Många av er har skrivit och frågat hur det är med mig. Jag blir väldigt rörd över hur många det är som bryr sig och att ni snappar att jag inte har mått helt hundra. För mycket riktigt, så har det varit en omtumlande höst på många sätt. Jag är fruktansvärt ledsen och händelserna de senaste 5 månaderna har nu kommit ifatt mig. Specifik en. Och jag har bara mig själv att skylla, ingen annan.
Allt jag har skrivit om och delat med mig i mina kanaler har på ett eller annat sätt varit självklart. Jag är som en öppen bok och kan sällan hålla känslor inom mig. Är jag glad så äe jag glad. Är jag förbannad så är jag förbannad osv. Att skriva har alltid varit terapeutiskt för mig och att dessutom veta att mina avskalade texter och ärlighet har hjälpt andra har såklart gjort det naturligt, trots att man visar sig väldigt sårbar och blottar sitt inre. Men denna texten är inte självklar för mig och det har som sagt tagit mig ett par veckor inse att det är nu det smäller till.
För jag hade inte tid eller var kapabel att vara ledsen just där och då.
Det var heller aldrig tal om att jag skulle prata om det. Herregud, jag gick och hade ett frukostmöte samma morgon efter det hände. Det var business as usual och mellan mina möten kämpade jag med besvikelsen, skammen och sorgen. Jag la locket på. Sen var det inget mer med det. Jag visste helt ärligt talat inte hur jag skulle hantera det annars och jag var så trött på att hålla inne mina tårar och hålla uppe min fasad. Det var som att jag inte orkade ett bakslag till. Så jag bestämde mig för att förneka att det ens finns något att vara ledsen för och vände blad. Precis som jag blev tillsagd att göra av barnmorskan när jag gråtandes ringde och bad om hjälp, samtidigt som missfallet pågick och slet sönder mig.
“Det är sånt som händer och är väldigt vanligt. Livet går vidare, du får ringa igen om smärtorna tilltar..”
Tilltar? Jag låg och kräktes av smärta men skulle ringa igen. Men det var inte det värsta, smärta kan jag hantera. Det var att min sorg, min rädsla och min förtvivlan jämnades ut med ett “livet går vidare”. Den tillintetgjordes. Vilket också var vad som lite slog slint och fick mig att lägga locket på. Som om det aldrig hade hänt. Sorg som inte räknas, en sorg som är alldeles för vanlig.
Jag minns att jag på jobbet dagen efter och fokuserade på skärmen med rödgråtna ögon som jag ursäktade med klorvatten och nytt franslim. Den molande värken i min mage var en ständig påminnelse om vad som hade hänt och in kom en kollega som var på besök med sin nyfödda son. Det var som att bli slagen i huvudet med något hårt och jag skakade så mycket att jag var tvungen att skylla på att jag frös samtidigt som jag drog på mig kavajen och började istället svettas. Jag log, ställde alla frågor man ställer till en nybliven mamma och gratulerade. Jag är bra på det. Stå stadig när det stormar runt mig. Sen var det inget mer med det, kontoret fortsatte med sina uppgifter och sorlet spred sig igen längs lokalen. Men kvar satt jag och stirrade på ett och samma mail i tjugo minuter. Jag tror inte ens jag blinkade under de första minuterna.
