Igår flög vi hem från Malmö och bakom oss satt en stor familj, med två barn. Denna familjen hördes redan innan vi hade stigit på planet. Vi satt i den lilla loungen på Sturups flygplats och hörde ett vrål samtidigt som familjen gick förbi. Det kastades saker, barnen slängde sig på marken och gallskrek. Jag tänkte inte mer på det i mitt morfintillstånd, hade jag varit klarare i huvudet hade tanken slagit mig att de kanske skulle åka med mitt plan. Men jag var, vad ska man säga, lyckligt ovetandes.
Självklart så hamnade denna familjen bakom oss. Bakom mig. Det började ganska direkt sparkas i sätet och jag kände hur jag gång på gång fick flög framåt med huvudet. Vilken kraft va? Ja, det blir så när en 5 åring sparkar. De är inte små direkt. Jag lyckades somna till då tabletterna gjorde mig dåsig men vaknade efter några minuter av att jag kände hur något slet i mitt hår. Jag skakade på huvudet och satte på mig hatten igen som låg i mitt knä. Efter några minuter kände jag en kladdig hand dra mig i håret igen, rakt uppifrån, vilket betydde att barnet stod på sätet.
Jag slängde bak min hand och smällde bort handen, sen vände jag mig om och tittade på mamman. Hon tittade surt på mig och vände demonstrativt bort blicken medans hennes barn fortsatte skrika “mamma mamma, Ipaaad..IPAAAD”. Och så fortsatte det. Hela resan. Jag sa till men det fanns liksom inte ett uns av ansvarstagande i dessa föräldrarna.
I mina ögon hade de misslyckats grovt med sitt föräldraskap.
När vi landade hörde vi hur de försökte få henne att sätta sig nere och spänna fast sig, hon skrek och ville titta på flygplanen. “Oj oj oj, hon är sååå exalterad över flygplan, åhåhåh!” sa hon till flygvärdinnan som såg måttlig road ut.
Må hända, men ett barn kan fortfarande vara exalterat och uppföra sig. Det händer dagligen, så det är ingen omöjlighet. Sluta curla ditt barn.
Jag gjorde en story om detta igår och min telefon exploderade. Som alltid när man börjar diskutera föräldraskap. Det är lite som att hamna i klinch med ponny-föräldrar, man är glad om man överlever. Fick säkert 300 DM:s från föräldrar, icke föräldrar och faktiskt morföräldrar som höll med mig. Många av dessa föräldrar tackade mig för att jag öppet vågade skriva om det och tyckte rentav det var bra med en person som inte har barn som påpekade problematiken. Men sen trillade de in, de var inte många, men det var en liten klick, som fullständigt rasade över hur jag kunde vara så empatilös och icke ödmjuk inför alla dessa föräldrar som kämpar.
Mycket riktigt så läste inte dessa personerna vad jag hade skrivit om utan gick loss med försvarsmening numer ett:
“Du vet inget och kan inte uttala dig då du ej har några barn”
Nej, det har jag inte. Men jag har väldigt många bekanta som har barn, jag har en syster som har barn och jag har själv varit barn. Ett barn som fostrades hårt av en ensamstående mamma och kunde bete sig. Jag förstår att exempelvis spädbarn skriker. Det gör små barn och det får man ta. De kan inte kommunicera vart det gör ont, de kan inte peka, de kan inte säga vad de vill ha. Men ett barn som både kan prata och har fullgod hörsel borde kunna bete sig bättre än så. Det är alltid föräldrarnas ansvar och kan man inte hålla styr på sitt barn som river andra människor i håret så har något gått väldigt fel i deras uppfostran. Det är klart sånt svider att höra om man som förälder har barn som inte kan uppföra sig. Och att sen att en kvinna utan barn påpekar detta utan att skämmas blir som en extra vass nagel i ögat.
