JOANNA SWICA

Det var surrealistiskt och på snudd lite melankoliskt när jag gick ut från jobbet igår. Efter vår fika som jag bjöd gänget på, mitt sista medarbetarsamtal med min chef och ett varv på våningsplanet plockade jag ihop det sista och gick. Jag satt till och med kvar i bilen en stund och liksom väntade. Jag vet inte på vad, kanske på att någon skulle springa efter och säga att allt bara var ett stort skämt, att jag skulle gå tillbaka och sätta mig vid min plats igen. Eller så blev jag nervös och rädd för att inte ha en trygg punkt i livet längre. Att sakna det för mycket. Jag vet inte. Men någonting undermedvetet var det som fick mig att sitta i bilen en stund innan jag slutligen lade in växeln och körde mot Högbo.

Det var inte fören jag passerade Arlanda jag märkte att axlarna började sjunka neråt, hjärtat bli lugnare i bröstkorgen och leendet sprida sig. Och jag log sedan, jag log hela vägen till hotellet och jag ler fortfarande.

Det är fantastiska dagar, solen skiner och jag är ute hela dagarna på skidor. Mitt nya kapitel börjar med något helt nytt och något som ger mig så mycket glädje. Det är en alldeles unik och speciell känsla som omfamnar mig och i morse när jag vaknade så märkte jag att blicken som mötte mig i spegeln började få tillbaka sin nyfikna lyster igen.

Jag är på ett äventyr och jag har ingen aning om vad som kommer hända, och det gör mig absolut ingenting.