner till lobbyn där jag beställde in ett glas champagne. Det gick några minuter och sen plingade telefonen till.

”Jag är där om 5 minuter.”

Vi hade känt varandra i 3 veckor men bara setts i en. Jag hade meddelat honom bara några dagar efter vår andra dejt att jag hade spontanbokat en biljett till Thailand för att möta upp några vänner och sedan fortsätta på egen hand. Jag minns hur jag letade efter ett missnöje i hans blick när jag berättade om mitt infall men han stod stadigt och tittade på mig med en blick av beundran. ”Det är klart du ska åka!”

Och nu skulle vi ses igen och ha ett par dagar tillsammans innan jag skulle iväg en vecka igen. Och som alltid då som nu efter ett år tillsammans vill han alltid att jag ska åka.

Hotel Franz är speciellt för oss på det sättet. Vi har fina minnen därifrån. Samma sak med Indigo som vi besökte under våra första dejter. Och det var så vår årsdag som officiellt tillsammans spenderades. Middag på Indio och en natt på Hotel Franz. Vi sov till och med i samma rum som sist, även om det inte var meningen. Tv:n funkade inte i det första rummet vi fick så vi fick byta direkt (bra service) och fick vårt favoritrum.

Jag tänker att jag är glad att jag inte fullföljer vissa tankar som snuddar vid mig men aldrig riktigt lyckas få fäste. Tankar om att inte bli kär igen. Att låta mina känslor vara innanpå. Jag är glad att mitt tålamod inte håller för dessa tankar och att jag likt en vulkan behöver spruta ut mina känslor för att fungera. För tänk så mycket jag hade gått miste om ifall jag höll vad jag kände för mig själv. Om jag byggde upp en mur och inte vågade kasta mig ut. Stängde av och höll upp en skyddande hand för närhet. Jag är glad att jag har en stolthet men som inte alltid behöver vara främst.

Tänk så mycket jag har vunnit på att skala av lager för lager. Ligga hud mot hud. Berätta om mina djupaste dalar och högsta toppar. Möta hans mörka ögon, tillåta hans armar att dra in mig mot sitt bröst samtidigt som han ber mig att berätta.

Jag tänker på allt jag vann den kvällen för ett år sedan när han stod och packade upp i sovrummet. Jag låg på sängen och tittade på. Funderade. Kände hur hjärtat rusade och jag inte riktigt kunde ligga still. Vulkanen inom mig var vid liv och skulle snart explodera. Vi hade inte setts på ett par veckor och jag tänkte på det där samtalet på nyårsafton när han ringde från andra sidan jorden. Vi stod tysta en stund med telefonen mot örat och lyssnade på varandras andetag. Jag minns hur jag kände samma vulkan, samma otålighet. Hur jag knappt vågade andas högt för jag inte ville att det skulle ta slut. Han har senare sagt att det var då han insåg att han ville vara tillsammans med mig. Kanske var det därför ingen av oss ville lägga på. Kanske var det därför vi bara stod där och insåg. Tog in. Kände.

Jag är glad att jag två veckor senare överrumplad honom den där kvällen när han packade upp sina kläder från resan med frågan ”hallå, är vi tillsammans eller?”.

Jag är glad för vulkanen som ännu en gång exploderade och jag hoppas den fortsätter explodera så jag får känna precis det jag känner just nu. Och skulle vår kärlek någon gång ta slut så kommer jag aldrig ångra att vi skalade av alla våra lager och gav oss hän. Jag vill aldrig någonsin hålla tillbaka det jag känner för honom. Det jag känner överhuvudtaget. Det är inte att leva livet fullt ut.

Jag vill inte leva mitt liv genom att hålla emot.

Ett år baby, jag älskar allt med dig. Tack.