En pappa skrev till mig att det är så barn hanterar stress. Många barn kanske är rädda för att flyga och då ger de utlopp för sina känslor genom att agera och dra människor i håret. Barn är barn och måste få vara barn. Jag svarade såklart att jag inte höll med och fann denna stresshantering väldigt intressant då det är hans ansvar som förälder att då hjälpa sitt barn om det lider, inte mitt hår. Jag skänkte även en tanke till den den lärare som skulle få dessa barn i sin klass, för efter att ha pratat med många lärare så vet jag vilket otacksamt jobb många av dem har när de måste uppfostra andras curlade ungar.
Jag fick även en kommentar från en tjej som skrev en lång harang om att hennes barn har en diagnos och hur jag kunde vara så känslokall och inte förstå att det är inte lätt som förälder att handskas med dessa barn. Att man inte ska anta och dra alla föräldrar över en kam. Och att man definitivt inte ska uttala sig om saker man ej vet. Hon avslutade sitt meddelande med: “Jag hoppas ditt eventuella barn föds utan en funktionsnedsättning, för jag tror helt ärligt talat inte du hade klarat av det.” Wow, fin kommentar från en människa som minuterna innan öste på om att man inte anta saker och uttala sig om sånt man inte vet något om.
Det är som att själva problemet, som nu att detta barnet rev andra medpassagerare i håret, hoppade på sätet och skrek hela resan utan att föräldern sa till, inte når fram till dessa personer. Vad jag egentligen menar. De blir så personligt kränkta att någon öppet ifrågasätter barn och föräldraskap att de missar exakt vad det var jag kritiserade.Sånt uppförande är inte okej. Jag har full förståelse för barn som har en funktionsnedsättning, men ska jag vara ärlig så är dessa barnen oftast bättre uppfostrade än många andra. Det är svårt med barn, det är ingen nyhet och det är en av orsakerna till att jag inte heller har haft bråttom. Jag vet att det inte är lätt och jag hyllar dagligen föräldrar i min närhet som kämpar. Barn är barn, men barn behöver fortfarande gränser och föräldrar som vågar fostra. Det är inte barnet i sig jag reagerar på, det är föräldrarna. De som inte vågar säga till sina barn.
Häromdagen stod jag i hissen och en mamma klev in med sin son. Han gick fram till knapparna och tryckte in allihopa. Jag suckade till men sa inget. Äh, jag har inte bråttom och tittade vänligt på mamman som nervöst log mot mig. När de sedan skulle av började pojken skrika om att han skulle åka alla våningar. Mamman försökte säga ifrån att de hade bråttom men pojken bara skrek och stampade i golvet. Hon vek sig, och sa okej, vi åker alla våningar bara du slutar skrika. Det var en del våningar om man säger så.
Jag är medveten om att barn förändras ens liv och det ser jag framemot, men jag kommer aldrig låta mig själv kontrolleras av mitt barn. Jag har många fina exempel i min närhet och beundrar min killes syster exempelvis över deras 3 åriga son som uppför sig vart de än åker.
“Vänta du bara tills du får barn…”
Ja, det gör jag, med allra största förväntan och målmedvetenhet. Jag har samlat på mig flera skräckexempel under åren och ser framemot att prövas. Men jag kommer aldrig någonsin ge mig när det kommer till att lära mitt barn respekt, hyfs och gränser.
0
33 svar till “Att curla sitt barn.”
Jag instämmer i det mesta du skriver! Jag har två barn och sliter med deras uppfostran. De är så kallade ’duktiga barn’ och sköter sig för det mesta, men det kommer INTE gratis. Vilket många föräldrar verkar tro idag. Man ’ploppar ut’ en unge och tror att allt blir frid och fröjd. Hahaha… ain’t gonna happen..! Vissa barn bara är överjävligare än andra, och ibland kan man som förälder inte göra nåt åt det, faktiskt. Som t ex vid diagnoser. Men det som du lyfter fram så bra men som vissa inte fattar är att det är förälderns ansvar! Alltid!!! Det är inte en rättighet att ta plats och vara överallt med sina barn om man inte kan ta ansvar för dem. Om jag visste att mina kids freakar ur när vi flyger skulle jag välja ett annat transportmedel… men det är så många som tycker ’jag har rätt att’ i dagens samhälle, och så råkar man glömma sin ansvarsbit. Suck..! Amen to that om lärarna och skolan också. Jag slutade jobba i grundskolan efter sex år, pallade inte alla konstiga hjälplösa slapphänta föräldrar. Hemskt men sant! Tack för att du ryter ifrån, och dina åsikter är lika mycket värda som någons som har barn, man är inte allsmäktig bara för att man fött ett liv till jorden. Så det så! Kram!
