JOANNA SWICA

Att återhämtning ska vara så svårt. Jag går mest omkring och känner mig som en riktigt otacksam snorunge då jag är besviken på att min kropp inte vill som jag. Samtidigt som min återhämtning är sjukt snabb och jag redan kan börja träna och springa lätt. Det är skevt och jag blir så trött på mig själv. Bara jag skriver det här så blir jag förbannad.

Jag är tillbaka på jobbet då jag inte fixar att vara sjukskriven något mer. Har fått lite kommentarer om att jag kommer gå in i väggen om jag inte ar det lugnt vilket såklart är av ren omtanke. Men vi får inte glömma att tempot jag har nu är långt ifrån mitt vanliga, så bara där vilar jag något oerhört. Jag är också rätt noga med att inte slänga med sådana “diagnoser” och antaganden då jag anser begreppet “gå in i väggen” missbrukas en del. Var och en känner sig själv bäst och jag kan ärligt säga, vilket mina närmsta nog också kan intyga, att min goda återhämtning grundar sig mycket på att jag faktiskt vill framåt. Att jag har återgått till det normala ganska direkt och inte gräver ner mig hemma.

Skulle jag känna att jag har för ont eller helt enkelt inte orkar jobba riktigt än, ja då får jag ta ett beslut där och då. Samma sak gäller Way Out West som jag ska till i helgen. Jag har sett framemot den helgen sen jag var där med Interflora förra året och var så ledsen över att jag skulle behöva ställa in när olyckan skedde. Nu visade sig dock att jag skulle orka att åka i alla fall då vilket jag är överlycklig för. Det finns inget som säger att måste stå i ett folkhav och trängas. Eller att jag måste vara hemma 04:00 efter en stökig kväll. Jag kan njuta av festivalen och leverera ett gott samarbete med min samarbetspartner trots att jag exempelvis ligger i sängen vid elva och sover ut dagen därpå. Det är inte on eller off, jag kan ge mig själv en chans att faktiskt bara inte orka allt. Jag är medveten om att det kan komma ett bakslag men det får jag ta då, jag ser inte det som ett misslyckande att backa där och då. Jag kan när som helst ta upp min sjukskrivning och mitt jobb stöttar mig i det. Bara att veta det gör det hela så mycket lättare. Men man måste våga försöka, jag tror starkt på det, att våga tro på att det går.

Igår sprang jag 14 km och det var fantastiskt. Men jag var ändå ledsen, för varje steg gjorde ont i ansiktet och kroppen var seg, trött och inte alls lika spänstig som den brukar. Tanken på att jag egentligen skulle springa 30 km den dagen (enligt upplägget före olyckan) gnagde i bakhuvudet. Vi sprang i ett lugnt prat-tempo och växlade mellan att hålla 5.50 och 6:30, ett tempo som vanligtvis inte ens märks på mig. På min höjd blir jag lite svettig. Nu flåsade jag som om jag hade avverkat sträckan i tröskelfart och kroppen kändes som en tegelsten. Men varför springer du då? Kanske du undrar. För att jag vill, för att jag letar efter den där tillfredsställande känslan som löpning ger mig. För att samla tankarna. För att bli trött så jag kan få sova om nätterna då jag håller på att bli tokig av sömnlösheten.

Jag fick frågan i helgen när jag ska cykla. Jag vet inte faktiskt, jag längtar men det är något som tar emot. Men jag hoppas att jag någon gång under denna veckan kommer iväg på en runda.

Just det, glöm ej att lyssna på radio P5 imorgon bitti 07:30 då jag ska gästa studion. Ni kan hitta P5 Morgon här.

Kram på er, era kommentarer, mail och dm:s betyder så mycket <3