95 km i öknen och 9,5 sekunders ångest.

Siffrorna på min lilla cykeldator tickade stadigt uppåt och jag känner hur benen med lätthet rör sig runt, neråt för att plocka upp kraften uppåt igen. Runt runt runt. 30 kilometer gjorda och ytterligare 65 km väntar. Idag är en bra dag. Jag ler mot lastbilen som kör förbi oss och tittar på den lilla grupp cyklister med stor förvåning. Framför mig ligger Urban, Maja, Maria och Natalie. Jag hör det svepande ljudet av däck mot asfalt bakom mig och vänder huvudet svagt bakåt samtidigt som jag ropar om allt är okej till Emelie som ligger bakom och tuggar på. Det är okej, mer än okej. Bra. Vänder mig framåt igen och fortsätter längs den långa ödsliga vägen. Det tutar och jag hör hur en lastbil närmar sig. Bra. Jag tycker om när de tutar. Nu pratar jag inte om hysteri-tuta som dårarna på Ekerö sekunderna innan de försöker prejja ner en, utan uppmärksamhets-tutning som är vanligt i dessa länderna. 2-3 snabba tutningar för att påvisa att de ligger bakom eller att de exempelvis kör om. Nu hör jag hur lastbilen tutar och samtidigt som han kör om kommer en lätt kastvind, inga problem förutom att det kommer en stor vit plastpåse virvlandes mot mig. Jag ser hur den i slowmotion vänder i luften och siktar in sig på mig. Såklart. Vad annars? Den åker in i framhjulen och jag blir alldeles kall. Minnesfragment från olyckan sköljer över mig och jag känner hur det susar i öronen.  Pulsen höjs och det sticker i armarna. Jag hinner räkna till 10 samtidigt som jag mjukt saktar in och river loss plastpåsen. Allt är bra. Det går bra. Jag fortsätter och tänker 1-o till mig.

Efter ca 70 km känner jag hur det krampar i högra vaden. Jaha, var är det nu då? Vi har precis passerat andra gruppen och jag lägger in en spurt för att se om krampen släpper. Nej, istället krampar det mer och jag himlar med ögonen åt mig själv. Jag vet exakt vad det beror på och förbannar mig själv att jag har druckit för lite under dagen. Jag tuggar på med Maria och Emelie bredvid mig och ser en ensam figur längre fram på den långa raksträckan tillbaka till Hurghada. Vi cyklar ikapp och ser att det är Sebastian som cyklar på och har det väldigt behagligt. Han är ute på sin 4 timmars runda och vi ansluter sista biten in mot hotellet innan han viker av vidare bortåt mot öknen och varm asfalt igen. Innan han viker av hör jag hur han och Maria ropar något, varpå jag ser en vit plastpåse virvla bakåt mot (såklart) mig. Det var det självaste fan vrålar jag och ser hur den placerar sig nere runt ena pedalen och kedjan. Jag saktar in, drar upp ena benet mot mig och sliter av påsen i farten. Lovar mig själv att sätta vita plastpåsar högt upp på min hat-lista och cyklar vidare.

Klockan stannar på 95 km och vi rullar in på hotellområdet, svettiga och väldigt nöjda. Efter en snabbdusch äter vi lunch och lägger oss sedan en stund vid poolen. Jag känner hur mina ben värker på ett sånt där skönt sätt och jag myser ner mig ytterligare i stolen. Bra jobbat kompis säger jag åt mig själv och beställer in en kaffe.

Framåt fyra hasar jag mig mycket motvilligt upp och byter om till baddräkt. Sätter glasögonen fel och drar ut baddräkten som har korvat sig i arslet. Fantastiskt. De första 300 längderna går oerhört segt men det lossnar så småningom och jag bränner av 3  x 500 meter med dolme.

Och här sitter jag nu med munnen full av smash.

Tack för denna lördagen, tack tack.