Va spot on det blev i din text. Föräldrar verkar idag tro att barn automatiskt är väluppfostrade när de kommer ut, men det är ju tvärt om… ett barn blir tryggt och lär sig gränser av sina föräldrar, inte föds barn med det.
Sådant beteende går verkligen inte att ursäkta och bortförklara. Har föräldrarna gjort ”allt” och barnen ändå inte uppför sig kan man väl i alla fall låta bli att förpesta resten av samhället med barnens beteende, ex kanske man som familj får inse att det ej funkar att flyga förrän barnen är äldre t ex. Att man som medpassagerare ska acceptera att bli dragen i håret av barn då föräldrarna ej tar ansvar är för mig helt absurt och oaccepabelt. Hade bundit ihop händerna på mitt barn om hen gjorde så, alternativt sett till att vi som familj höll oss långt ifrån folk som inte valt själva att självmant interagera med barnen. Kan man som förälder inte sätta gränser kan man väl åtminstone inse sina begränsningar. Och som jag skrev till dig på instastory igår är detta fenomenet så jäkla svenskt, jag reser väldigt mycket och i princip resten av världen inkluderas barn i vuxna miljöer utan större problem. Så tror snarare att det är ett svenskt kultur/curlingproblem då resten av världen verkar kunna få sina barn att uppföra sig.
Ja att det curlas vet vi ju alla. På något sätt tror jag att föräldrar i dagens stress inte orkar ta konflikter med sina barn. De vill ha lugn och ro… Och genom att neka barnen och ställa krav så blir de osams och det vill man inte…. Man vill att barnen ska vara glada. Och är livrädda att på något vis begränsa barnen? Jag har ett barn. Som nu är i övre tonåren. Han är skilsmässobarn vilket lätt skulle kunna gjort honom till en bortskämd unge som ska ha all uppmärksamhet. Men jag är så stolt över hur jag (vi) lyckats med hans uppfostran. En trygg kille som går sin egen väg. Som inte behöver skrika och hävda sig.
Brukar säga att jag älskar barn. Mitt eget. ?
Alltså, jag orkar så sällan kommentera blogginlägg! Älskar att läsa dom, älskar att ni orkar uppdatera och göra dom intressanta men lämnar det oftast där.
Nu känns det helt omöjligt att inte kommentera! Kränkta föräldrar är kanske den mest kränkta gruppen människor i detta samhälle. Att kritisera någons sätt att uppfostra är lika med dödssynd! Men så jävla många gånger man har velat dänga både unge och förälder.
Att vara konsekvent när det gäller barnuppfostran är skitjobbigt och tråkigt och många gånger så släpper man och ger ungarna glass före middag, köper mjukisdjur för flera miljoner, låter dom sitta timvis med ipads och skiter i att borsta tänderna. Men det är inget någon av dom kommer att bli sämre människor av. Det dom däremot kommer att bli sämre människor av är om dom inte har något som helst uns av hyfs, respekt eller regler när det kommer till att bete sig bland andra människor. Skulle min 4-åring börja dra någon annan människa i håret eller sitta och skrika IPAAAAAAD (eller trycka på alla hissknappar) skulle hon få sig en rejäl utskällning med efterföljande konsekvenser. Inga ungar är änglar (märkligt är dock att dom mest ledsamma ungarna är också dom vars föräldrar tror att dom är änglar…märkligt…) men nog fan är det upp till oss föräldrar att se till att dom iaf kan bete sig bland andra.
Hejja dig! Du är så grym på alla sätt och vis! Vilken cool morsa du kommer att bli!