När jag fick reda på att jag var gravid blev jag allt annat än glad. Jag var så chockad att jag förträngde de 5 positiva stickorna med att dricka ett par glas rött och boka in en cykelresa. Människor agerar olika i chocktillstånd, ibland mer eller mindre rationellt. Jag skulle för helvete vara tjänstledig. Detta kunde inte hända. Veckorna gick, jag ledde ett träningsevent där varenda övning kändes som att jag skulle kräkas och döpte åkomman i mig till ”lilla helvetet”, Men för varje dag som gick la jag mer och mer tid åt att tänka på lilla helvetet. Jag valde alkoholfritt, tog fler vilodagar och prioriterade sömn. Jag fann mig själv fundera på hur jag skulle vara som mamma vilket alltid har varit en befängd tanke då jag är rätt ointresserad av barn och ännu mer på att bli mamma. För mig har barn aldrig varit en prioritet. Men här var jag nu, med handen på magen varje kväll och en värme som spred sig längs hela kroppen varje gång min kille tittade på mig. Sakta grodde tanken på att det lilla helvetet skulle få stanna och förpesta våra liv. Jag fann mig själv se framemot det och var rätt lugn. Rationellt började jag läsa på, boka in möten med min bankman, organisera upp vårens kalender och vilka vaccinationer som var lämpliga för en gravid kvinna. Jag skulle fortfarande cykla, jag hade mina uppdrag och paniken för att tajmingen var totalt åt helvete med tanke på min tjänstledighet lugnade sig. Äh, det finns så många dårar i vår värld som har lyckats med konstycket att få det att flyga – varför skulle inte vi?
Jag fann mig själv att älska och sakna det som växte inom mig.
Det blev en person.
Och som ett brev på posten, när beslutet hade landat och jag inväntande rätt tillfälle att krama om min kille som inget hellre ville behålla det och viska i hans öra ”…vi gör det!” så började jag blöda. Dag två kom smärtorna och när jag under en träning fick svindel beslöt jag mig att ställa in nästkommande dags träning och vila om ifall att det kanske skulle vara ett tecken på att jag behövde vila. Jag var rätt oberörd och tänkte inget mer med det utan berättade för min kille att jag hade blött lite men att sånt kan hända. Det var när jag under en middag nästan kräktes upp maten på grund av smärtan som högg till i magen jag insåg vad som höll på att hända. Jag vacklade ut på gatan, sjönk ner i en Uber med paniken som susade så att både hörseln och synen försvann och kunde inte tänka på något annat än att ta mig hem.
Jag kom hem, somnade ganska direkt och vaknade ett par timmar senare med en flämtning. Det kändes som att nedre delen av min kropp kördes i en köttkvarn och jag stapplade upp till toaletten där jag sedan låg i 3 timmar.
Det var där jag låg och grät samtidigt som min kropp tömde allt alla bevis på vad som några timmar tidigare hade varit en graviditet. Det var där jag för första gången la handen på min ömma mage och adresserade vad som en gång hade legat där inne till något helt annat än ”lilla helvetet”. Det var där jag grät över vad jag hade förlorat.
Och det var även där på vår lilla badrumsmatta jag insåg att jag inte visste vet vem jag ska vända mig till. Och när sjuksköterskans kalla tillrättavisande röst fyllde luren och sa åt mig att ta två alvedon och lägga mig i sängen igen så insåg jag att detta som händer mig just nu är ett av det jävligaste en kvinna kan gå igenom och att inte ens få empati för den smärtan, sorgen och rädslan som tar över är något av det mest brutala jag har upplevt på länge.
”..som sagt, 1 av 6 drabbas av missfall, du får hålla koll på blödningen och komma in om det blir värre, men det är som sagt sånt som händer…”
Och jag kunde inte låta bli att känna mig oduglig, halv och som en besvikelse. Det är sånt som händer. Kanske det. Men att ens bli gravid med oddsen emot sig är för mig större än något som bara händer.
Men det var sånt man fick ta. Inget att reagera över.
Så här är jag nu. Livet har fortsatt och allt är som vanligt. Förutom att jag har upplevt en ny form av sorg och känner ett sting i hjärtat i tid och otid. Vissa dagar tänker jag inte på det alls medan andra dagar väcker mig, lägger en tung blöt filt över mig och tvingar sedan mig att gå runt med denna filten hela dagen samtidigt som mina ögon fylls av tårar, halsen klumpar sig och hjärtat värker.
