JOANNA SWICA

Jag satt på en lunch en dag för några veckor sedan där vi kom in på motgångar. Det var i samband med mitt inlägg (läs det här) om företagande och att det inte bara är att kasta sig ut. Vi började prata om personliga motgångar och hur många av oss är rädda för just dessa. En av personerna som satt med på lunchen tittade på mig och sa då ”Du borde väl vara härdad? Det känns som du har varit med om en del motgångar i livet” och jag svarade som jag brukar, att nej, jag tror aldrig man blir härdad. Varenda smäll tar precis lika hårt men skillnaden tror jag är att man för varje år lär sig hantera varje motgång lite bättre. Ibland går det inte alls och man behöver genomgå en riktigt jobbig period, för kanske är just den motgången helt ny för en. Men jag tror någonstans vi lär oss hantera dem, trots smärtan, ångesten, rädslan och skammen river precis lika starkt som om det vore vår allra första gång vi utsattes för det.

Om vi tar min olycka i somras som ett exempel då den ligger närmst och är relativt enkelt att referera till. Det var en typisk motgång. Det är den fortfarande. Hösten blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag fick ställa in lite tävlingar/utbildningar som jag hade inplanerade senare på hösten. Min energi försvann och jag har haft lite strul med kroppen efteråt. Jag har även mått dåligt över mitt ansikte och haft dödsångest som har hängt med sedan olycksdagen. Samtidigt så har mycket gott kommit ut ur olyckan. Jag väljer att se det på det sättet – för annars hade den ätit upp mig inifrån och ut. Olyckan fick mig att ta det där sista steget mot tjänstledighet, den fick mig att stanna upp och ifrågasätta en del saker i mitt liv. Den förde mig och Calle närmre, för aldrig någonsin har en människa visat så mycket mod, omtanke och kärlek som Calle gjorde under dessa veckor. Olyckan lärde mig att ännu mer uppskatta det jag har men även det jag vill, att uppskatta drömmar och mål djupare än vad jag redan har gjort. Jag har alltid varit väldigt tacksam över det jag har vilket har fått mig att bejakalivet och göra som jag vill – men jag tror tyvärr man blir väldigt färgad och formad efter ett tag. Speciellt om man bor i en högpresterande stad som Stockholm. Jag kom på mig själv att jag började dras mot vissa håll som jag inte alls gillade och satte ner en fot, vänta nu – är detta verkligen rätt?

Motgångar kan både vara stora och små, det kan exempelvis vara ett trauma som ovan men även den krypande ångesten som får dig att vända och vrida på dig i sängen sent in i natten. Det kan vara alltifrån en konflikt med en vän eller kollega, ett möte med revisorn som fick frågetecknen att dubbla sig, ett svar på ett mail som inte riktigt var det du hade väntat dig eller att inte få det där jobbet du verkligen ville ha. Motgångar kommer alltid finnas och de kommer alltid drabba dig. Men de kommer vara betydligt lättare att hantera om du har en åtgärdsplan.

Boka in en frukostdejt/promenad/middag med den där personen du har en konflikt med, förutsatt att du vill återförenas. Vill du inte det så släpper du det och går vidare, det är ingen idé att älta något som ändå inte kommer inkluderas i ditt liv. Men om det är så att du fattas denna personen så svälj stoltheten och skriv ett mess. Fråga rakt ut vad du har gjort för fel och vad du kan göra för att reparera det som har hänt. Våga möta motgången. Våga utsätta dig för obehag.

Det där mailet som inte riktigt blev som du hade tänkt dig eller jobbet du ej fick – ta action! Klicka på “svara” och be om en motivering till varför beslutet blev som det blev. Det kommer ge dig mer kött på benen inför nästa motgång och dessutom visa på att du är en person som vill lära dig av dina misstag. I många fall handlar det inte ens om något misstag utan om orsaker som ligger utanför din kontroll.

Lägg inte locket på, våga möta dina motgångar och håll dem nära. En vacker dag kommer en motgång bli en tillgång och du kommer förstå exakt vad jag menar när den dagen kommer.