/Kicki (mamma till en 4 och 8-åring som inte på något sätt är änglar men som nog fan kan bete sig bland folk)
Håller med till 100%. Jag har också många barn i min närhet och de flesta är (tack och lov) väluppfostrade. Dock så blev de ju inte så av sig själva utan föräldrarna har kämpat hårt och varit konsekventa. Att säga bortförklaringar som att ”barn måste få vara barn” är ju ren skitsnack. De får ju bete sig som människor, vilket alla andra behöver. Lära sig hyfs och respekt mot andra. Att vara barn innebär inte automatiskt att skrika och vara ett monster. Det är som att låta ens hund vara aggressiv och skälla konstant för ”en hund måste få vara hund”. Barnen är ALLTID föräldrarnas ansvar men det är nog en riktigt öm punkt när det kommer till curlade och ouppfostrade barn.
En i min bekantskapskrets har ett barn och filosofin om att de aldrig skall sätta barnet i en situation där de behöver säga nej till denne och då inte heller begränsa barnet något. Kan ju låta fint i teorin men i praktiken är ungen ett rent jävla monster.
Så bra skrivet! Håller med om varenda ord. Har bott i fem olika länder, och gått i skolan som barn/tonåring/vuxen i fyra mycket olika skolsystem (tyska, österrikiska, amerikanska och svenska). Det är definitivt enbart i Sverige som det kaos som curlade barn medför är accepterat, oftast med orden “barn är barn”, “barn gör så”. Märkligt att barn i andra länder då klarar av att vara fullt funktionerande, välmående och INTE gallskriker i affärer/drar medmänniskor i håret/stör undervisningen. Självklart kan vi inte hålla barn mot samma måttstock som vuxna, men det är de vuxnas ansvar att lära barn vilka värderingar och regler som gäller. Respekt är en väldigt viktigt grundpelare i ett samhälle, och vuxna som inte klarar av att uppfostra sina barn gör de en björntjänst senare i livet.
/Från en annan barnlös kvinna som definitivt tänker uttala mig i frågan trots bristen på egna barn
Fint och bra! Ett reflekterande över föräldraansvar innan man är föräldrer, tror jag, är det bästa innan man blir föräldrar. Just kanske för att slippa reflektionen i ett föräldraskap med inställningen ”vänta bara tills du får barn”, ”inte så lätt som du tror”. det är väl ingen som sa något om det, det är osjälvständiga barn som behöver ha en trygghet inte bara kärlek och gulligull. Att att lära barn hantera/kontrollera sina känslor finns väl inget mer kärleksfullt att ge! Kanske är det just medvetenheten att hantera och förebygga beteende hos sig själv likväl hos en växande individ ett proviserande nakenhet i samhället! Ett föräldransvar inkluderar hantering av lära barns känslor dvs ”stressen” ”exalterad”. En begränsning, inte att en vuxen ger med sig och tillgodoser barnens behov där och då. Tycker absolut man måste kunna få ha en åsikt om uppfostran som du skrev igår, utan att få personliga påhopp. Som ”vad vet du”. Allvarligt, är det inte dax att reflekterar över sin situation om det nu projiceras av vad som skrivs!?
Tack för att du tar upp detta! Det är så gränslöst och då många föräldrar som konstant ställer frågan ” vad vill du” till sina barn. Det blir barn som är utan några gränser alls. Tro mig jag har sett det genom åren inom mitt yrke. Jag brukar provocera och säga att mina barn väljer vilken glass de ska äta. Det andra väljer jag. Punkt. Att en 5 åring beter sig dåligt är bara resultatet av dålig uppfostran och inget annat. Bristvara idag att uppfostra sina barn. Tvärtemot är jag som mamma en ” hård” mamma som sätter stenhårda gränser. Jag blir ofta ifrågasatt om att jag inte låter mina söner få ” välja” . Tro mig de har ett helt vuxenliv att välja. Du kommer bli en bra förälder! Fler sådana!
