“Varje dag får jag höra: Du har läkt helt fantastiskt! Man kan knappt se något! Vilket stämmer, jag har läkt ihop bra, mycket tack vare mina skills gällande hudvård. Men sedan tillägger jag alltid med ett skratt “tacka bra smink!”. Det är skönt att kunna täcka, jämna ut och förbättra tack vare smink och jag skiter högaktningsfullt i att det inte är så man “ska tänka”. Jag vet att jag är motsägelsefull. Men ska jag vara helt ärlig så blir jag fortfarande ledsen när jag ser att jag halva leendet inte hänger med på grund av ärren tar emot och stramar. Att min min ny numera inte är helt slät. Så som förr. Jag har accepterat det men jag är inte helt ok med det. Gör det mig svag? Ett offer för patriarkatet? Eller som någon skrev: du är en förebild för många, tänk på det nästa gång du talar negativt om dina ärr och öppet promotar smink. Du gör inte tjejer en tjänst direkt. Då är frågan, är det bättre att jag låtsas? Är det bättre om jag raderar denna texten och bara skriver: “Selfieperfection”. För vem skull agerar jag stark då? Är jag en förebild då?”
Kanske är det så att jag inte är en bra förebild? För vem är jag att skriva om hur viktigt det är att gå sin egna väg, att älska sig själv och att våga när jag själv vissa dagar när jag ser mig själv i spegeln inte gillar vad jag ser? När jag bokar tid för konsultation för diverse hudvårdsbehandlingar för att göra mig hy ännu finare, ännu bättre.
Det är inte det att jag inte kan visa mig utan smink, det har aldrig varit problemet. Jag har alltid kunnat gå utan smink och det har även varit en stor motivator för att ta hand om min hy på bästa sätt så att det ska se fräschare ut utan smink än med. Att jaga det perfekta glowet för mig har blivit lite av en sport och samma sak gäller sminket. Även nu, med ärren i ansiktet, går jag utan smink. Att andra tittar är inte ett problem. Det har aldrig varit ett problem för mig. Samma sak gäller min kropp. Vad andra anser om den har aldrig varit mitt issue då jag hela tiden har jobbat med att jag själv ska må bra i mig själv. Träningen började som ett verktyg för att gå ner i vikt men ändrades sedan till något mer bestående. Träningen blev en livsstil och fick mig att må bra, både psykiskt och fysiskt. Träningen fick mig att prestera, att våga använda kroppen i olika situationer och utvecklas. Det handlade inte längre om estetik även om jag fortfarande än idag är ärlig med att det är självklart jag vill se snygg ut naken. Men det är sekundärt, för träningen har blivit något så mycket mer än ett par tighta lår och platt mage.
Kanske är det därför jag nu reagerar över hur jag känner inför mitt ansikte. Det är hur jag ser på mig själv som får mig att fundera. Är jag en bluff? När jag tittar på mig själv så tycker jag om vad jag ser. Jag älskar mina kindben, mina ögon och min hy. Jag gör det till 90 procent och det är de där resterande 10 procenten som får mig att grubbla. De procenten som har checkat ut och inte riktigt har kommit tillbaka. Visst har man dagar då man inte känner sig på topp, det har alla och det är helt normalt. Men det skaver i mig när jag vaknar och ser mig själv i spegeln. Inte mycket. Nej, det är knappt märkbart. Men känslan finns där, som en kliande lapp bak i nacken på en tröja. Och det får mig att undra, varför känner jag som jag gör egentligen?
Borde jag svara annorlunda på alla de frågor som väller in på min IG-DM gällande hur man får slät hy? Hur man får det perfekta glowet och hur jag gör för att få ärren att lägga sig så fort? Borde jag istället för att ge mina tips istället svara “Du är fin som du är, du behöver inte göra något”.
Det är klart att jag borde, men det vore skevt då jag isåfall inte lever som jag lär. Att vara så öppen och personlig i sina sociala medier har för mig varit väldigt naturligt. Hur jag har delat med mig av mina med och motgångar, mina åsikter och sätt att leva har inspirerat många. Det är fantastiskt och jag tänker på det varje dag. Så jag kan inte hjälpa att känna att jag sviker er lite nu. Att jag sviker mig själv. Men att fejka har aldrig varit min grej, det ligger så långt ifrån min personlighet och det är även det som stör mig mest med sociala medier.
Jag läste en debattartikel om hur en kvinna gick loss på hur vi kvinnor ägnar oss åt I-landsproblem när världen ser ut som den gör. Hon tycker det var rent ut sagt förjävligt och liknade oss med dumma får som springer patriarkala ärenden. Jag känner bara, låt en kvinna faila, att varje dag försöka vara sitt bästa jag är uttömmande och ibland ligger man där som en blöt liten fläck på golvet för ett trivialt icke problem.
2
0 svar till “Är jag en förebild eller är jag en bluff?”
Jag tycker att det är skönt att du är ärlig med allt! Alla är vi bara människor och jag vill inte läsa om hur allt alltid är så bra och fantastiskt då det är det som är problemet med sociala medier idag för mig. Då finns det inte nyanser och vi alla har allt i vårt liv ,högt och lågt och allt däremellan. Jag gillar dig skarpt och hur du delar med dig av ditt liv! 🙂
Jag tycker om de olika nyanserna du visar i din blogg och på din insta. Det är nyanserna som gör att du är du och att dina kanaler blir mer mänskliga.
