JOANNA SWICA

Vad är det som får en människa att gå helt utanför sin comfortzone? Att släppa garden, blotta sin osäkerhet och känna sig som ett barn som för första gången upptäcker något nytt? Vad är det som driver den lusten framåt?

För mig så är det just alla dessa känslor i ett. Nyfikenheten som hela tiden kantas av osäkerhet och en nervositet. Små hugg av rädsla som talas tillrätta av modet som efter flera år av galenskaper har vuxit sig stark och nu är en dominerade egenskap hos mig. Glädjen över att se en utveckling. Kärleken till sin kropp. Tacksamheten över nya bekantskaper och möjligheter. Hopplösheten när man inte får till det men framförallt stoltheten när man förstår vad det hela handlar om. Alla dessa känslor i ett virrvarr. Det är vad som fick mig att anmäla mig på Utemagasinets Längdskidsläger.

I torsdags checkade jag in på Högbo Brukshotell som visade sig från sin allra bästa sida. Eller okej, för mig som aldrig har varit där innan och inte vet några andra sidor så kan jag inte direkt jämföra men det var verkligen en jädra bra helg att besöka stället på. Gnistrande vit snö, perfekt temperatur och strålande sol. Efter en halvtimmes fika samlades vi (ca 22 deltagare) och körde igång med första punkten på den långa agendan. Johanna Ojala körde genomgång av skidteknik med oss och därefter steg vi ut till Vallaboden för att få en genomgång av Lasse i denna i mina ögon väldigt långa procedur. Jag var väldigt tacksam över mina R-SKIN från Rossignol som visade sig vara betydligt enklare att hålla efter en vanliga skidor. Dessa skidor har jag även fått låna med mig hem under ett par månader vilket jag är evigt tacksam för. Men åter till vallningen! Det var riktigt roligt att få gå igenom alla stegen och faktiskt förstå varför man gjorde de olika delarna. Jag som aldrig förut hade sett ett par längdskidor fick snabbt ett nytt favoritord vilket jag spenderade resten av kvällen åt att upprepa.

“Glaajdet”

Ni hör ju. Ett suveränt bra ord.

Dagen avslutades med en väl komponerad tvårätters middag, ett glas rött och tidigt i säng. Det skulle bli en lång dag därpå.

Klockan 05:10 vaknade jag med ett ryck och tittade ut. Mörkt som i graven. Insåg att jag inte skulle gå upp fören om 50 minuter men kunde verkligen inte somna om då min kropp höll på att explodera förväntansfull energi. Låg och tittade på lite klipp på Youtube innan jag slutligen tog en dusch, drack en kopp kaffe och gick ner till Sofie som förberedde salen inför morgonyogan som skulle vara i en timme innan frukost. Ni som känner mig vet vad jag tycker om yoga, men jag gjorde mitt bästa fast att jag höll på att resa mig upp flera gånger då kroppen kändes som en tickande bomb. Allt jag kunde tänka på var att ge mig ut och testa skidorna.

Vilket jag fick efter en gedigen våffelfrukost. Calle från Rossignol fixade fram ett par Classic skidor till mig, drog på mig ett par pjäxor och placerade mig sedan i skidorna. “Så! Nu är du redo att göra stordåd!” Okej tänkte jag och satte ner mina stavar jag hade fått låna av Karin. Mössan gled ner, understället satt lite snett och jag vinglade till samtidigt som jag tog ett rejält stak-tag och åkte framåt i spåret på stadion.

Nej men se på fan. Det går ju!

Jag tog mig runt slingan på ca 400 m medan resten av gruppen samlades och tjöt i den lilla backen ner. “SER NI?! JAG ÅKER SKIDOOOOOR!” vrålade jag samtidigt som en äldre herre åkte förbi och tittade på mig som om dårhuset hade glömt att låsa ytterdörren.

Resten av förmiddagen spenderades med Johanna där vi gick igenom grunderna, nötte teknik och fick väldigt värdefulla tips. Jag kände hur jag utvecklades för varje meter jag åkte och när jag tillslut hittade fästet mitt på skidor och kunde börja trycka ifrån insåg jag att detta kan vara en ny sport för mig. Och Johanna, vilken jädra kvinna! Så ödmjuk och respektingivande på samma gång. Jag kände ett stort förtroende för henne och sög åt mig allt hon sa.