Klockren sammanfattning. Håller om precis allt. Att lära sig respekt och lyssna på vuxna skadar inte barn. Snare tvärtom. Barn får gärna vara barn, men att sitta ner i ett säte för att nu är vi bland folk och beter oss, tillåter kanske där och då inte ‘barn ska få vara barn tjaffset’ ibland är saker trista. Lev med det. Livet är inte alltid så jävla roligt.
Så bra skrivet!!! Har två döttrar på 12 och 14 och förundras ofta över hur andra föräldrar låter sina barn bete sig. Hur många blundar för det barnen både gör och säger. I mina barns ögon är jag väl ganska ofta ”pinsam” som säger i från oavsett var vi är någonstans. Jag brukar säga att vi som föräldrar förväntar oss att de uppför sig i skolan, hos kompisar, annars undrar jag vem som egentligen är pinsam ?
Oavsett är det vårt ansvar som föräldrar att uppfostra barnen ALLTID. Inte förskolan eller skolan eller samhället, det ska bara komplettera hemmet!
Jag håller med dig Joanna!! Jag har två barn, 13 och 14 år. Det går att uppfostra barn som sköter sig! Det finns så många runt om som har barn som inte kan bete sig bland folk! Har varit med om en liknande flygresa med barn som får göra vad de vill för föräldrarna. Det går att sätta gränser för alla barn! Barn behöver gränser och de behöver hjälp av sina föräldrar för att veta vad som är rätt och fel. Älskar dina inlägg och att du står för vad du tycker! Kram!
Spot on!
Jag håller också med dig Joanna! Själv är jag en nybliven mamma med samma mål som dig. Jag jobbar som lärare och möter dagligen barn som har varierad uppfostran. Ett barn med diagnos, ÄR inte sin diagnos utan måste lära sig att hantera den. Lära sig med hjälp av föräldrarna att hitta metoder som gör vardagen lättare. Det är tufft men det går. Precis som du skriver så har man som förälder ett ansvar att visa och lära ett barn vad som är rätt och fel. Genom att tidigt lära barnen vilka regler som gäller kommer de ha lättare att anpassa sig utefer samhället.
Att ni utbytte blickar också, du och modern. Det är ju nästan värst av allt. Såg hon inte vad blåslagen du var? Om jag hade hamnat bakom en person som uppenbarligen nyligen skadat sig rätt så jävla illa med mina barn hade jag sett till så de INTE på några villkors vis hamnade bakom. Ett sprattelanfall kan inträffa innan man hinner ingripa och det vore ju döden om en sargad kropp fick mer ont pga mina barn. Helt vansinnigt detta. Morsan borde ha insett situationen och flyttat på ungen, samt givit en uppsträckning som räckt hela flygresan.
Nog viker man sig, men man får välja noga vart man har sina gränser över vad man viker sig för och vad man inte viker sig för.
Min brorsdotter uttryckte spontant att jag är sträng, själv kallar jag det självbevarelsedrift! 🙂
Ps. Nästa gång någon trycker på alla knappar, tryck på stoppknappen, då släcks alla knappar och man kan trycka om på knappen till våningen man faktiskt ska till.
Kram på dig, krya på dig!
Håller helt med, endel föräldrar tror att delar av uppfostran sköter sig själv. Jag jobbar inom skolan och ibland blir jag mörkrädd när jag ser hur vissa ungdomar (här snackar vi högstadieålder) beter sig och uttrycker sig. Jag vet ju att det kommer någonstans ifrån, oftast hemifrån.
Även om ens barn har en diagnos/funktionsnedsättning så kan man ha gränser och barn vet vad som är rätt och fel om man har gjort klart det tidigare.
Sedan tänker jag att man kanske inte ska utsätta sitt barn för en flygresa om barnet blir stressad eller är rädd? Om det går såklart, men ibland är tåg kanske ett bättre alternativ, eller bil?
Hade en liknande upplevelse för några år sedan, men “bara” med sparkar i ryggen. Efter en stund vände jag mig om till mamman och sa “okej, jag vill inte ha ditt barns fötter i min rygg en gång till. OK?” hehe 😉
Håller med dig. Amen.