Och istället för att ännu en gång brista ut ”Sluta, jag vill inte höra mer!”, vara tyst eller bara gå min väg så gör jag istället såhär. Kanske tar jag den lätta vägen ut, skapar dålig stämning, men jag orkar inte vara tyst om anledningen till varför jag på senare tid har varit disträ, svarat kort på meddelanden, spenderat mycket tid hemma, rutit ifrån och inte varit närvarande. Jag orkar inte ljuga ihop svepskäl där jag använder min trasiga nacke eller stressig kalender som ursäkt. Det har kommit ikapp mig nu och jag har de senaste dagarna tillåt mig själv att vara så ledsen som jag vill och kan. Men jag orkar som sagt inte le och låtsas som allt är bra. För allt är inte bra, och kanske är detta något alldeles för privat att dela. Kanske hjälper det någon annan där ute. Jag hoppas det. För jag hade velat läsa detta.
Men om det är så vanligt som de säger att få missfall, så är min sorg inget undantag, så varför ska jag må så dåligt över den och hålla den hemlig?
50
98 svar till “Att känna sorg”
❤
❤️
Fina Joanna, blir så berörd av att läsa det du skriver. Ta hand om er ❤️
Skickar en stor kram ❤️❤️
Skickar en varm kram. Som alltid berör du in i själen❤️
❤️ ?
Älskade du, kan bara skicka all empati och kärlek åt ditt håll. Å tack för att du delar med dig, för sorg är lika jävligt varje gång den kommer över oss.
Skickar varma kramar till dig. ❤️
Egentligen är ord för små. Inget annat än en kram passar. Men nu jobbar vi med ord och dina är otroliga. Så rätt! För dig och för så många andra! Anser någon att det är för privat så kan ju personen läsa något annat!
Så starkt att skriva. Jag hoppas att det kan vara hjälpande steg på sorgevägen!
Det får ta tid och framförallt, det är mer än okej att vara ledsen!
Stor stor virtuell kram och mängder av styrka i tanken ❤️
❤️
Skickar en stor kram! Dina texter berör som alltid ❤️
❤️ Det är svårt med ord i sorg. Kram till er❤️
Tack för att du delar med dig ❤
Älskade du ♥️ Fan vad det här smärtade att läsa.. VET att många min närhet hade behövt läsa om de här känslorna och tankarna, så tack för att du orkar sätta ord på något så tungt mitt i stormens förbannade öga. Skickar all min kärlek till dig, Joanna.
Så starkt skrivet! Ta hand om dig ❤
? Du är inte ensam! Vi håller om varandra! De glättiga orden ”det är bara att försöka igen” kommer jag alltid att minnas. När allt är svart är det inte ”bara att försöka igen”. Så fint att du delar med dig… jag var helt ensam och hade verkligen fått styrka av din text om jag hade läst den då… inte känt mig så ensam och misslyckad. Stor kram till dig ?
Åh Joanna, vilken tuff höst du har haft! Blir så ledsen både för din förlust och för det bemötandet. När någon ringer i chock är det verkligen inte rätt tillfälle att rabbla statistik, snarare att fråga om du har någon vid din sida som kan hålla om dig om du vill. Jag blev mamma i våras och något som har slagit mig är hur snabbt under graviditet det kändes som en självklar del av mitt liv (trots overklighetskänslor & ”hjälp ska vi göra det här?”). Så snabbt det slår till att man vill göra allt för att det ska gå bra. Kan bara föreställa mig vad du har gått igenom.
Hoppas att du får tid att läka och prata om det med någon du litar på. Jag vet inte alls om det är något för dig, men jag blev väldigt berörd av podden ”vattnet går”,
Avsnittet med Frida Fahrman som pratar öppenhjärtigt om sina förluster. Kanske helt fel läge med en pod om graviditet och förlossningar för dig nu, i så fall hoppas jag att du inte tog illa upp av tipset. Men mig slog det när jag lyssnade att jag nästan aldrig hade hört någon berätta om det. Och att människor kan ha gått igenom helvetten som inte alls syns på ”den perfekta ytan”.
