Äh.

Exakt så kände jag idag inför cyklingen. Bara vetskapen på att kliva upp på cykeln och köra 2 timmar gjorde mig riktigt sur på kontoret och det spelade ingen roll att jag mutade mig själv med kaka efter lunch. Det kändes liksom hopplöst. Förstår ni hur jag menar? När man liksom bara ”varför?.” Att jag dessutom hade tackat nej till 2 visningar på Fashion Week och en AW gjorde mig inte på bättre humör.

Men när klockan var 17.00 satt jag ändå där och innerst inne visste jag varför och det är väl den vetskapen som räddar sådana dagar. Det och att jag planerar in långpassen med Emma på Sats och det absolut värsta jag vet är att ställa in när jag har stämt träning med en vän.

Jag vet varför jag tränar. Jag har ett mål. Jag vill träna. Och framförallt – jag kan skilja på att sakna motivation för stunden och att må dåligt exempelvis mentalt eller fysiskt så att jag faktiskt inte SKA träna.

Och nu sitter jag här i soffan och är väldigt nöjd med mig själv. Det var inte mitt bästa pass, men det gjordes och det är ett steg närmare dit jag vill.

Det är inte rosa moln och superkul alltid, kommer man ihåg det så blir det lite lättare, det tror jag.

22

2 kommentarer

  1. Sitter hemma kvaddad med hosta, feberkänslor och nån skit med andningen och saknar känslan av att bara sakna motivation för stunden. Ägnar tiden till att inspireras av andra, planera alla kommande träningspass, äta mycket näringsrik mat för kroppens återhämtning och komplettera denna med glass, choklad och annan kuckelimuckmedicin för optimalt tillfrisknande. Frustrationen är ett faktum. Men jag har gett mig faan på att ge allt för att bli frisk världsrekordsnabbt.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *