Allt jag någonsin har valt bort för träningen.

Jag spelade in en podd häromdagen där en av frågorna var väldigt lik som den nedan. Det är en av de mest vanligaste frågorna jag får. ”Hur hinner du?” Vi pratade lite närmre kring detta ämnet, och jag vågade till och med att kalla det för Stockholmsfenomenet. Vilket skulle kunna förklaras som en påhejad livsstil i ett högpresterande klimat. Ett klimat där det nästan förväntas att man ska uträtta något mer än sitt heltidsjobb. Numera är det mer vanligt än ovanligt att starta företag innan man fyllt 25 och helst i en jävligt cool bransch som innehåller nyckelord som PR, Sociala Medier, Kommunikation, Projekt, Event, Marknad etc. Vill det för att man brinner för det? Eller för att det är det som förväntas av en idag? Många glömmer lätt baksidan av det hyllade ”fria” livet. Kolla er omkring, lyft blicken – var och varannan egen företagare/bloggare/entreprenör har gått in i väggen.

Nu får ni tänka på att jag analyserar utifrån min uppfattning, mitt liv och min omgivning. Och jag tror många har en släng av denna företeelsen i sitt liv. Vilket är helt okej tycker jag, bara man lär sig hantera det. Och jag menar inte att eget företagande skulle vara något negativt, tvärtom. Jag tycker det är fantastiskt att man vågar och satsar, men det är inget kvitto på ett lyckligt eller lyckat liv.

Ja hur fan hinner jag egentligen? Låt oss bena ut vad det egentligen jag pysslar med om dagarna.

– Jag jobbar heltid i en annorlunda bransch (så långt ifrån träning man kan komma) där jag har helhetsansvar, jobbar i ett högt tempo och vissa perioder kräver att jag är på resande fot.

– Jag föreläser för skolor och idrottsföreningar via Frisk och Fri vissa kvällar och helger.

-Jag är ambassadör för Reebok Nordics och Team Nordic Trail vilket medför vissa åtaganden.

– Jag är en flickvän, vän, syster, och dotter. Vilket innebär resor, middagar, sociala aktiviteter och engagemang.

– Jag instagrammar som en tok och lägger numera även lite tid på bloggen, vilket ofta sker på buss/t-bana på väg någonstans, kvällar och helger (tidsinställda inlägg osv).

Och på detta tränar jag sex gånger i veckan, tävlar och deltar i vissa event.

När jag stolpar upp det såhär så inser jag själv att livet rör sig mycket riktigt i ”fast lane” och jag förstår mycket väl att folk undrar hur man hinner. Och framförallt så har jag full förståelse livet jag delar med mig av orsakar en gnutta ångest hos människor som följer mig. Där är det viktigt för mig att granska hur jag kommunicerar utåt men även att de personer som reagerar negativt och blir stressade förstår att vi alla är olika och hanterar tempo, vardag och stress olika.

Jag är inte så dum att jag inte förstår att jag är en del av vårt högpresterande samhälle.

Men det absolut viktigaste i detta är att jag har valt det själv. Jag kan när som helst välja bort något om stressen blir för ohanterbar. Och det gäller allt. Du har alltid två val, att antingen säga Ja eller Nej. Jag påminner mig själv om det samt att jag brukar även nämna det för personer som alltid är stressade. Du har valt det och det är ditt ansvar att ordna upp det. För ingenting av detta är värt att fucka upp sin hälsa för, eller framför allt:rusa igenom livet utan att njuta av vad man faktiskt skapar eller upplever.

Jag är en person som hatar att slösa tid. De som känner mig väl vet hur irriterad jag blir när någon kommer sent, och de fåtal gånger jag är sen blir jag riktigt förbannad på mig själv. Det är min styrka och akilleshäl. Men det betyder inte att jag inte kan ta det lugnt. Nej för fasiken, jag kan med lätthet slöa bort en eftermiddag i soffan med popcornskålen på magen och ett gäng serier. Men då har jag valt det och ställt in mig på chill. Det är liksom så jag laddar batterierna. Genom lat-maraton hemma eller resor. För att resterande dagar bränna av i 120.

Jag mår bra och presterar bättre är det brinner lite i arslet förstår ni.

(Och nej, det är inte nu jag ska diagnostisera mig själv med någon bokstavskombination. )

För att det ska brinna lite arslet så gillar jag att strukturera upp mina dagar utan större luckor. Det kliar i kroppen på mig om inte mina dagar klaffar. Att ha 1 timmes dötid mellan exempelvis träning och ett event/middag gör mig irriterad. Det blir osynk och bara tanken på att drälla omkring på stan för att ”fördriva” tiden gör mig frustrerad. Dessa strukturerade dagar medför ju såklart att jag alltid är på språng och det kan bli lite flåsigt ibland, speciellt om någon är sen eller något oväntat händer. Men å andra sidan så hinner jag med jäkligt mycket.  Det är en balansgång det där. Jag går liksom igång av känslan att jag är en väloljad maskin som rör mig framåt, i en perfekt rytm.

Låt oss ta en dag denna veckan som exempel.

06:00 vaknar, drar i mig en shake och byter om snabbt som attans.
06:20 Gymmet (de dagar jag ej jobbar hemifrån tränar jag jag 06:00-07:00)
07:30 Står i duschen hemma medan 2 ägg kokas och smoothien jag gjorde kvällen innan står redo.
08:00 Slår upp datorn och börjar beta av mailen samt samtal som behöver ringas.
09:45 Nageltid (bokade den i samband med att mitt möte bokades, salongen ligger 200m längre upp på gatan vilket betyder att jag ändå skulle åt samma håll.) På vägen dit på bussen tidsintäller jag ett blogginlägg, instagrammar samt mailar min kollega om en sak.
10:30 Möte.
11.30 Lunch möte.
13:00 – 18:00 Kontoret. Vanligtvis jobbar jag till runt 4 eller 5 men då jag ändå har cykeltid inbokad 18:30 och jag har en del att göra på jobbet sitter jag helt enkelt kvar istället för att åka hem om.
18:30 Urban ride.
20:00. Middag i soffan och egentid.
21:30 C kommer hem från Arlanda och vi ser ett avsnitt av PH innan jag släcker lampan vid tio.

De dagar min kille är iväg på jobbresa passar jag på att köra ett extra pass, gå på event eller helt enkelt boka upp kvällen med egentid. Jag passar på när han är borta för resterande dagar rör sig om minst 12-13 timmar då jag är hemifrån.  Detta för att jag ofta åker direkt till jobbet från gymmet, eller från jobbet till gymmet. Jag åker aldrig hem om efter jobbet, även fast jag bor intill gymmet, totalt onödigt enligt mig då jag spar tid på att ta träningen på vägen någonstans. Plus att den blir gjord. Det är så vanligt att folk skriver till mig och berättar hur svårt de har att komma upp ur soffan när de väl har kommit hem. Vilket medför skippad träning, vilket de egentligen inte alls vill.

Note for yourself: Packa väskan dagen innan och ta med den. Köp en snygg väska som matchar outfiten. Hög prio på den punkten.

Nu har jag turen att ha ett relativt flexibelt jobb och fantastisk chef som vet om min träning och vad jag har för mig vid sidan om jobbet (det är inte så att jag är en hemlig person direkt, hehe) samt en förstående pojkvän som hejjar på. Vi kompromissar och vet jag att vi har något planerat en lördag förmiddag, då kan jag stiga upp en timme tidigare och träna för att sedan ansluta till frukost eller möta upp på stan om vi ska luncha. Jag planerar mina dagar så att träningen alltid hinns med och även om jag alltid sätter mitt jobb i första hand så går det alltid att på något sätt pussla ihop dagarna. Det finns dagar då det är riktigt körigt, då springer jag hem till eller från jobb då jag jobbar ca en mil från city, och det tar ungefär samma tid för mig att springa som att åka kommunalt.


Nu förstår jag att det inte är alla som har ett flexibelt jobb. Men, man jag har lärt mig under åren att man kan vinna mycket på att ha en öppen kommunikation med sin arbetsgivare. Prata med din chef, lägg upp en plan, kanske kan ni enas om något som funkar för båda parter? Ett exempel är att fråga om utökad lunchrast 1-2 ggr i veckan mot att jobba in det. Eller att få åka en timme tidigare mot att jobba in det på kvällen. Det är värt ett försök.

Det går som sagt att träna på morgonen. Det finns ingen magisk formel och man är definitivt inte född morgonpigg. KLIV UPP FÖR BÖVELEN. Att komma dragandes med ursäkten ” Jag kaaaaan bara inte gå upp när klockan ringer” är bara lamt. Så om jag har förstått dig rätt, du är paralyserad och klarar inte av med egen förmåga att slå upp ögonen, påminna dig själv om ditt löfte till dig själv som du faktiskt har bestämt helt själv och resa på arslet?. Nehej, nej, jag men då förstår jag att det är lite svårt att uträtta saker i livet.

Kommunicera med din omgivning. Gör klart för dem att din träning är viktig för dig och du vill prioritera den utan att välja mellan något. Ställ frågan om det går att ses 30 min senare för du ska hinna med ett snabbt pass efter jobbet. Eller fråga exempelvis om fikan kan bytas ut mot en promenad istället.

Det är få gånger jag har tackat nej till exempelvis en fest på grund av att jag ska upp tidigt dagen efter för att exempelvis träna. Jag har gått dit ändå, tagit ett halvt glas vin eller en cola och sedan gått hem när resterande drar ut i natten. Det är mycket sällan någon säger till mig att jag är tråkig för det. Det är för att jag helt enkelt har gjort klart för min omgivning att detta är min livsstil och jag mår bra av att leva mitt liv såhär. Jag menar, jag är ju med på resterande fester. Ni som följer mig på Instagram vet att jag gillar att gå ut, käka middagar och anordna roliga saker med mina vänner. Varför ska jag tacka nej till en god middag bara för jag tränar? Jag ÄLSKAR att ha ett socialt liv. För mig har ett socialt liv många skepnader. Kan vara en fredagsAW på gymmet, bakdag, en tidig söndagslöptur med vänner och en lång brunch därefter eller en hejdundrande utgång med dans och skratt.

Jag är en jävel på att organisera min tid helt enkelt. Och sen så älskar jag det jag gör, då blir det bra mycket lättare att gå upp 05:50 en mörk och kall novembermorgon. Det är ju träningen som GÖR att jag orkar med allt. Det är livskvalitet att känna sig stark, pigg och alert. Och framförallt så ger det mig så oerhört många fördelar på jobbet. Jag hanterar stress och knepiga situationer betydligt mycket bättre än vad skulle ha gjort om jag inte rörde på mig som jag gör nu.

Jag har insett fördelarna med att leva mitt liv som jag gör och då blir det svårt att motivera något annat.

Sedan är det s j ä l v k l a r t att jag lyssnar på min kropp och mitt psyke när det börjar bli lite väl mycket. Då ställer jag in exempelvis träning eller någon annan social aktivitet. Det är så oerhört viktigt och jag tror att min prestigelöshet och avsaknad av det beryktade ”duktiga flicka” syndromet har hjälp mig väldigt mycket där. Det kommer till en viss punkt där jag blir obrydd, åt båda hållen. Jag är inte intresserad på att imponera på min omgivning. Det finns det gott om människor gör och ska ha credd för. Vi är många som är fantastiska, men i grund om botten räknas bara vad jag tycker om mig själv. Så jag antar att jag har funnit den beryktade balansen. Och det är väl tur det, för annars hade det snabbt blivit ohållbart. Det är väldigt svårt att inte jämföra sig med andra, för vi lever definitivt i en tid som har öppnat många dörrar och möjligheter för folk att gå sin egen väg, bygga egna imperium, byta jobb, utbilda sig och skräddasy sina liv mer fritt än innan. Det är fantastiskt. MEN. Jag tror att det leder till en större prestationsångest. När fler lyckas och hinner med, vad är det som säger att inte du ska göra det med då?

Men för att återkoppla till min rubrik.

Jag väljer inte bort, jag prioriterar.

Man kan ha allt, men det gäller att man hittar sin gyllene väg till den livsstilen och förblir realistisk. Nej, alla kan inte resa jorden runt som liten procent av Sveriges bloggare eller elitsatsa i Triathlon med ett vanligt jobb och 2 kids hemma. Det finns personer som kan och gör det, men alla kan inte. Men man kan göra sin variant av det och inse att det inte är så illa. Att man faktiskt duger och ens liv inte är tråkigt bara för man har ett 9 till 5 jobb måste klämma in träningen okristligt tidigt för att hinna med. Skapa dina egna förutsättningar och våga prioritera.