Tack för att du delar med dig av livet. Ta hand om dig. Kram
Oerhört smärtsamt att läsa vad du gått igenom för jag önskar ingen i världen den sorgen och smärtan. Det berör det du skrivet och jag skickar massor av cyberhugs till dig ❤️
Aldrig dålig stämning! Tänker på dig ❤️
Åh Joanna ❤️ Det smärtar mig att läsa vad du gått igenom och det är så fint att du vågar öppna upp dig och dela detta otroligt smärtsamma och vidriga som du genomlider. Jag känner så mycket när jag läser dina ord och är så berörd, tårarna trycker i ögonen – tack för att du vågar göra detta. Jag är säker på att du hjälper många andra kvinnor och jag hoppas din sorg avtar, eller åtminstone blir mer hanterbar. Du är fantastiskt duktig på att skriva och uttrycka dig, det är en gåva jag hoppas du vill fortsätta förvalta – du är en urkraft Swica och jag är säker på att du fortsatt kommer hjälpa och inspirera andra kvinnor i allt från sårbarhet, selflove, mod till badassness.❤️❤️❤️
Du är på rätt väg, Joanna. Din väg. Vi är många som tyvärr delar erfarenheten av missfall och ingen förtjänar det bemötande du fick. Såå fruktansvärt. Men det du gör nu; är sann med dig själv. Är i kontakt med dina innersta känslor och tankar är vägen framåt. Att du accepterat sorgen hjälper dig igenom den och leva med den. Du är inte ensam. Genom att vara just den du är, så möts du av gränslös kärlek. Ge och du får. Du ger så myvket, Joanna. Tack för att du delar. Kram & Kärlek, Anna. ❤️
Kan inget annat än att gråta när jag läser din text. Dina ord får mig att påminnas om hur dåligt jag blev bemött, precis som du. ”Gå vidare, detta händer ofta”. Ja men detta är en hemsk upplevelse för MIG jag är viktig och min smärta är viktig!
Din smärta är viktig och du är allt annat än misslyckad! Men man måste låta sig själv sörja och jag tror att prata om det är extremt viktigt för det är då man inser att man inte är själv.
Jag skickar alla styrkekramar till dig och din kille ❤️ Du är inte ensam ❤️
TACK för att du delar med dig! Och fy fan vilket okänsligt bemötande. Att få lov att sörja, stort som smått, är allas rättighet och en del av vägen man måste gå, ingen har rätt att ta det ifrån en! Jag vet att det inte känns så, men du är inte ensam ❤❤❤
Tack för att du delar!??❤️
❤️
Ibland undrar man om de som arbetar inom sjukvården har nåt hjärta överhuvudtaget? Varför vill de arbeta med människor?
Otroligt hjärtlöst bemötande du fick. Även om det är vanligt så betyder det ju inte att man ska ta det med en klackspark. Herregud man förlorar ju ett blivande barn!
Du har all rätt att sörja, gråta, vara arg, känna dig hjälplös, ledsen. Och rätt att berätta det, ingen ska behöva vara ensam med en sån sorg. Sköt om dig nu ❤️❤️❤️
Delar tyvärr samma erfarenhet, i dubbel bemärkelse. Både den enorma sorgen & det värdelösa & känslokalla bemötandet. Kände mig ensammast i världen då. Tack för att du delar med dig ❤️
“det lilla helvetet skulle få stanna och förpesta våra liv” mitt i allt sorgliga du skriver så kan jag inte låta bli att le åt hur du skriver. Du uttrycker dig fantastiskt. Och jag tror många kan ha den känslan men sen händer det något inom sig. Kan tänka mig att detta betydde mer än du någonsin kunnat tro. Var rädd om dig. ❤️❤️
❤️det är hur du mår som betyder nåt, man kan inte anpassa sitt hjärta. Jag känner med er och skickar kramar och styrka.
❤️
Ord räcker ibland inte när man vill säga något men vill att du ska veta att vi nog är många som skänker en extra tanke till dig.
