Jag la upp en bild på Instagram för några veckor sedan (har vägt fram och tillbaka om jag ska lägga upp den här, men inser att det är onödigt och inte relevant för mitt budskap) och fick några kommenterar via DM med frågan om jag var gravid. Blev så ställd när jag läste det att jag var tvungen att gå tillbaka och kolla på bilden med mer “objektiva” ögon samt ta upp detta med några andra vänner i branschen, bland annat Anja som också har råkat ut för detta. Jag granskade och vred på huvudet som en galen person när jag granskade bilden men näe, det enda jag kunde se var en euforisk tjej efter ett träningspass. Jag frågade en av avsändarna om varför denne personen hade fått för sig det varpå jag får ett svar att det ser ut som att jag har en liten bula.
BULA?
Du menar min mage?
Om det där anses vara en bula så har vi ett större problem än att jag skulle vara gravid. Nämligen kroppsuppfattningen hos vissa. Inte konstigt att folk har ångest över att deras magar inte är platta nog. Min mage är aldrig platt. Min mage står ut och lever sitt egna lilla liv. Jag bryr mig inte, det är så den är och den fyller andra funktioner än att vara platt. Det är inte min högsta prioritet i livet.
Det är problematiskt i sig att kommentera någon annans kropp kopplat till graviditet. Eller ja, kommentera någon annans kropp över huvud taget. Jag personligen tycker att man kan avstå sådana kommenterar då man inte vet om personen i fråga försöker få barn, har fått missfall eller helt enkelt inte anser att det är någon annans jäkla business. Och ja, jag har får bita mig i tungan själv några gånger när jag har varit på väg att fråga något liknande. Även om man menar väl så finns det stunder där man helt enkelt inte behöver kommentera. Man kan låta den glida förbi.
Vad jag svarade på kommentarerna?
“Det är ingen bebis, det är min mage.”
Och innan någon tänker eller kommenterar något tramsigt om att tjejer med en viss typ av kroppsform inte ska uttala sig så vill jag bara påminna att ingen kroppstyp har patent på känslor. Anledningen till detta är att jag ofta läser uttalanden att det är så tröttsamt med alla “smalisar” som yttrar sig “när de inte har en aning…” Alla människor känner och mår olika. Att jag reagerar över att någon anser att jag ser gravid ut betyder inte att jag blir stött/livrädd/kränkt/arg/ledsen över att min mage står ut/ser stor ut och det hamnar i fokus. Nej det skiter jag högaktningsfullt i. Det som stör mig är man kommenterar något sådant och att för vissa så är allt utanför en slät platt mage något avvikande. Det är så skevt att så många går runt och tror att kvinnor ska ha platt mage. Vi blir matade med den informationen och bilder varje dag, kanske gör det reaktionen då större? Jag vet inte, jag blir bara så less. Och sen att man ens ska in och peta i gravidfrågan. Låt kvinnor va, det är stressande nog att tänka på att jag en dag kommer bli gravid och allt det som medföljer. Jag är redan irriterad över hur jag måste ta ansvar för min framtid, mina val i karriären och hur jag måste “planera” med åtanken att jag en dag kommer bli gravid och släppa ifrån mig min kropp i nio månader men även lite av mitt liv därefter. Det stressar mig faktiskt och jag kan ibland bli irriterad över folks, speciellt männens jävla lättsamhet kring detta. ” Åh, så himla himla härligt att skaffa barn! ” Ja, det kan man tycka när det inte är en själv som ska utsätta sig för det.
Missförstå mig inte. Eller gör det, för all del. Barn finns med i planen. Men jag blir bara så frustrerad. För barnfrågan gör mig stressad och det blir inte bättre av att höra från vänner eller kollegor med menande tonfall ska upplysa med kommentarer som “väääänta bara tills du skaffar barn, då kan du inte…”
Fuck off. Påminn mig inte, jag tar det då. Och “kan inte” är trams.
0
0 svar till “Är du gravid?”
Så. Jävla. Bra skrivet av dig!
110% on point
Men heja dig!! <3
Så bra! Förstår inte hur folk kan få för sig att det är ok att lägga sig i något så privat.
Och skit i vad folk säger om att skaffa barn och vad man inte “kan” sen- vill man så hittar man lösningar, på allt!
Ja! Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det blir vad man väljer att göra det till.
Jag tycker även att frågan är ful för att en graviditet oftast är något man själv vill välja att kommunicera. OM du vore gravid – varför skulle du välja att säga det till random följare & varför tycker hen att hen har rätt till infon? Nej fy för såna nyfikna & indirekt pikande kommentarer. Kram från en som hade sjukt svårt att ens bli gravid & därför reagerar direkt på alla gravidtetsrelarerade skvallerkommentarer
Så himla viktigt och bra skrivet! Precis som du är inne på så kan det både ta hårt på den som har svårt att hantera sådana kommentarer om sin kropp, men framförallt även de du nämner som har någon form av relation till att skaffa barn. Oavsett om det är någon som upplever sorg, frustration, längtan eller som inte alls vill, eller som har jobbiga diskussioner hemma kring det, så är det ett känslosamt ämne och ganksa minerad mark om man inte känner personen i fråga. Även, ponera att du (eller någon annan som får frågan) är gravid men inte är redo att gå ut med det ännu? Blåljuga? Hur vi än vinklar den här frågan så är det ett känsligt ämne, och även om välmeningen är god är det så viktigt att du ar upp det och skapar eftertanke – tack!