Samma sak med kost, lite av allt, utan att utesluta något, såvida du inte mår jävligt dåligt av det, då tar du ett aktivt val och säger nej till det. Jag tror det är tricket.

Jag vill inte enbart fokusera på att träna. Den dagen jag får betalt att ägna mig åt träning på heltid, den dagen återkommer jag med en ny analys på läget. Men tills dess vill jag svassa omkring i mina klackar, dricka vin och dra iväg med mina vänner på en weekend eller bara chilla i soffan en hel söndag. Så jag väljer helt enkelt ut godbitarna i livet, inser att livet inte alltid är superroligt och att vardagen kräver sitt och försöker göra det bästa möjliga av dagen. Det är inte lätt alla gånger, men det är såhär jag har valt att skräddarsy mitt liv, och då är det värt att vara en galen tidsnazi ibland.

 

0

16 kommentarer

  1. Sjukt inspirerande läsning! En fråga jag dock alltid lurat på (både med dig och andra högpresterande träningstjejer), hur hinner ni dessutom vara snygga??? Alltså förstå mig rätt men hade verkligen kunnat se hur schemat går ihop om du varit en sådan person som levde i sportkläder och hästsvans utan smink, men det verkar du inte göra? Så min fråga; hur lyckas du känna dig fashion mellan alla dina träningspass och dessutom utan att lägga för mycket tid på styling och hårfix? Kan ärligt säga att det är något som tar emot för min del, att svetta ner ett alldeles nytvättat och lockat hår. Berätta hur du gör hade varit intressant 🙂 Kram!

    1. Hej Annie!

      Åååh, om du bara visste att det inte ligger bakom så mycket effort bakom denna snygga fasad. Men TACK! <3

      Hmm..jag punktar upp det så blir det lättare.

      - Jag tvättar håret max 3 ggr i veckan. Resterande dagar stavas torrschampo. Vilket gör det rätt enkelt att styla. Och den tredje dagen så blir det en slarvig tofs, vilket är rätt snyggt.
      - Fixar naglarna var tredje vecka. Vilket gör att jag nästan alltid har fräscha händer.
      - Får brynen fixade på en Brow Bar, vilket spar mycket tid och rätt och slätt betyder att jag inte behöver sminka mig.
      - De gånger jag sminkar mig så går det fort. Jag öser bara på med smink när jag ska ut och svira.
      - De dagar jag drar direkt till jobbet från träningen så packar jag ner skrynkelfria cleana kläder och satsar på detaljerna. Tex snygga skor, läppstifft, något ballt smycke. Det gör mycket. 🙂

      Det är inte så svårt faktiskt. Man får hitta sina tips o trix. Men jag håller med, det är inte alltid roligt att svetta ner eller simma när man precis har fixat håret. Men..träningen vinner över frillan. Haha.

      Kram!

  2. Ooerhört välskrivet. Jag är en av dem som tillhör den gruppen som är avundsjuk på alla dessa coola egna företagare.

    Du är bra!!!

    1. Tack så hemskt mycket! 🙂

      Hey, lite avundsjuka har aldrig skadat, blir ju oftast en liten drivkraft, men låt det inte gå ut över dig själv, eller andra bara.

      Kram!

  3. Feelar dig verkligen på det här, är lite samma 🙂 Man har ju faktiskt valt att lägga den tiden på det man gör, för att man älskar det och mår bra av det. Prioritera måste man ju göra, annars skulle man ju typ gå sönder av alla måsten och allt som finns att göra (både kul och mindre kul saker). Tror folk bara är lite rädda att våga ta det steget. Att våga prioritera det man själv tycker är kul och givande, inte vad andra anser man ”ska” prioritera. Om du förstår vad jag menar 🙂 Härligt att läsa iaf. Trevlig helg!

  4. Tack för tipsen! Du gör mig sugen på att försöka träna innan jobbet. Idagsläget orkar jag varken träna innan ELLER efter jobbet för att jag alltid är för trött/hungrig/stressad haha. Denna svacka måste få ett slut och ditt inlägg peppade mig <3

    1. Hej Eva!

      Man har alla svackor ibland. Det är helt okej. Kul att du gillade inlägget och att du fick pepp av det.