Kämpat i 7 år med IVF-behandlingar och vill inget hellre än att få bli mamma, men fan vad man blir avskräckt av sådana upplevelser ( ses alldeles för ofta…) kommer hellre aldrig att ge mig när det gäller att lära mitt barn respekt, hyfs och gränser. Kram!
Uppfostra barn är det jobbigaste, otacksammaste och mest slitigaste jobbet man kan tänka. Mina är 4 och 2år. Fy fan alltså. Det längsta vi sovit sammanhängande på 4 år är 3 timmar.
Vi funderar på om vi fått dem för våra synder, för herregud vilket humör, vilja, energi dessa kids har. Och vi väljer våra fighter!! Utan att skämmas.
De kan uppföra sig bland folk och vara artiga, sen att de är monster när vi är hemma är en annan femma. Vi har hållt oss borta från mycket, pga deras humör och utbrott men idag var vi på Fridens, och det gick såå bra! Jag är så stolt och lycklig. Något bra gör vi!
Hissknappr hade jag ej tyckt var en så stor deal, men att dra i hår osv är helt åt pipsvängen. Och JA barn är barn men skulle det mot förmodan hända så hade jag bett om ursäkt 511 gånger till dig, och mitt barn hade fått höra.
Men aldrig att jag känt mig misslyckad, för jag kämpar på och gör så gott jag kan varje dag.
(Ps jag älskar mina barn.)
Kram
Sitter du i mitt huvud ? Bästa jag läst på länge. All cred till dig och hoppas du läker snabbt
Har barn, hon är åtta månader. När hon är ett år ska vi flyga för första gången och jag har ingen aning om hur hon kommer reagera. Men om hon börjar sparka på stolar och dra folk i håret så kommer jag skämmas ögonen ur mig, en om ursäkt till den drabbade och säga NEJ. Det finns liksom inget alternativ. Möter människor ibland som tycker att jag är hård mot henne och att det inte är någon idé att säga nej för att små barn ändå inte förstår det. Men newsflash, barn börjar inte förstå nej bara sådär över en natt om de aldrig någonsin fått höra det.
Kunde inte sagt det bättre själv. Och då har jag både en 4åring och en 4 månaders.
Som mamma till 2 busungar som ibland äter en levande får man ångest när det busas på offentliga platser. Men jag skulle aldrig sluta säga till. Aldrig acceptera att se drog medpassagerare i håret eller inte visade hänsyn. Här gäller det bara att kriga sig igenom det.
Men när det gäller hisshistorien – oj. Här vete tusan hur man hade gjort! Inte ok att han tryckte på alla knappar – återigen visa hänsyn till andra. Men att åka alla våningar – ja jag hade nog kunnat sätta mig Ibsen situationen. För att kanske undvika 15-30 min skrik och lirkande om att han skulle följa med. Som förälder väljer man sina strider. Och när det blir nederlag är det inte ens stoltaste stund men man vet vad konsekvensen hade kunnat bli.
Sån förälder är jag. 100% perfekt stundtals och stundtals oj hur blev det här nu!
Håller helt med, har en 5-åring o 2-åring o såklart är det inte ok att dra i håret o störa andra människor men sen känner jag att livet o hur jag spenderar min tid med mina barn är inte ett konstant tjatande o uppfostrande, då blir man helt slut o får en tråkig vardag. Man väljer sina strider, föregår med gott exempel o i hissen hade jag nog sagt ”vi kan åka alla våningar när de andra klivit av”.
Håller SÅ med dig!!!!!!
Har två döttrar som idag är 18 resp 15år.
Det är nu ALL tidigare uppfostran visar sig.
Jag är SÅ glad att jag/vi gått på vårat sunda förnuft och magkänsla.
Även när andra människor med okontrollerade barn tyckt att jag varit alldeles för sträng/hård, fortfarande kört mitt race i uppfostran.
Det som andra upplevt som strängt/hårt är att jag varit otroligt konsekvent, haft tydliga regler som förväntas följas, en väldigt fyrkantig uppfostran, enkelt för oss och tjejerna som aldrig behövt fundera på vad som gäller.
