JOANNA SWICA

Lustigt det där, att något som har varit så självklart en gång i tiden nu mer påminner om min första cykeltur när jag var liten. Vingligt, är det en målande nog beskrivning? Jag pratar givetvis om min bloggcomeback. 10 år senare och jag är tillbaka. Eller mja, allt beror på om jag får rätt på sidan (fick gräva djupt efter mina gamla WP kunskaper från förr) och jag finner samma tillfredsställelse att berika nätet med mina ord som för 10 år sedan.

Comeback säger ni och rynkar på pannan (eller ja, ni som fortfarande kan #botox). Ni som har ”följt” mig från början vet att jag hade en rätt populär blogg när jag var en kaxig artonåring i Ystad. Kontrasterna är dock större än när jag presenterade min söderhippa tjejkompis med en killkompis som spenderade mer tid på krogarna runt Stureplan än vad jag numera lägger på träning. Min tjejkompis odlade egna grödor på balkongen, jobbade frenetiskt på sin trogna klistermärkes-besmyckade MAC på UD Nytorget och drack välkomponerade drinkar samt diskuterade patriarkatet med likasinnade på Tjoget. Hennes fluffiga lugg, modellånga ben och plommonlila läppar var ständigt i fokus och jag minns hur jag i smyg varje gång jag såg henne också ville vara en cool hipster. Min killkompis däremot var en typisk snygg banker, nonchalant till livet och alla dess frågeställningar. Jag gillade honom för att han ej hymlade om vem han var och brydde sig noll om resten utanför sin bubbla. Vissa människor kommer liksom alltid undan med det. Han var en sådan.

Okej, vad var min poäng nu igen, jag har svävat iväg va? Fan, det var en av mina ”regler” för min begynnande bloggkarriär – håll dig till ämnet. Men för att göra en lång historia kort. Tänk dig de två, kontrasternas kontraster när de sammanfördes. Man kan beskriva mitt bloggliv på samma sätt för 10 år sedan jämfört med nu. Då: bloggade jag om utekvällar, skvaller, sprit och skor i köksluckorna. Jag vimmel bloggade, levde på Bar a bar och skrev nedlåtande texter om stadens handbollselit. Jag var i mitt esse, trodde jag visste allt om livet och tyckte såklart jag var coolast i världen.

Idag lever väl självförtroendet kvar men med en större dos ödmjukhet, sårbarhet och ett välfyllt men inte ännu färdigfyllt bagage. Lägg sedan till den lilla faktorn att jag idag har ändrat min livsstil (och en bra mycket snyggare klädstil) markant och är en av de nördarna som cyklar omkring i tajta lycrakläder och skriver ner pulszoner i ett anteckningsblock. Jag har dock inte övergett vinet. Tack och lov.

Vad det kommer bli av den här bloggen har jag ingen aning om. Jag kände bara ett sug att skriva lite mer än vad tecknen på Instagram tillåter och ha en plats där jag kan samla vad jag tycker är viktigt och härligt i livet. Kanske lägger jag ner efter några veckor, kanske inte. Men om man inte gör det man är sugen på, vad är då vitsen med att predika om att det är viktigt att leva lajf?

Just det.

Hur det gick med kontrasternas par?

Det gick åt helvete.