2019, året som började med sorg och som la sig som en blöt filt kring mig samtidigt som vardagen fortsatte i ett rasande tempo. Beslut togs, nya insikter växte fram och en stor del av ett nytt jag skapades. Besvikelse och sorg byttes ut mot ett mörker som efter ett tag vände till en glöd. En varm glöd som bara fortsätter att bre ut sig i varenda fiber av min kropp och som får mig att konstatera att året som jag så gärna ville blunda och gasa mig igenom inte längre gör ont. Mina 2 sista månader detta året har varit fantastiska och det finns såklart flera, några mer speciella än andra, anledningar till detta. Det som har varit kommer alltid att finnas där, som en påminnelse. En del av den påminnelsen kommer alltid finnas med mig och jag hoppas att den kommer göra mig till en bättre version av mig själv.
Men nu är jag ivrig att påbörja 2020. För där är det ingen sorg som står och väntar runt hörnet. Jag må ha börjat året så, men jag avslutar det med leende på läpparna och pirr i bröstet. Det blir aldrig som det hade tänkt sig, och det händer när det minst anar – så mycket kan jag säga.
Januari
Jag inledde året i Sri Lanka och bearbetade min sorg efter min förlust några veckor tidigare så gott jag kunde. Jag log med kroppen men min själ var som en vissen kvist som släpades fram. Jag var tom. Ihålig. När jag kom hem från semestern så gick jag ganska direkt på den tjänstledighet (läs om det här) som hade varit planerad sedan september föregående år och körde direkt från min avtackning på SOS International upp till Högbo Bruk för att vara med på Skida med Ute längdskidscamp (läs om det här) som jag även kommer vara med på 2020 (fett pepp!). Det var även i samma veva jag gick ut med mitt nya årskontrakt med KIA. Oerhört stolt över att ha KIA som partner och har under året haft ett väldigt bra samarbete med dem.
Bara några dagar efter mitt skidcamp där jag för första gången åkte längdskidor och faktiskt lyckades med bedriften att åka 10 km mörkeråkning utan att ramla en enda gång så åkte jag 2 veckor till Egypten på triathlonläger (läs mer om det här). Första veckan var jag där på egen hand med vecka två så kom Terrible Tuesdays ner samt även Emelie. Det var precis det jag behövde då. Fokus på mig själv och min träning.
Februari
Nu när jag tittar tillbaka på februari så inser jag vart tempot började vridas upp. Vilken exakt dag. Jag tittar tillbaka på dessa månaderna och drar efter andan – jag var en maskin. Månaden drogs igång med att jag och Louise hade ett Lindex-event för Friendcation (läs mer om det här). Plåtade kampanj för LEE samt gick ut med den någon vecka senare. Jag medverkade i podden “ofiltrerat”, spelade in en reklamfilm nere i Berlin med Zalando och därefter åkte jag ner till mina föräldrar en sväng. Jag tränade på som aldrig förr och gick på bubbliga bruncher. Jag testade även på att sitta i ett isbad i 10 minuter (läs mer här) samt var på spårvagnsevent med Glossybox.
Livet gick fort. Jävligt fort.
Mars
Om februari var hektiskt så var Mars inte direkt lugnare. Jag firade min födelsedag på Bali (läs mer här) och reste runt till bland annat Gili-öarna och Singapore. Kom hem, bytte väska och drog därefter på träningsläger till min dåvarande coach Simon i Barcelona med Emelie, Louise, Julia, Caroline och Terese. Kom hem igen, höll i ett Lee-event för 15 tjejer och därefter drog jag och Louise till Övertorneå med 10 tjejer (läs mer här). Mellan det tränade jag på och gick på en del event, skrev otaligt många texter och drog till med en dagsfest som varade hela natten.
Att jag inte brakade är ett mysterium.
April
April blandades med en långhelg i Åre, fest och en jädra massa löpning. Jag höll mitt egna event med Björn Axén (läs mer här), plåtades för Bicycle och gjorde min efterlängtade “Runners High” tatuering. Det var en rolig månad nu när jag tittar tillbaka på den. Mycket hände, men jag var även på en lugnare plats rent mentalt och jag åkte skidor “på riktigt” för första gången.
Fortsättning följer..