Orden är inte tillräckliga i en sån här situation, så jag skänker flera tankar till dig och din kille ❤️
En varm kram till dig i första hand men även till er båda! Att detta händer ofta är ju ingen tröst för det var första gången för dig … Sorg är en känsla som tar sin tid, den läker nog aldrig men den ändrar skepnad och blir till ett minne som man bär med sig. Det var starkt gjort att skriva om det. Tror nog att det hjälper både dig och många andra. Kram!
“Missfall är så vanligt” jag kräks när folk använder det som något som ska trösta?!
Vi fick missfall 2015 och jag gjorde precis som du, fram till 2016 tog jag på mig skjortan och gjorde min plus, höll ihop. Sedan dess har jag varit sjukskriven. Sorg äter upp en om man inte tillåter den finnas. Så nu finns den och jag börjar äntligen leva, tro och kanske kanske, vågar jag tänka tanken på att kroppen är duglig igen.
Så KRAM JOANNA!
Var tillåt dig vara ledsen, låt killen krama dig mycket och låt solstrålarna värma ända in i hjärtat!
Åh Joanna! Jag sänder så mycket kärlek det bara går! Grät när jag läste din text, så starkt!
♥️
❤️❤️
❤️
♥️♥️♥️
❤️
Tack för att du delar med dig! Stor kram
Jag beklagar sorgen! Och den otur du hade med en vårdkontakt som inte alls gav dig den hjälp du behövde där och då. Visst sägs missfall vara vanligt men det spelar väl ingen som helst roll för hur det upplevs när det händer, dessutom är det inte alla som haft en känslomässig bergochdalbana precis innan. Tack för att du delar med dig, jag hoppas reaktioner och kommentar som du får kan hjälpa till att läka.
Åh, jag beklagar verkligen er sorg ♥️
Hoppas er resa kan hjälpa er att läka lite, många kramar från mig
Kramar OM <3 <3 <3
Tack snälla du för att du skriver den här texten. Finner inte ord, men igenkänningen är dessvärre slående, så tack för att vågar skriva om det. Jag menar det, tack!!
Alltså åh. Så mycket kärlek till dig, tack för att du delar med dig. Tror liksom du att fler hade viljat läsa detta, lyfta på locket och inse att skammen är obefogad. Kram <3
Tack för att du delar med dig! ❤️ Jag harsjälv gått (och går) igenom samma sak som du, och vi behöver vara fler som pratar öppet om det! Annars står vi där och är ensammast i världens, även fast säkert flera kvinnor runt oss gått igenom samma sak. Så tack!
❤️ Sänder all kärlek och styrka till dig/er! Det du beskriver är spot on. Ingenting jag önskar att någon annan ska få uppleva, både smärtan fysiskt och därefter sorgen. Den äter upp en. Jag svalde också den först, det tog otroligt lång tid för mig att bearbeta alltsammans för mig.
Allt blir bra till slut, så bra det kan bli. Men man måste precis som du säger genomlida allt först. Kärlek till dig! ❤️
Beklagar sorgen. En så tuff händelse att gå igenom, och vilket fruktansvärt bemötande! Hoppas att ni hittar ett sätt att läka tillsammans, ta hand om dig ❤️
Jag beklagar verkligen er förlust Joanna❣️ Du är så modig och generös som delar med dig av din upplevelse på ett så ärligt och rakt sätt. Du hjälper många. All kärlek och styrka till er ?
Jag beundras så ofta av din öppenhet, ditt mod och ditt jävlar anamma. Och än en gång har du gjort att jag tappat andan. Och denna gången forsar tårarna. Jag känner dig inte, och har aldrig varit gravid eller fått missfall, men OJ vad jag… vill ge dig en kram? Lider med dig och skickar över styrka. Och ett stort tack för det du gör; delar med dig av verkligheten. Det är välbehövligt och uppfriskande i en värld som ibland är allt annat än brutalt ärlig. Kramar!