Känner igen mig i det du skriver om gravidstressen. Man ska ha ett jobb som gör att man har råd att vara mammaledig och som har bra arbetstider så man kan komma tillbaka efteråt osv. Och då vet jag inte ens precis NÄR jag vill ha barn (bara att jag börjar närma mig en bra ålder för det) eller om jag ens KAN få barn?! Är inte det sjukt? Men har fått höra sååå många gånger av folk som fått barn att gör inte si och gör inte så och starta för guds skull inte upp eget företag nu om du vill ha barn inom X antal år! Leva nu eller hur var det?
Det är lite märkligt detdär med hur man “ska” leva när man skaffar barn. Att man tydligen blir svintråkigt, sluta leva sitt liv och som sin egen person. Att gå runt och säga att “vänta du bara” (eller vad det nu är folket väljer att säga) är så jävla onödigt. Gör inte dina problem till mina.
Jag har två vänner som har barn och där ser jag två heeeeelt olika typer av föräldraskap och hur deras familjer valt att leva sina liv.
Ena kompisen lever för sitt barn (i brist på bättre val av ord). Hon har på något sätt glömt bort sigsjälva på vägen, är med sitt barn 95% av dygnet och pappan lever som förut. Går och tränar när han känner för det, sover hela nätterna för att “han måste sova annars blir han trött” och är allmänt mansgrisig. Hon tar dessutom all föräldraledighet för att HAN tycker det.
Den andra vännen lever (nästan) precis som innan. Dom hjälps åt med nätterna, mata bebis, laga mat, städning, umgås med vänner, tränar osv. Det som skiljer i deras liv är “bara” att dom är 3 nu isf 2. Dessutom började hon jobba när bebis “bara” var 8 månader och det var tydligen konstigt, för att det var tydligen alldeles för tidigt för mamman att börja jobba. (Vem fan är andra att bestämma när det är för tidigt eller för sent att börja jobba efter att man klämt ut en unge ur härligheten?!?) Dom har inte gjort ett barn till ett problem eller till ett nytt sätt att leva, dom är fortfarande dom personerna dom alltid varit.
Så vill jag också bli om jag får barn. Det får mig att tänka att alla vänta-du-bara-föräldrar kan gå och gräva mer sig någonstans och lämna oss andra ifred.
PS – keep up the good work! ?
Håller med fullkomligt! Alla som har barn sedan innan springer runt och säger “Vänta bara tills du får barn, du kommer tycka SÅ annorlunda och det är så värt allt slit!” Fast det är jag som måste planera mina framtida satsningar inom diverse områden såsom triathlon och en framtida IM osv pga att min kropp ska “lånas” ut i först 9 månader och sedan upp till 1 år efteråt! Plus det faktumet att varenda själ man möter ställer den gyllene frågan “Är det inte dags för en liten bebbe snart?” bara för att man råkar vara i en stadig relation.
Så bra skrivet! Håller helt med dig!
Även jag fick dessa frågor ibland när vi kämpade med att bli gravida och de där frågorna fick mig att gå sönder. Det gjorde så ont och jag var så outhärdligt ledsen. Det kunde ju inte den som frågade veta men det känns så onödigt. Om man är gravid kommer det ju visa sig eller så kommer man självmant berätta. Låt det bara va liksom!
Heja dig säger jag bara! Så jävla tröttsamt med såna kommentarer och att det är kvinnor som frågar andra kvinnor denna känsliga fråga. Det verkar vara en större tendens till att kvinnor som redan är “klara” med barn frågar andra och inte tänker på hur det mottages hos den andra, icke gravida, eller ens verkar kunna minnas eller sätta sig in i situationen att barn inte är en självklarhet för många. Jättebra att du publicerade detta så att de som frågat dig denna högst korkade fråga eller frågat någon annan vid ett annat tillfälle lärt sig en läxa (en gång för alla) och INTE gör om det! Ha en fortsatt bra dag och trevlig resa 🙂 Kram A
Hur svårt ska det vara att bara INTE FRÅGA? Om det nu är jätteintressant så är ju inte som att man inte kommer få svaret om några månader.
Jag har fått frågan så många gånger att jag slutat räkna. Intressantast var när jag fick den av en “känd fitnessprofil”, jag jobbade (lite förkyld) på mässa och hade tappat rösten. Kunde inte svara utan fick skriva “nej, det är bara mat i min mage” på en lapp.
Tack Joanna! Verkligen bra inlägg, rakt igenom!
PREACH
Kommentaren om ”vänta bara tills du skaffar barn, då kan du inte…”, är en så överersittarkommentar, lite som ”lilla gumman”. Jag har själv barn och tycker riktigt illa om när folk säger så, man kan göra precis vad man vill med sitt underbara lilla hjärta och det är också ännu roligare 🙂 och bra skrivet om magen!