Föreställ dig att du en dag börjar följa en person liv på nätet. Varje dag, genom toppar och dalar, karriärsbyten och krossade hjärtan. Ditt liv pågår samtidigt som ett annat och kanske stannar du upp ibland och inser – undra vad hon gör? Och så letar du fram hennes konto och bläddrar fram längs dagarna. Kanske har du missat några veckor, eller rentav månader på grund av att ditt egna liv kom emellan och du kom av dig. Men så är du där, med samma ansikte som du har följt i ett flertal år, på skärmen och känner något välbekant i kroppen. En sorts trygghet. Och även om ni inte delar samma intressen eller ens lever lika liv så känner du igen dig i något hos henne. Det kan vara alltifrån att ni gillar samma typ av läppstiftsmärke eller gillar att springa till samma musik. Det kan vara något som tilltalar i bilderna hon postar eller sättet hon uttrycker sig om saker som ligger dig väldigt nära hjärtat.
Det känns som du känner henne och du hade förmodligen hajat till om du såg henne på stan. Du kanske till och med hade sagt hej. Och kanske, om du hade varit modig nog så hade du mailat henne en regnig tisdag i november och frågat om ni inte skulle ses nästa gång hon besökte din stad.
Eller så kanske du aldrig hade integrerat med henne. Det hade räckt gott och väl med att följa henne på håll. Glädjas med henne när solen lyser som allra starkast och tänka en värmande tanke när något inte stod rätt till.
Föreställ dig detta. För det är exakt det jag har gått och gjort idag. Väldigt mycket mer än vanligt just idag. För, ska sanningen fram, så tänker jag ofta på er. Ni finns dagligen i mina tankar, funderingar och även samtal. Men idag blev det extra påtagligt när jag i morse postade denna IG-posten och har under dagen läst era kommentarer där ni har delat med er om er story kring varför ni följer mig. Och när ni började.
Och några av er, väldigt många rent av, har följt mig längre än jag har bott i Stockholm. Längre än sju år. Ni var med mig innan kapitlet här. Några av er har varit med i ett förregående kapitel som ibland känns så avlägset att jag undrar om det verkligen har existerat. Ett kapitel för 10 år sedan. Rentav 12 år sedan.
Men så tänker jag att ni har ju varit med så visst har det existerat. Ni är ett levande bevis på det.
Och jag vill bara av hela mitt hjärta tacka er för att ni följer, skriver, delar med er och dagligen skickar någon form av pepp till mig. Ni är så många nu. Och det känns fortfarande överväldigande. Varje dag. Varenda jäkla dag.
För vetskapen att det finns människor som har ägnat flertal år av att ha med mig i sitt dagliga liv, om än så för en sekund i flödet, får mitt hjärta att slå dubbelslag.
Tack.
4 svar till “Att följa någons liv i 12 år”
Tycker om dig och du är så bra.
Tack Elin, du är också väldigt väldigt bra. 🙂
Yes, trogen följare från tiden då du dominerade Bar a bar och Grabbarna Grus!! Sluta aldrig med det du gör! Du berör!
Jävlar ja! Säsongslivet, roliga tider det! 🙂