25 nyanser av misär.

Det började som en amerikansk feelgood film. Sol, fågelkvitter och ett jämnt smattrande från perfekt knutna skor mot den lena asfalten. Jag skrattade med i podden jag lyssnade på. Ojade mig över Ann Söderlunds guldfiskminne och såg framför mig hur jag efter min perfekta löprunda skulle glida förbi Brillo, med ett skimrande ansikte och röda kinder, för och ta ett glas med Anita. Hon skulle ställa sig upp och hojta högt över uteserveringen “Joanna Joanna hääääär älsklingen!” Sen skulle vi sitta där och prata pinsamheter och systraskap. Därefter skulle jag jogga hemåt med lätta steg och hård fast rumpa.

25km senare sitter jag och väntar på tunnelbanan hem I Skarpnäck  som kommer om 9 min först då jag missade förra med 30 sek då jag var för skitnödig för att kuta fram till vagnen. Svetten rinner, inte för att jag är varm, nej det är kroppen som skriker “LÖPARMAGE ALERT ALERT!” Det är kallt men ändå varmt, mannen bredvid mig på bänken mumlar ramsor och stirrar på mig som om det vore förbannelser och pressbyrån är stängd.

Härligt liv ändå. Man ska inte klaga. Bra pass mjohodå.