Från det att dom var små har jag varit noga med att man respekterar andra människor och behandlar andra som man själv vill bli behandlad.
En annan sak är att jag alltid påminner dom om att ni får tycka ochbtänka vad ni vill om mig, pappa andra människor, men säg inte det ni tycker om det inte är snällt.
Tankar stannar vid tankar, ord som blir sagda kan aldrig tas tillbaka.
Detta har resulterat i att de aldrig sagt dumma mamma eller pappa någonsin, dom har AlDRIG Sagt ett elakt ord till någon av oss.
Vi fick tjejerna när vi var 22 å 25år.
Tro nu inte att jag utnämner mig själv till årets mamma eller tjejerna till årets döttrar!!?
Nä vi har alla bra å mindre bra sidor och gör saker som inte är så smarta.
Att däremot känna att en gjort rätt, visar sig tydligt i deras social kompetens nu!!!❣
Det viktigaste och mest värdefulla en kan ge sina barn går inte att köpa, det är tid, struktur,regler,tydlighet med MASSA kärlek!!
Önskar dig en så bra återhämtning som det går ???????????????
Jag förstår faktiskt inte varför föräldrar är så lättkränkta….
AMEN?? Så jävla skönt att läsa. Håller helt med dig och är så trött på föräldrar som inte kan sätta gränser utan låter sig styras av sina barn. Jag har själv 3 kiddos och hör ofta folk säga till oss att våra barn är så artiga och trevliga som att de är födda sådana. Då blir jag arg och förklarar hur mycket vi slitit/sliter för att uppfostra dem till artiga, vänliga och trygga individer. Barn som inte vet vart gränserna går blir otrygga individer. SLUTA CURLA OCH BÖRJA UPPFOSTRA! Hoppas på snabb bättring för dig Joanna! Keep up the good work??
Äntligen någon som förstår just att barn blir trygga av just gränser och att få lära sig saker. Att de skriker o bär sig illa åt tror jag är deras sätt att visa sin ångest just för att de inte får det de behöver av föräldrarna. De tigger efter gränser och att känna att de varit duktiga. Dessutom har psykologer i usa att har man inte lärt et barn gränser och att fungera i ett samhälle som det faktiskt hamdlar om vid 2-3 års ålder är risken betydligt förhöjd att de blir kriminella i värsta fall psykopater! De har aldrig lärt sig att deras handlingar får konsekvenser.
Amen sister!!!!
Tack för detta inlägg. Håller verkligen med dig. Har själv två barn, en snart 4 år och en 8 mån. Allt handlar om uppfostran, vår fyraåring utmanar oss flera gånger per dag (vilket alla barn gör) men vi är där och fostrar och visar vad som är rätt och fel. Ett ständigt arbete, men vi har valt att skaffa barn vilket betyder att det är vår uppgift att uppfostra våra barn till fina medmänniskor. Är även förskollärare och har nu arbetat i 5 år, mina kollegor som arbetat i 20 år säger att dagens barn är så curlade, de märker stor skillnad på hur barnen var förr. Föräldrar vågar inte säga till sina barn, låter dem bestämma över dem osv. Det är ren fakta att barn inte vet hur de ska bete sig med vuxna som ger dem dubbla budskap, först säger nej och sen ja. Jag tror på regler och rutiner (det mår alla barn bra av) och en stor dos av värme, kärlek och trygghet. Kram
En gång var jag den perfekta föräldern- sen fick jag barn- end of story!
Med detta sagt är det absolut inte ok att dra någon i håret, men det är ibland svårt att hantera stora utbrott, ibland orkar man inte ta fighten.
Så att ett barn ballar ur under ex 3-årstrots det är sånt som händer.
Men jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver och hur jag trodde att jag skulle vara som förälder.
Har två barn varav äldsta nu 11 år, har adhd. Håller med dig fullt ut. Även om ett barn har en diagnos så är det ALDRIG ok att acceptera att ett barn agerar ut fysiskt mot andra människor om det inte gäller självförsvar för att denne bli utsatt för våld.