Att åka och hälsa på någon man har känt virtuellt i sex år


För ca sex år sedan började hittade Sabina min instagram och tryckte på följ. Kort därefter började jag följa tillbaka. Det var början på en långt virtuell vänskap på 65 km avstånd. Det kunde gå veckor mellan gångerna vi dök upp i varandras flöden, medan under andra perioder följde vi varandra dagligen och läste ikapp på varandras liv. Hon, med tre barn varav 2 födda under vår tiden av vår virtuella vänskap, ett par hästar och en man som älskade jakt i de djupa skogarna på en herrgård utanför Mariefred. Och jag, från min lilla etta i midsommarkransen till ett förhållande och trea på Kungsholmen samt en jäkla massa upptåg längs vägen. 2 olika liv som har pågått samtidigt och följts virtuellt.


För 2 månader sedan bjöd jag in Sabina till ett event Friendcation hade med Lindex. Äntligen kunde hon och äntligen skulle vi ses. Det var inga konstigheter när kvällen väl kom. Även om vi knappt hann prata med varandra. Men det dröjde inte länge fören det plingade till i min inbox.

”Vill du komma ner hit till mig i  Qvartinge och rida western en eftermiddag?”

Jag hann knappt läsa klart innan jag hade svarat ”Klart som fan jag vill!”

Vid halv tre igår eftermiddag svängde jag in på grusvägen upp till stallarna på gården. Till höger om mig i en hage sprang 2 shettisar och en ståtlig fux och på vänster sida stod ett vitt hus med veranda som fick mig att tänka på en av mina favoritserier vid namn McLeod’s Daughters. Jag parkerade, steg ur bilen och möttes direkt av en kram.

Två timmar senare red vi ut från skogen in i en glänta där solen sken in och fick marken att skifta i guld. Jag såg hur en plätt med vita rep mellan träden formade en liten hage. Bredvid stod en liten stuga, ett par bänkar och en korg. ”Vi hoppar av här!” hojtade Sabina samtidigt som hon red in i hagen, hoppade av, och tog av den busiga skäcken tränset.  Jag gjorde detsamma med Kalle, min vita buttra men väldigt mysiga herre som under hela ridturen slog rekord i antal tuggor han kunde ta av diverse grenar. Vi stängde om hästarna som genast försåg sig av vattnet och höet som låg förberett i hagen och gick sedan bort till verandan där Sabina plockade fram fikat. Ja, ni hörde rätt, fikat. Det visade sig att hennes barn hade varit vid den lilla jaktstugan och lämnat korgen en timme tidigare och Sabina hade under morgonen byggt upp den provisoriska hagen.

Allt detta för vår ridtur. Jag som redan befinner mig i någon form av livsbejakande tillstånd började nästan grina och var helt tagen av situationen. När det sedan dessutom visade sig att det låg syltkakor i burken stod jag bara och gapade. Ni som har följt mig ett tag vet vad jag känner för syltkakor/hallongrottor. Om jag någonsin gifter mig är det ett stående inslag på mitt bröllop. Så mycket älskar jag dessa kakor.

Sen satt vi där på den lilla verandan med varsin kopp kaffe i handen och kaksmulor blandat med hästhår på våra jackor. Vi satt där och pratade. Vi pratade om allt och ingenting. Som om vi aldrig hade gjort något annat.

Och vet ni vad det bästa är? Det var inte sista gången vi kommer göra det.

0

2 kommentarer

  1. Vilken härlig dag! Vara ute i naturen + hästar, finns inget bättre. Den gröna tröjan du hade på dig, vart hittar man den?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *