En av de vanligaste frågorna jag får är “Jag vill börja springa men jag kan inte..” eller “Hur blir jag en löpare, jag avskyr verkligen det!”
Om vi börjar med skillnaden mellan dessa frågor/kommentarer. Den första har en vilja men ingen tilltro och löser problemet med en ursäkt som många gånger inte är en sanning. Den andra kommentaren har varken viljan eller lust men har fått för sig att löpning – ja det ska man göra. Varför det? Varför ska man springa om man avskyr det? Gör något annat istället, finns massor av konditionssporter som man kan utöva. Har man inte viljan att göra något, som man dessutom avskyr, då kommer det nästintill vara omöjligt och risken att utveckla en negativ relation till sig själv och sin kropp är överhängande stor.
Jag har inte alltid varit en löpare. Däremot har jag länge haft en dröm om att springa lätt och obehindrat som alla andra i löpspåret. Men den drömmen kom inte av sig själv och fram tills jag var ca 23 år gammal så avskydde jag all form av träning eller aktivitet. Förutom ridning då som i princip var den enda typen av motion jag utförde under min tonårstid. När jag började träna för 6-7 år sedan så var styrketräning min främsta träningsform. Men i takt med att mitt träningsintresse utvecklades och tiden gick så började jag mer och mer snegla på löparna som swishade förbi mig på mina morgonpromenader. Det såg så härligt ut. Så starkt. Vilken kontroll dessa personer satt som kunde förflytta sin kropp på det sättet. Det ville jag också göra. Så jag testade och fick, såklart, en käftsmäll vid namn kondition. Visst var jag i bra form och tränad, men jag hade ju inte sprungit på det sättet innan. Det är ju klart det var tungt och jobbigt, min kondition var ju en fis i rymden. Men istället för att tänka logiskt så slog jag envist ifrån mig löpningen. “Min kropp var inte byggd för löpning” ursäktade jag mig och stängde den dörren tills jag en dag tog upp löpningen igen med ett annat mindset. Jag hade två ben som fungerade – det var väl klart som fan jag kunde springa då. Och tro mig, jag om någon vet hur det är att INTE kunna springa. Efter ett par månader, helförlamad, i rullstol när jag var yngre kan jag berätta för varenda en av er som säger att ni inte kan springa hur det är att faktiskt inte kunna springa.
För mig handlade det om att skifta mindset och lite bearbeta käftsmällen jag fick av löpningen och känslan i min kropp som kom med den. Jag tror jag förväxlade känslan i kroppen lite med hur det var när jag var sjuk och blev rädd.
Men nu när jag hade rätt mindset och plockade fram den där känslan att vilja springa så gick jag in med helt andra förutsättningar. Jag började i rätt ände och började bygga och utveckla min löpning. Min teknik förbättrades, min kondition ökade och jag kände för varje vecka att stegen blev lättare.
Jag hade blivit en löpare. Det hade inte gått fort och det hade inte varit smärtfritt. Det som krävdes var att jag slutade med ursäkterna och lät min vilja styra.
Att vilja ha quickfixes är något som var och varannan människa eftersträvar. Jag ser det dagligen. På löpsedlar som säljer tomma löften om snabb viktnedgång, i sociala medier, tv etc etc. Listan kan göras lång. Många vill inte att det ska vara jobbigt och man vill ha resultat snabbt. Men tyvärr, det är jobbigt med löpning. Det tycker jag fortfarande. Vissa dagar känner jag mig som Usain Bolt medan andra dagar så är jag en stor valross som linkar fram på snedden medan pensionärerna kör om mig i sina rullatorer. Men man blir inte bättre på något av ursäkter och man kommer framförallt inte framåt genom att säga till sig själv “jag kan inte”. Alla börjar någonstans och man kan inte förvänta sig att man kommer studsa obehindrat fram de första veckorna, eller för mig, åren.
Är man fullt frisk och har två fungerande ben så kan man springa. Sen är det upp till en själv om man vill eller ej. Så tyvärr, då får du ställa dig längs bak i ledet med dina ursäkter och vara tyst.
1
22 svar till “Alla kan springa, men alla har inte drivkraften att göra det”
Det här är så bra! Jag är i samma sits som du var när du började löpa och skiftade mindset. Har alltid trott att min kropp är ”byggd för intervaller och styrka” men genom att låta det vara OK att inte springa så jävla fort, utan jogga i promenad tempo, så har även jag börjat bli en löpare. Sprang igår mina första 5k på kuperad mark i skogen utan att stanna, 30 min!!! Förtjänar att firas. Skål för att kroppen fungerar och är helt tokigt cool!
