Det var en skakig Joanna som bokstavligen ramlade ut från jeepen ett par sekunder efter vår guide strannat den skakiga jeepen och högt sagt “we are here! “. I trettio minuter hade vi åkt rally genom öknen i en bil som hade gjort x antal knyck upp, ner, åt sidan längs med de milsvida sanddynerna. Allt som var löst i bilen hade spenderat mer tid i luften än på sätena, som om vi vore i rymden och tyngdlösa. Mina glasögon låg under sätet, håret var ruffsigt och pulsen höll på att knacka hål i bröstet på mig. Adrenalinet var lika högt som temperaturen utanför bilen och höga skratt avlöstes med nervösa “herregud..”. Visst hade vi varnats innan vi klev in i jeepen att det skulle bli en “rough” ride och att man skulle meddela om man hade några sjukdomsbesvär. Jag hade då bara skrattat och tänkt på Louise, min åksjuka bästa vän som hade mått dåligt efter exakt 2 sekunder i bilen. Den fick jag äta upp. Skrattet fastnade i halsen tillsammans med det som verkligen ville komma upp. Helvete vilken ride. Bilen flög? Det var ingen jeepsafari, det var en jeepflygning med dödslängtan.
Tur att man efter ett par minuter frustandes på knä i den varma sanden glömmer bort hur illa man mådde och tänker ” när gör vi om detta igen? “. Så lagom till att mitt ansikte hade skiftat från grönt till solkysst igen var jag redo för mer. Ge mig äventyr vrålade jag och Emmelie samtidigt som vi gick armkrok mot den flock kameler som stod mitt ute i Al Khatims öken.
Safarin var en överraskning av Emmelie och hon hade bokat via Desert Rose tours, en av de mer seriösa i branschen och ett tips från hennes arbetskollegor på plats. Vi blev upphämtade vår guide vid 15:00 och körde sedan ca 90 minuter rakt ut i öknen. Väl på plats släpptes luften ur från däcken sen brände vi iväg. Efter lite kamelkramar åkte vi vidare, sand sand och mer sand. Efter en stund såg jag något långt fram i horisonten. En hägring! Framför oss tornade ett camp upp och vi förstod ganska snabbt att det var här vi skulle spendera kvällen. Magdansöser, egyptiska dansare, god mat, sandboarding och solnedgång som fick sanden att glöda.
Det var en unik upplevelse och jag kan verkligen rekommendera det. Men ett tips: ta ett gäng åksjuke-tabletter innan och klubba inte till 4 på natten kvällen innan. Men förutom det, kör! Och missa inte testa på att sandboarda. Tickar av det från min lista, nu har jag bara snowboard kvar sen har jag gjort det mesta på en bräda.
Framåt 22:00 släpptes vi av utanför Emmelies lägenhet och tog en efterlängtad dusch. Visst är det härligt med öken, men det innefattar även sand precis överallt. Men det var det värt. Och dödsriden? Endast möjlig med riktigt bra guider, vilket det var. De hade full koll på läget.
Tack Emmelie för en oförglömlig överraskning. ♡