JOANNA SWICA

Fick feeling häromdagen och skjöt ut en spontanfråga till Nathalie om hon skulle med och köra tempo på Ekerö. Det är sällan det verkligen klaffar så bra då vi båda har mycket i livet och hon har sin träning då hon elit-satsar mot IRONMAN Hawaii, men igår fick vi till det och körde ett riktigt bra pass på 78 km ut till Färentuna och tillbaka. Jag hade utbildning till lite över sex med ett stort gäng larmoperatörer som skulle börja så vi kom iväg rätt sent med tanke på att turen nästan tog 3 timmar med stopp för lite energipåfyllning på ICA samt alla förbaskade rödljus ut från stan. Tror jag var hemma vid kvart i tio och åt en riktigt sorglig middag i form av 3 knäckisar med makrill. Inte helt optimalt efter långpass och det är en av anledningarna jag egentligen inte tycker om att träna så sent på kvällen – mina kvällsrutiner och framförallt maten blir lidande. Där har ni en av anledningarna till att jag älskar morgonträning. Väver in det då jag får den frågan så ofta. Hur ORKAR du kör så tidigt på morgonen?

Så här är det.

Jag tycker helt enkelt det är så gött att ha träningen avklarad innan stan har vaknat till liv och sedan vara “fri” resten av dagen. Slippa behöva ha träningen “hängandes” över en under dagen och behöva rodda med det om något oförutsett händer. Plus att man känner sig jävligt bad-ass av att träna okristligt tidigt, även om det är riktigt jobbigt att vakna så tidigt. För det är något många faktiskt tror – att jag tycker det är hur skoj som helst att gå upp tidigt. Alltså nej. Nej nej nej. Det är rena döden och jag har insett att jag slås av en lätt touch av ångest varje gång jag vaknar innan klockan slår 06:00. MEN, den känslan försvinner väldigt fort och jag har tränat upp min tolerans och acceptans kring att kliva upp tidigt. Jag VET att det fungerar väldigt bra för mig i livet och att jag faktiskt svarar väldigt bra på att träna på morgonen. Har lite svårt för människor som säger att de inte kan vakna på morgonen, vuxna människor som har lämnat tonåren men som fortfarande inte klarar av att slänga benen över sängkanten och kliva upp. Det för mig kommer alltid vara något jag inte helt kommer förstå.

Som sagt, att vara morgonpigg är inget man föds med, utan något man anpassar och tränar upp. Man växer upp och formar livet utifrån sin rytm och därmed det klassiska “kvälls/morgon-människa” snacket. Så tror jag iallafall det fungerar för mig. Och därav skapas en inre motivation som gör ett beteende för långvarigt och något jag faktiskt kan upprätthålla. Samma sak gäller träningen, min inre motivation och mitt VARFÖR är så starkt att jag faktiskt sällan har några riktiga dippar. Det händer någon gång om året jag blir less, tar 2-3 dagar off träningen, men sen är jag på det igen.

Åter till cyklingen. Den gick som sagt väldigt bra. Hade 6 mil koncentrerad tävlingsfart och resterande i en lätt ansträngande rull. Lyckades hålla mig till ett bra tempo 85% av 60 km och får vara nöjd med utfallet. Även om jag hade velat vara mycket starkare och snabbare, men det kommer. Jag måste lita på det och ha tilltro till min träning, min coach och min faktiska kapacitet. Den finns där och jag vet att jag kan, men ni vet, när man har så många grymma atleter runt omkring sig så är det tyvärr ganska lätt när det känns motigt att börja jämföra sig och glömma bort hur långt man faktiskt har kommit.

För det är ju en bra jädra bit.