INGEN har BARA BRA dagar och ens egna problem är de största för en själv. Tkr därför inte att de går att jämföra sina egna problem med klimatproblem osv, man kan BÅDE bry sig om klimatet och känna de känslor man känner, det måste inte vara antingen eller.
Du är bäst, förstår att de är tufft nu med ärr osv när du inte är van att se dig själv i spegeln med dem och tillslut: du är ingen bluff, du är så jävla bra. Massor med kramar till dig!
Låt en kvinna få leva!! (Dvs. sminka sig, gå på behandlingar etc etc) fortsätt som du gör, lider någon av dig eller det du gör/säger/skriver så har de också en ansvar att sluta följa dig.
Satt senast igårkväll och berättade för mina vänner hur glad jag är att jag har hittat en förebild som dig. Mänsklig och vettig. Girl power!
Jag tycker du är bra. Helt klart en riktigt brs, sund, ärlig förebild!
Jag tycker alla har rätt till att känna som man känner. Om det är rätt eller fel – who knows? Alla har sin egen sanning och de som klagar på andra får nog jobba på att acceptera att människor är olika och alla tycker inte likadant som dem själva. Sen kan man väl ibland sätta saker i perspektiv: Är det viktigast att du överlevde olyckan och faktiskt kan leva det liv du gjorde innan (till största delen) eller att du har en helt “perfekt” hy? Om du hade blivit förlamad hade du nog med glädje haft några ärr i ansiktet om du fick en fungerande kropp tillbaka. Jag menar inte att förminska hur du känner, men det kanske kan hjälpa att tänka så ibland för att ge ärren lite mer kärlek och låta dem påminna dig om att du ändå lever och har det bra 🙂
Men blir så trött på att pressen på oss kvinnor aldrig tar slut! Under så lång tid har vi fått onaturliga ideal presenterade för oss, vissa av oss har tagit mer skada än andra. Men det räcker inte – nu ska vi dessutom känna oss misslyckade för att vi inte orkar stå emot dessa ideal?! Jag har liksom du lyckats vända min utseendefixering via träning till något positivt. Det tog lång tid och är ett evighetsarbete där du är en av inspiratörerna. Men visst finns den där ändå, utseendefixeringen, och det gör ont i mig när du lider av dina ärr. Jag är oxå fixerad vid min hy. Är det hyckleri att vilja vara naturlig och fixad på samma gång? Nä varför skulle det va det? Jag är stolt över min utseendefixering, den är en del av mig. Min så fina och kloka mor lärde mig i tonåren – Madeleine du ska alltid se till att ha fina underkläder på dig. Det är det du har närmast dig och du förtjänar att känna dig fin. Kvinnan har inte visat sin kropp för en man på över 30 år!! Ändå förvaras hennes 70-åriga rumpa och bröst i spets och satin. Vi har rätt till utseendefixering. Faktiskt både till den som baseras på våra ”egna” ideal men oxå den som kommer av yttre påverkan. Jag menar inte att vi inte har ansvar för att försöka leva sunt och inte skada oss pga orimliga ideal. Men när vi inte lyckas stå emot och står där framför spegeln och pillar och drar – är det då inte nog med att inte känna sig fin? Ska vi dessutom ha skuldkänslor för att vi inte lyckas vara en såndär perfekt kvinna som är helt nöjd med sin kropp?
Fortsätt vara den fantastiska förebild du är Joanna, med dina ytterligheter och din ärlighet. Fortsätt stå upp för oss som fastnar framför spegeln ibland!
Som ung var en av mina högsta drömmar att ha en fin och jämnfärgad hy. Alla mina vänner hade till deras stora lycka lyckats undkomma ärr och missfärgningar efter finnar utom jag. Dessutom hade jag ärr i hakan efter en rot som trängt in i min haka när jag var barn. Samt en ärr efter att en hund bitit mig i ansiktet. Måste säga att jag fortfarande skäms för alla ärren och missfärgningarna, trots att jag är 57 år.
Speciellt som ung skulle jag verkligen velat ha all hjälp att täcka alla dessa ärren utan att de syntes så mycket. Denna hjälp skulle varit oväderlig! Därför tycker jag att det är egentligen din plikt Joanna att dela med dig av den kunskapen till oss som verkligen lider av ärr i ansiktet. Så att vi också någon gång skulle kunna se oss i spegeln och tycka att vi med hjälp av sminket kanske har nästan lika fin hy som de flesta andra och slippa skämmas! Tyvärr måste ju denna härlighet tvättas av på kvällen och återigen ser vi våra nakna ärriga ansikten. Men att med hjälp av smink kunna slippa att se våra ärr i alla fall en stund, är värd jätte mycket! Så gör en stor, god gärning Joanna och avslöja alla dina hemliga sminkknep hur man kan kan trolla bort ärren. Jag kan inte vänta!
Hej Anneli!
Tack för din kommentar.
Om det är min plikt vet jag inte, men jag gör så gott jag kan och delar med mig av det jag vill/kan.
Du får kika under “Skönhet och fix” och hålla utkik här på bloggen. Kram