Joanna Swica

Jag var på en hälsoundersökning igår där jag vid ett tillfälle fick mäta min grepstyrka. Det var en liten, men markant skillnad i höger och vänster som inte stämde överens med att jag de facto är högerhänt vilket läkaren genast plockade upp. “Äh, det är för att jag har haft Guillain-Barrés syndrom, det hänger kvar lite med motorik, styrka etc..” sa jag i förbifarten och tänkte inte riktigt mer på VAD jag sa. Det är så inövat. En del av mig. Inget jag tänker på eller ursäktar mig med. Det bara är. Var. Dåtid. Jag lever nu.

Jag ser hur läkaren stannar upp. Tittar rakt på mig och säger “Vilken kämpe” och håller kvar min blick. Jag märker hur jag fryser till och inte vet vad jag ska säga. “Ja jo eh tack..” mumlar jag förvirrat och lägger mig sedan ner på britsen. Det hettar i ansiktet och jag blir märkbart obekväm. En känsla jag inte brukar känna, jag finner mig i allt och är ju den som skapar det obekväma många gånger. Efteråt går jag därifrån med en märklig känsla i kroppen. Hennes blick och direkta medkänsla och framförallt medvetenhet om vad jag har gått igenom dröjer sig kvar och gör det ett bra tag under eftermiddagen. Det är inte synd om mig påminner jag mig själv när tankarna tar över, mest för att klargöra för mig själv vad tankarna handlar om.Jag har jobbat så hårt med att inte definiera mig själv genom det som har varit och låta detta ta någon plats hos mig att jag ibland glömmer att stanna upp och faktiskt låta en friendly reminder passera förbi om vart jag befann mig, vart jag kunde hamnat och var jag är.

Min kropp är fantastisk på så många sätt. Jag är stark, uthållig och mår bra fysiskt som psykiskt. En del av mitt varför är att hålla den precis såhär. Att må precis såhär. Att ge den de bästa förutsättningarna och alltid jobba för att hälsan ska vara så pass stark att den klarar eventuell ohälsa. För det kommer komma, det är ingen garanti att slippa undan bara för att man sköter sig. Men jag kan förebygga och framförallt förhoppningsvis hantera det som kan komma. Jag vet hur det känns att inte kunna röra kroppen från halsen neråt. Att medvetet försumma min hälsa är inget alternativ. Inte av rädsla. Men av respekt. För då nu och framtiden.