Jag tror jag hade en panikångestattack igår. Anledningen till att jag skriver tror är för att jag aldrig har varit med om det tidigare. Hela den här ångestbiten är rätt ny för mig därav att jag nämner det en del just nu. Att ha ångest är ju relativt vanligt och det har man ju haft. Men aldrig såhär grovt. Och att nu inse att man med allra största säkerhet fick en panikångestattack gör mig rätt skakis. Jag blir nästan förbannad. Vad är detta? Försvinn och kom aldrig tillbaka. Låt mig få vara ledsen, besviken och känna att det är tungt. Men låt bli resten, det som fick mig att sitta på en bänk och krampaktigt hålla fast mig i armstödet.
Det tog ett par timmar innan jag förstod vad som hade hänt. När jag kom hem la jag mig i mitt mörka sovrum och började gå igenom händelseförloppet. Det var på min promenad hem från Lilla Essingen till Fridhemsplan igår det hände. Jag stod vid ett övergångsställe och kollade ut på gatan, ni vet som man gör utan att egentligen titta på något. Min blick fastnade på en tjej som kom cyklandes mitt på gatan mot korsningen, hon hade ingen hjälm och cyklade rätt fort på en fixie med ena handen på bockstyret och andra vid ansiktet där hon höll på att läsa/skriva/titta på något i sin mobil. Bakom henne körde bussen och höll på att svänga vänster när hon utan att titta och svänger samtidigt som en bil kommer från andra hållet. Jag kommer på mig själv att stelna till och hålla andan. Jag stelnade till så hårt att jag idag har ont. Bilen såg tjejen och saktade ner samtidigt som bussen körde förbi. Ingenting hände och allt förflöt som vanligt. Förutom jag. Jag ”vaknade till” på en parkbänk där jag satt och med skenande hjärta, flämtande andetag, frossa och stickningar i ansikte och armar. Jag tittade ner på min mobil och försökte rationellt sortera tankarna. Men det gick inte. Så jag satt där tills jag slutligen reste på mig och gick hem, som jag knappt minns att jag gjorde. Minns inte ens vilken väg jag tog om jag ska vara ärlig.
Ska jag reagera så här varje gång jag ser en idiot i trafiken? Det kommer jag inte klara. Tänk så sitter jag själv på en cykel? Vad händer då?
Idag mår jag bättre. Jag roar mig att reta upp Håkan fans på insta-stories och ladda inför helgen. Men gårdagen skakade till mig lite. Men det är okej, jag vet ju att det kan komma efterslängar likt dessa. Ska fortsätta googla Håkan memes nu, tack för du lyssnade, det känns bra att skriva av sig. Kram
0
0 svar till “16:30”
Skickar en kram❤️! Och fnissar lite åt Håkan hetsen??
Haha, Håkan fansen gick berzeerk! 🙂
Fruktansvärt obehagligt det där, inte ok att du ska behöva känna av det! Vill ge dig alla tips jag kan komma på men det kanske är svårt att ta till sig när man precis upplevt det. Men du har redan gjort en riktigt bra grej, berättat och pratat om det! Keep it up girl! ❤ Och trots att jag är ett Håkan-fan så skrattar jag högljutt åt dina Håkan skämt på insta, man är ju inte humorlös…he he
Hej Frida,
Nej det är rätt obehagligt faktiskt. Men jag mår faktiskt bättre att vara så pass öppen med det som jag är. Tack för pepp, du är fin! Kram
Tycker ändå att det är en fullt naturlig reaktion att få en attack efter vad som hände dig. Det är ju ett jävla trauma att nästan dö sådär. Och bra att du begriper att det är just en ångestattack. Mig tog det månader innan det gick upp för mig vad det var som hände med mig pga trodde ångest var nåt helt annat-weltschmerz-aktigt liksom. Och inte känslan av att man håller på att dö i detta nu.
Törs jag föreslå att du tar kontakt med någon bra terapeut? 🙂
allt gott /sparris
Hej Sparris! (Älskar ditt nick)
Jo, jag har förstått det, att det är ett trauma och en attack. Jag pratar om det, men tack för pepp och omtanke. Det är fint av dig och jag hoppas du mår bättre. Stor kram
Hej!
Det där är en del av läkeprocessen. Var med om en olycka och fick ångestattacker rätt ofta efteråt. Men tog mig till en kurator för att bearbeta det hela, blev erbjuden det efter mitt trauma. Så väl värt det. Sätt på en cykel efter 5 månader, inte pgr av skadorna utan rent psykiska skäl. Fick panik när bilar kom för nära, för fort, folk utan hjälm osv. Kämpa på och ta en dag i taget.
Hej Angeline!
Vad tråkigt med din olycka men är glad att du är tillbaka. Jag hoppas att du idag inte känner dig rädd när du cyklar. <3
Så kände jag med efter en bilolycka jag var med om. Trodde aldrig jag skulle klara av att befinna mig i trafiken på ett vettigt sätt igen. Men det gör man. Det är värst första gången. Sen tänker man rationellt och blir mer och mer “van” igen. Kram på dig! <3
Tycker också det låter som en normal reaktion. Jag gick igenom något mindre traumatiskt men ändå jobbigt kopplat till sjukdom för något år sedan, vilket också ledde till vad jag i nu kan se som några stycken panikångestattacker. Brukar inte ge råd till folk som inte bett om det så förstår verkligen om du inte vill eller känner dig mottaglig, men något som hjälpte mig när ångesten var allt för påtaglig under längre perioder var faktiskt yinyoga. Jag är ingen typiskt yoga person men dom minutrarna som det faktiskt gav med totalt tomhet i huvudet hjälpte faktiskt, det och insikten om att dom flesta perioder i livet faktiskt inte är för evigt, det går över. Ta hand om dig, du är en stor inspiration(fast jag är ett troget Håkan fans).