Skål för det, så roligt att läsa och jag tycker du är grymt stark! 🙂
så himla bra!! Löpningen är min Yoga.. Jag kan göra det var som helst o närsomhelst. Bästa o enklaste träningen som finns.. Gick ner en massa i vikt för ett par år sen o började bli snabbare, sen orkade jag inte räkna kalorier längre o jag är en sån person som går upp 1,5kg bara jag tänker på bulle.. 🙂 Så nu har jag gått upp nästan alltihopa men löpningen har jag haft kvar hela tiden även om den går saktare igen o tänker att det är inte många som orkar springa 15km även om det inte går så fort typ 7min/km, jag är 47 så jag skyller lite på att kärringhormonerna stör mig.. MEN löpningen gör att jag mår bra både till kropp o själ trots bulldegen på magen..
Oh, så befriande härligt att läsa, tack Petra för det! Du är grym 🙂
Jag tränade i princip bara löpning under några år (prestationsinriktat), och hatade det först. Men resultaten visar sig snabbt, och det var nog det som gjorde att jag ville fortsätta.
Kände hela tiden att jag blev bättre.
Känns som största vinsten att orka springa längre, bli snabbare osv!!
Jag är HELT med dig där! 🙂
Hög igenkänning på denna text! Jag har alltid “hatat” att springa men så en dag insåg jag att det ser så jäkla skönt och häftigt ut, så nu har jag börjat lägga in 1 min löpning varvat med 4 min promenad på mina rundor och siktar på att kunna börja springa på riktigt om.. några månader kanske 😀 Det får ta sin tid helt enkelt. Måste bara säga också att jag tycker du har en sån GRYM attityd, du verkar stå med båda fötter stadigt på jorden och dina blogginlägg är så himla inspirerade! ?
Men du ser! Way yo go! Fasiken så grym du är! 🙂
Jag kunde aldrig springa fort som barn men jag kunde hålla i gång länge. Likadant visade det sig vara när jag 38 år gammal med en skyhög kroppsfetthalt bestämde mig för att jag måste ändra livsstil. Byte av kost och jag köpte mig ett par löparskor. Det tog sina månader att få i fart på flåset men nu 6 år senare springer jag fortfarande. Lika sakta men har avverkat två maraton och tränar inför mitt tredje. På med skorna och ge dig ut. Alla som springer är löpare och alla kan göra det. Det har min guru Petra Månström lärt mig.
Jag är så jädra imponerad, tack för du delar med dig! 🙂
Från att ha varit skidåkare/löpare och sprungit milen på 1.47 och halvmaran på 1.45 så sadlade jag om till styrkelyft. Idag 6 år senare väger jag 20 kg mer än när hade min peak i löpningen och ska igång att springa igen. Det känns så tungt. Men i augusti är det 28 km i fjällen som ska avverkas. Så tack för sparken i arslet. Det är ju bara att springa ju!?
Heej! Fasiken vad kul att läsa, vilken fjällmara ska du springa (vi kanske ses!). Kram
Det är Idre fjällmara! Så pepp! ? efter tidigare kommentar så drog jag till gymmet och sprang 4×4 min. Trodde jag skulle dö. Men överlevde och fick ett kvalitetspass inför kommande prövningar!? Kram
Jäklar vad kul! Lycka till! 🙂
Har du tips på någon bra löpar app? Vill komma igång med löpning efter en skada i foten som nu (efter 5 år) verkar vara läkt. Jag letar efter en app som säger till mig exakt vad jag ska göra (springa-gå, springa-gå osv) Tack!
I Lofsans app Mized finns ett gratis program som heter typ “Lär dig springa 5 km” som jag tycker har varit bra. Det är korta intervaller, långa intervaller och långpass. 3 pass i veckan. Annars finns ju Lofsans och Jessica Almenäs bok “Stora löparboken för kvinnor” som också är bra och har samma upplägg men där finns det också gymprogram och sånt.
Kan varmt rekommendera boken! 🙂 Och även appen! Kör på den. 🙂
Imponerande text ???
Tack 🙂
Word! Du är grymt inspirerande!
?
Längtar tills den dagen du släpper bok. “du är FANTASTISK!!
Vad fin du är, tack! 🙂