JOANNA SWICA

Klockan är 19:11 och jag sitter på en bar i min stad och hör hur mina två närmsta vänner blir kallade för indier, n-ordet och mörkingar. De orden som riktades till mig, om mig, försvinner i vad jag just hörde. De ebbar ut i det knivskarpa som sker. Jag skakar och höjer rösten ännu en gång, ifrågasätter, ställer mig upp och vi ber ännu en gång barpersonalen om hjälp. Släng ut. Servera inte ännu en gång.

Utanför fönstret flimrar neonskyltar och konturerna från innerstadens allra populäraste krogar påminner mig om vart jag är och i vilket årtionde. Den skånskan slynan. Det är jag det. Jag hör hur orden upprepas. Hur de två killarna i svettig skjorta pekar på mig och kommer närmre. Jag sitter på en bar i min älskade stad och skakar så mycket samtidigt som jag lutar mig mot mina vänner. Som en sköld för att skydda. Som en påminnelse. Som en trygghet. Som..jag vet inte själv. Klockan är 19 :11 en tisdag mitt i livet och jag påminns ännu en gång vad som kan hända när man säger tack men nej tack.

Min blick går återigen mot barpersonalen som står handfallna i hörnet. Röster höjs återigen och jag ifrågasätter ännu en gång vad jag precis hörde. Min vän Niklas höjer rösten igen och ber att få dem utslängda. Det är tredje gången vi ber om det nu och jag tittar återigen bort mot barpersonalen som står bara någon meter från oss. Han måste ha hört hinner jag ursinnigt tänka innan jag ser hur fler ur personalen kommer och äntligen ber de två killarna att gå. Men självklart ska det tjaffsas först, det fumlas med kort och tålamodet är stort. Jag lutar mig mot Felicia som uppgivet ser på mig och jag känner hur mitt hjärta går sönder.

Hade det varit min bar hade jag slängt ut dem med huvudet före. Inte bett. Kastat.

Men nu är det inte min bar och jag sitter skakad och ser på hur de flinande reser sig och fortsätter kasta glåpord mot oss. Allt detta för att vi sa tack men nej tack när en av dem började söka kontakt med oss. Om jag mår såhär, så kan jag inte ens föreställa mig hur de mår. Jag är så ledsen. Uppgiven. Inte för min skull, utan för mina vänner.

Personalen erbjuder oss jordnötter, men vinet smakar numera surt och vi reser oss för att gå. Det blir 405 kr och ett blödande hjärta, tack. Vi betalar och går ut i ett mörkt Stockholm. Inte ens Stureplans alla lampor kan göra kvällen ljus. Vi kramar om varandra och börjar sakta gå mot tunnelbanan. Mina händer skakar när jag skriver till min man. Mina händer skakar när jag återigen skriver till mina vänner och frågar om de är OK. Mina händer skakar när jag skriver och meddelar alla er att världen är precis så jävla mörk som vi de senaste veckorna har förutspått.

Och nu ligger jag här i min säng och tänker tillbaka på samtalet med Niklas. ”Är det såhär det kommer bli nu? ” frågar han mig och jag jag vet inte vad jag ska svara. För någonstans därinne, så tror jag inte det kommer bli bättre och den insikten gör så oerhört ont i mig. Den får mig att gå i sönder i tusen bitar.

Det var inte såhär vår kväll skulle bli.

Men tack för jordnötterna iallafall.