Efter 2,5h skidåkning var det dags för lunch och därefter skidstyrka med Johanna för att därefter ge sig ut i spåret igen tillsammans med Torbjörn Hägglund.  Det var en cirkus. Alltså för mig, alla andra skötte sig riktigt bra. Men jag hade lite svårigheter med balansen och när resten av gänget körde utfallsteg ner för en backe på sina skidor satt jag ner med ena knäet i skidan och vägrade resa mig upp. Det såg förjädra roligt ut. Bjöd på det och lovade mig själv obegränsat med kakor på eftermiddagsfikat om jag klarade mig igenom passet utan att bryta något ben.

Det blev massor av kakor.

Nu kommer vi till det absolut bästa på hela lägret. Mörkerskidåkningen! Herregud vilken religiös upplevelse det där var. Efter en genomgång med Silva som gick igenom de olika pannlamporna som vi skulle få testa under kvällens träning gav vi oss ut i spåret igen. Det var beckmörkt och den enda ljuskällan vi hade var elljusspåren och våra egna pannlampor. Jag, Lisa och Sofie bestämde oss för att åka 6.5 km och satte fart. Jag kände direkt hur jag jag flög fram och att dagens teknikgenomgång hade satt sig. Ett leende spred sig på läpparna och desto längre in vi kom i skogen och mörkare det blev märkte jag hur mina andetag blev mer rytmiska, pulsen sänktes och tankarna skingrades. När jag tillslut var mitt i skogen i ett totalt mörker där inte lampan lös var jag helt lyrisk. Herregud, varför betala för terapi. Detta är ju grejen! Jag fortsatte framåt, meter för meter och bara log. Allt stämde. Det enda som hördes var trädens knastrande, mina stavtag mot spåret och det svischande ljudet av mina skidor som gled fram i spåret.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut och ropade bakåt till tjejerna som jag trodde låg bakom mig. Vilket de inte gjorde och jag insåg att jag hade tagit fel väg och hamnat på 8.5 km spåret. Ahapp. Nu fick jag som jag ville, det skulle aldrig ta slut. Svetten började sippra fram och mina rörelser blev mer och mer långsamma. Tröttheten började komma rejält och jag började visualisera hur vinet skulle smaka. (Tips från mig till er, det funkar alltid.)

Så vips var jag inne i civilisationen igen och framför mig såg jag hur Lisa och Sofie stod med kameran redo. Hej hej!

Kvällen avslutades med fyrarätters och en dessertbuffé som tog mig med storm. Jag åt så mycket att jag fick gå på toaletten två gånger under natten. Och det var inte nummer ett vi pratar om då. Mehehe.

Dag tre! Jag vaknar vid sju och ligger stilla en sekund, hur känns kroppen? Nu kommer det göra rejält ont. Stiger upp. Skakar ut benen och blir nästan lite besviken – var är träningsvärken? Visst känns det i kroppen att jag har rört på mig och muskler som tidigare inte har jobbat på samma sätt har fått stå ut med en del, men det är inte alls den smärtan som jag trodde det skulle vara. Jag beslutar mig för att ge allt på morgonens skidpass och på YinYogan innan lunch bestämmer jag mig för att valla om skidorna och ge mig ut själv i spåret en sista gång efter att vi har haft vår avslutning på lägret. Det visar sig att Elle är inne på samma spår och vi bestämmer oss för att dra 5 km tillsammans.

Solen skiner, det är krispigt och vår runda går (om något stelt och kämpigt) bra! Jag åker ner för alla backar utom en som jag känner är lite för brant för mig då mina ben börjar ge upp när det kommer till balansen. Så jag går ner till hälften av backen och åker sedan ner resten av biten. När det kommer till sådana saker är jag helt prestigelös. Jag har inget behov att klara allt och pressa mig själv när jag känner rädsla eller obehag. Det kommer när det kommer.

Vilken helg jag har haft! Har upptäckt en helt ny sport, fått hänga mer med Sofie och hennes sköna syster Lisa, fått träffa sköna människor som Mathilda och resten av deltagarna. Vilken fantastiskt jobb Utemagasinet har gjort med denna resan och tack Sofie för bilderna. Stort tack till Sanna och Marie, så oerhört roligt att få träffa er och vilka powerladies ni är. Stort tack till Högbo som tog hand om oss och till alla coacher som lyckades med det något omöjliga – att lära en taktlös skåning att åka längdskidor.

Jag tycker verkligen man ska åka på något sådant här om man vill börja med längdskidor. Det passar verkligen alla nivåer och det är grymt för ens utveckling. Eller om man åker upp och tar en lektion bara, det kan jag tänka mig att göra i vår. Funderar faktiskt på att dra upp i februari igen och köra i en 1-2 dagar. Det vore så roligt.

Nu ska jag försöka stiga upp, mina höftböjare skriker och jag behöver en kopp kaffe till. Kram på er!