Jättefint att du delar med dig! Det behövs. Vi är många fler som varit där. Börjat tvivla på sig själv och sin egen kropp. Ta hand om dig och prata om det tillsammans och med andra ❤️
Massor med kärlek till dig! ❤️
Beklagar sorgen ❤ Och tack för att du vågar skriva om det här! Jag går igenom samma sak och har precis haft ett fejkleende genom alla julfiranden och försökt ignorera alla bebisfrågor… Dina ord träffade väldigt starkt (som vanligt) Försök njuta av semestern och ta hand om varandra! Du är grym!
All kärlek till dig❤️. Min största rädsla under början av våran graviditet blev din verklighet och jag blir så ledsen över det bemötande som du fick från sjukvården. Jag är glad att du delar med dig och hoppas att all kärlek i dina sociala medier får dig att känna att din sorg är inget litet och det måste få ta plats. Utan att känna det hemska och hjärtskärande så går det inte att känna det glädjande och bubblande. Nu känns det som att jag bara svamlar men det jag helt enkelt vill säga är att du är fantastisk och alla känslor är tillåtna och hur du sätter ord på dina är fantastiskt. Njut av solen och låt allting kännas när det behövs oavsett om det är tårar eller skratt.
Kjære Joanna, du er tøff og sterk som deler! Jeg har opplevd det samme i Norge og ble veldig skuffet over hvor lite hjelp det er å få. Det hjelper lite å høre at det er vanlig, sorgen er der uansett hvor vanlig det er! Og det tar tid å komme seg over det, så ta den tiden du trenger og ta til deg alle fine kommentarer herfra. Det er så viktig å vite at man ikke er alene! ❤️❤️❤️
Det är en sorg och det är förjävligt och känslorna kommer och går. Men jag tror på att måste få vara ledsen oavsett om det var en önskad eller oönskad graviditet för det gör så mycket med ens kropp och knopp. Tror bara du kommer må bättre av att ha berättat. Och du kommer (om möjligt!) bara bli starkare av detta ❤️ Stor kram!
❤️ Kram
❤️
Fint skrivet! Och säkert ett stöd för alla de kvinnor som går igenom detta och möts av just det där kalla bemötandet. Jag och min man gjorde en abort för länge sen, innan de två barn vi har tillsammans nu. Och vi var oense om beslutet, han ville abort, jag ville behålla. Då sa barnmorskan till mig att jag skulle lämna honom för att vi nog aldrig skulle kunna komma över att vi inte kunde enas. Jag lyssnade inte på henne, som tur var!!!!!! Också helt sjukt. Hon visste ingenting om oss utan bara hävde ur sig nåt. Och det är ju därför det är så viktigt att vi delar allt detta, så att vi kan stötta varandra, när inte vården och de ”professionella” räcker till! All kärlek till dig!
En jäkla massa styrka till dig❤️❤️Och en jäkla massa kramar. Tack för att du delar med dig ,med tiden blir det bättre❤️❤️❤️❤️
<3<3<3 du är så stark
Det är så fint att du delar med dig! Det är sorg och man måste få vara ledsen och sörja, även om det är 1/6 som drabbas så sak du få vara precis sså ledsen du vill och behöver vara. Gick själv igenom ett missfal för ca 2 år sedan och man blir otroligt ledsen.
Kram på dig
Stor kram till dig Joanna ♥️ Så sorgligt att höra, tillåt dig att va ledsen. Gör det som känns bra för dig just här och nu och ta en dag i taget. Stor kram igen ♥️
Stor kram till dig! ❤️
Varit med om samma sak Joanna, sorgen över ett förlorat barn, bemötandet av vården och de fejkade léendena efteråt. Beklagar!
Fina, fina Joanna. Så ledsen för er skull. Ja det händer oftare än man tror men det gör ju inte sorgen lättare. Dessutom känns det som att missfall är ngt som ska hållas hemligt, som ngt man inte berättar. Iaf kände jag så när jag fick mitt. Men när jag väl berättade för några så insåg jag att det är vanligare än man tror så tack för att du delar med dig. Delad glädje är dubbel glädje sägs det, jag tror även på att delad (ventilerad) sorg är halverad sorg. Ta hand om dig, stor kram ❤️
♥️
Att du väljer att vara modig och kasta dig ut i träningssammanhang inspirerar mig till tusen.
Men ditt mod i att visa dig sårbar rör mig ända in i själen. Fan va tungt livet är emellanåt :(((
Beklagar sorgen och skickar all kärlek till er ♥️♥️♥️
Modigt att våga berätta, tänker på er <3 kram!
Joanna, tack för att du säger det högt. Stor kram, tänker på er<3
Nej det är inte alla för privat. Vi människor måste bli bättre på att våga prata om sånt här. Att vi kvinnor ska behöva skämmas och hålla allt privat är galenskap. Om vi blev bättre på att prata högt om allt möjligt skulle vi inte känna oss så extremt ledsna och skamma oss själva. Jag har också fått missfall vilket är fruktansvärt hemskt men det blir bättre jag lovar ❤️
Stor kram ?
<3
<3 <3 <3
Stor kram!!! <3
Hur du beskriver dina tankar och känslor, får mig att gråta och gå i tusen bitar. Det får mig också att bli glad när jag läser alla fina kommentarer, att vi alla kan stötta varandra. Fint, men smärtsamt samtidigt!
??
Fina du! Massor av kärlek! Tack för att du delar med dig!
Styrkekram till dig! Och massa kärlek! Och tummen ner för barnmorskan.
Fick höra en sådan kall röst själv efter att ha tillbringat 3 timmar på akuten, med kraftig blödning som inte ville ta slut. Visste inte att jag var gravid. Cyklokapron för att stoppa blödningen, utlovad undersökning dagen därpå och hej med dig, typ. Sånt händer. Missfall, sa barnmorskan till mig på telefon dagen när jag skulle få tid för undersökning. Och jag trodde henne. Blev jätteledsen. Drack alkohol, slutade äta folsyra. Sörjde massor för vi ville ha ett tredje barn. Och så kom graviditetssymptomen veckan efter missfallet. Ingen vårdpersonal tog mig på allvar när jag ihärdigt ringt och tjatat för att få läkartid. Fick panikattacker. Först 4 veckor senare fick jag träffa läkare och fick besked att jag var gravid i v. 10. Ingen bad om ursäkt istället blev jag anklagad att jag inte verkar vara glad att jag är fortsatt gravid trots påstått missfall. Ingen kunde berätta hur blödningen, alkoholen osv. kunde ha påverkat mitt barn. Så jag gjorde abort på ett barn jag ville ha. En liten kämpe som överlevt en blödning på 7 deciliter. Käkar antidepressiva nu och träffar psykolog. För att vissa barnmorskor inte gör ett professionellt jobb! Ångrar mig att jag sökte upp vården ens när jag blödde så kraftigt. Och sorgen, den vill inte ta slut.
Tack! För att du delar med dig, det öppnar upp för att jag också vill dela med mig.
Vi fick ett sent missfall, i vecka 12. Ringde och blev bemött ungefär som du, att det händer och att kroppen sköter det själv, jag behövde INTE undersökas trots att en väntande semesterresa om 2 veckor väntade.
Fick inte igång min mens, gick med föhoppningar om en ny graviditet, testade mig igen, både en och två gånger- jag var gravid igen! Ringde vården igen vilka hänvisade mig till en privat klinik för att göra ett tidigt ultra- det kunde det offentliga inte bistå med. Glada i hågen gick vi dit övertygade om att se ett hjärta slå. Men nej, det visade sig var en livmoder full av blod och gamla fosterrester vilka gav utslag på gravtestet. Efter div. medicineringar och försök att framkalla blödningar fick jag 4 månader efter missfallet opereras. Idag är jag fysiskt fullt återställd.
Det är så mkt jag känner sorg i kring detta.
Bemötande från den offentliga vården har tagit hårt- den privata läkaren jag träffade sa att de inte har tid och är så under bemannade och hårt pressade….
Trots att det har gått en tid sen allt händer gör jag som du just nu- sover, sover och sover. Efter en höst där jag inte tillåtit mig och ”tid har inte funnits att vara ledsen”- tar kroppen nu kommando. Jag sover som sagt en massa och pratar med min partner om hur jag känner- delade bl.a din text med honom. Sorgen finns där oavsett om jag visar det eller ej, tror det är dags att jag tillåter mig att visa det oxå.
Tack? och sköt om dig och Calle
Kram ♥️♥️
Du är nog en av de starkaste/modigaste kvinnorna på denna planet. (På ett flertal sätt) Universum kanske rent utav. Lider med dig, förbannar det iskalla bemötandet du fick av barnmorska och skickar över den största och varmaste kram som går att få! ❤️
Varma kramar och kärlek sänder jag över till er. Vilken stark text att få ta del av ❤️ Känner med dig!
❤❤❤
Självklart är det ok att vara ledsen. Det är ok att känna alla typer av känslor, finns inget rätt eller fel ❤️. Beklagar verkligen sorgen. Tack för att du delar med dig.
❤❤❤
Stor kram till dig Joanna! Du har så rätt, du ska inte behöva må dåligt- eller behöva gömma din sorg. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor, oavsett om de är glada, förbannade eller hjärtekrossande känslor. “Allting kan gå i tu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”.. Du är så modig och stark, vilket även innebär att man ibland tilllåter sig att vara rädd, ledsen och ömtålig. Inte svag.
Skickar en stor kram till dig. Jag har gått igenom dubbla missfall, och förstår din sorg. Blir så ledsen av att läsa om det bemötande du fick när du gick igenom missfallet. Tillsammans är vi starka <3
❤️
Beklagar, all kärlek till dig❤️
Jag beklagar & saluterar i ett. Jag tror att du öppnar upp dig & skriver om det är fantastiskt både för dig & alla som läser. Jag har ingen egen erfarenhet av missfall, bara en oplanerad graviditet som var ack så mkt ångest men idag en fantastisk 6-åring, men möts av det runtomkring mig. Bästa & nära vänner, släktingar & kollegor – det verkar minst sagt vanligt! Självklart måste man inte dela med sig av allt, men att härbärgera det & förminska sorgen kan inte vara bra. Så tack för att du delar, min osäkerhet som anhörig blir också den mindre för fler gånger någon öppnar upp sig. Många gånger ligger det en mycket vacker lösning på de flesta saker som gnager oss att just öppna upp <3.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ skickar massor av kramar!
Med tårar i ögonen säger jag TACK!! för du skrev detta. Jag behövde dett. Du hjälper, du gör sådan skillnad. Var ledsen och sörj. Jävligt taskigt att svara dig så kallt ”det händer”. Ja, folk dör, det händer, men aldrig skulle man väl säga så? Så kallt! Stor varm kram till dig.
Massa kramar, starka du ❤️❤️
Så så så viktigt att prata om! Jag fick 4 missfall på rad under 2,5 års tid, varav ett skedde utomlands och jag behövde sövas och skrapas för att ta bort det (helt oförstående turkisk läkare som endast sa ”baby is dead”). Jag isolerade mig, orkade inte berätta för någon, vilket ledde till att nästan alla mina vänner försvann under tiden jag och min man försökte få barn . Önskade SÅ att jag hade haft orken och modet att berätta vad vi gick igenom. Istället slutade jag svara i telefon när mina vänner ringde, gick under jorden. Sitter nu 5 år senare med en 3 åring och en 6 månaders bebis hemma. Tack för att du delar!
Tack för att du delar med dig och jag är glad att det har gått bra. Stor kram <3
Efter en googling som bestod av ” Hur går man vidare från ett missfall ” så kommer jag in på detta inlägg som du skrivit.
Jag är bara några dagar in i all denna sorg av dimma, och var tvungen att skriva tack till dig som har uttryckt hur allt känns när man själv inte kan göra det just nu. Massa kramar.
Stor kram till dig ♡