      Vad ska du göra åt för att komma ur svackan? Ngn plan?

      kram!

  5. Håller med dig Joanna! Prioritering är allt. Grymt väkskriven text! ?

    Jag har dragit ned från 5 pass till 3 och istället prioriterat sömn eftersom det också är en så viktig faktor (och en bristvara med småbarn), men det är ju ett val jag gjort! Stöter ofta på människor som inte ”hinner” och jag orkar sällan diskutera det, allt beror ju helt på hur de prioriterar sin tid.

    Kram!

    1. Helt enig, man kör efter sina förutsättningar. Betvivlar starkt att jag kommer kunna hålla detta tempot när jag får barn. Men det är ju en fråga man får ta då. 🙂

      Kram!

  6. Vet inte exakt när det var jag började följa dig på Instagram men efter att konstant ha klickat mig in på din profil i över en månad kände jag att det var dags att sluta tramsa och börja följa! Sedan dess har du varit en av mina absoluta favoriter och stora inspirationskällor i sociala medier. Jag fullkomligt tokgillar din blandning av innehåll och det du står för. Jag är själv 21 år, tränar också 5-6 gånger i veckan och kan (som de flesta) såklart hamna i mentala svackor men hittills har dina inlägg alltid med osviklig precision fått mig att fyllas med mer power än vad jag hade tidigare. När jag tvivlar på att jag är tillräcklig, på att det är okej att både investera i träningen och vilja äta lyxiga middagar så får du mig att fatta att det är det visst det.

    När du startade bloggen så var jag inne kanske 5 min senare för att ta del av din jäkligt inspirerande energi även här. Kort därpå lade du ut i din instagramstory att du tyckte det var tråkigt med de som var inne på din blogg men lät bli att kommentera och jag kände mig minst sagt träffad. Trots att jag läst den varje dag sedan du började, trots att jag likear i princip varje bild du postar på instagram, trots allt det – så är jag rikskass på att kommentera. Inte bara din blogg utan allas men ändå. Förlåt! Jag kan inte lova någon 100 %ig förbättring men jag kände att det var minst sagt på tiden att du fick lite av den bekräftelse och kärlek du förtjänar från mitt håll. Så tack helt enkelt för att du är så BOSS! <3 Hade varit magiskt att få träna ett pass med dig någon gång (vilket jag såklart fattar kanske inte är möjligt men hoppas går ju), men om inte annat så är det magiskt nog att få ta del av ditt innehåll varje dag. KRAM PÅREJ

    1. Hej Amanda!

      Oj vad glad jag blev av din kommentar. Shit vilken text, tack så mycket för den. 🙂 Blir så rörd och glad över det du skriver och det är så oerhört coolt att man kan nå ut på det sättet. Hoppas du fortsätter följa mig och finna inspiration och pepp, samt att du kommer gilla bloggen.

      Feel free att lämna feedback eller önskemål. Det är roligt att få skriva om vad folk önskar.

      Vem vet, vi kanske ses på gymmer någon gång. Ha en superfin helg! 🙂

      TACK och kram! <3

  7. Men så jävla bra!

    jag har två stora träningsförebilder, min kusin som genomförde en Ironman i somras. Hon har alltid varit en stor inspiration för mig – oavsett vilken typ av aktivitet/sport/tävling hon sysslat med. Framförallt på grund av hennes mentalitet och inställning.

    Och så dök du upp på instsgram i mitt instaflöde för två år sedan… Och jag kände precis samma inspiration från dig som min kusin. Motiga dagar har jag en Joanna & en Emma på vardera axel. Schyssta små peppänglar vill jag lova. Så TACK.

    Ha en lovely söndag!
    Carro

    1. Hej Carro! Känns som att jag ”känner” dig då du har följt mig en tid nu och skriver alltid så peppiga kommentarer. Vill bara säga tack! Och att jag är så jäkla glad över att jag kan inspirera och peppa just dig.

      Så roligt att du läser bloggen nu med! :)’
      KRAM

      1. Kul att du gillar kommentarerna och inte ser mig som en obehaglig stalker…. gränsen är ändå hårfin, haha 😉

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *