JOANNA SWICA

Jag minns min mammas min i skärmen när jag tryckte upp min nya tatuering mot den lilla mobilkameran och samtidigt i en enda utandning hasplade ur mig ” ..och så har jag sagt upp mig också..!”. Hennes chockade blick som hade naglat fast sig vid bläcket som bredde ut sig på min underarm centrerades och mötte min. En djup inandning.

Ja, hennes dotter hade misst förståendet. Eller i alla fall glidit in i en sen tonårsrevolt.

Det tog några dagar innan det slog mig på riktigt vad jag hade gjort. Och det blev väldigt tydligt när jag fick svar av min chef via mail där han bekräftade min uppsägning och bokade in mig på ett möte. Paniken var ett faktum. Jag hade sagt upp mig från SOS International. Vidare i mailet följde en lång text som ännu en gång bevisade varför han alltid kommer vara den bästa chefen jag någonsin har haft (och förmodligen kommer ha då jag numera är arbetslös). Jag grät där jag satt i bilen och läste hans mail på telefonen. Jag snörvlade samtidigt som paniken kramade om mig från alla håll. Men han förstod, stöttade och ser mig som människa med behov. Men framförallt – påminde mig om att ta ett beslut är modigt och att jag gjorde rätt. Det var där jag insåg vad jag hade gjort. Det blev så definitivt. Och jag undrade hur jag egentligen var funtad som sa upp mig från ett bra jobb som har stöttat mig och låtit mig utvecklas under tre år. Ett jobb som gav en bra summa pengar på kontot varje månad. Var detta ett misstag?

Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning. Men jag vet att jag hellre tar reda på misstaget än spelar säkert. För när det väl kommer till kritan så finns det alltid jobb om det inte skulle flyga. Jag är rätt duktig på att servera öl om inte annat.

För första gången i mitt liv jag gör något utan att direkt ha någon plan. Visst har jag kastat mig ut under mina 31 (herregud) år och levt på feeling. Jag har designat phonetrucks inom telekom, stått i bar i London och hoppat på hotellprojekt i Marocko. Men jag har alltid någonstans bland alla yolo-beslut haft en underliggande plan B. Det är så jag funkar. Jag ser till att jag kan freaka ur genom att proaktivt se till att jag har vägen framför mig sopad. Ett kontrollerat kaos. Tänk er en snårig skog med en jävla massa gropar, raviner och fällor. Jag har i förväg rekat och gömt små rep, matsäckar och plåster under buskar och grenar för att kunna ta den där snåriga farliga vägen men ändå ha ett skydd. Det är en bra egenskap, jag vet det. Jag tänker ett steg längre. 

Och visst, jag har tänkt ett steg längre genom min buffert som fungerar som min “lön” just nu. Jag har inte tagit ut något från mitt företag vilket har gett en bra vinst och trygghet. Men där får jag tänka om nu. För det kostar att leva och framförallt om man ska tänka långsiktigt. Men det är ett annat kapitel som jag kan skriva lite mer om i ett annat inlägg. 

Att ta tjänstledigt var aldrig ett steg mot uppsägning. Det var en paus. Så att jag nu står utan jobb i augusti var inte en del av planen. Oavsett vad alla har sagt eller trott, min dröm har aldrig varit att vara egen företagare. Jag har alltid gillat tryggheten, mina 6 veckors semester och att tillhöra något. Enkelheten. Jag trodde inte det var det här jag skulle göra vid 31 års ålder och kommer nu behöva ta en väldigt snårig väg utan första hjälpen förband som hjälper mig på vägen. Jag vill tacka SOS för möjligheterna och kunskapen jag har fått med mig därifrån. Det är mycket tack vare min roll där som jag även vågar ta steget idag. För vem trodde att jag skulle vara delaktig att ta fram ett nytt bärgningsnätverk när jag började där? Jag visste knappt hur en bärgningsbil såg ut. Och där satt jag sen, efter 2 år, och upprättade avtal.

Jag har insett att man kan upptäcka en underliggande dröm som egentligen handlar om något helt annat än en titel eller yrke och helt plötsligt befinna sig mitt i den.

Medan alla i min närhet gifter sig och föder barn så har jag sagt upp mig, tappat bort lösenordet till mitt konto på Avanza där mitt aktiesparande ligger och puttrar och tackat nej till ett uppdrag med ett högt arvode för det inte kändes rätt i magen. 

Helt plötsligt känns den där tatueringen inte så chockerande va mamma? 

Så vad är jag nu? Flashbackprofessor är en titel vi skämtade vi i fredags efter x antal glas vin. Jag har så har jag så mycket i min profil, min kompetens, som gör mig till mer än en kreativ konsult som jag har titulerat mig själv som. Jag är projektledare, fotograf, skribent, eventskapare, inköpare, koordinator, digital strateg, föreläsare, atlet, influencer, bilbärgningsupphandlare, coach, förhandlare, resekonsult och en riktig jävla doer.

Kan man skriva det på Linkedin? Näe, det finns väl ett maxtak för hur många ord som ryms i profilen.

Hej jag heter Joanna Swica och jag är ett jävla Powerhouse.

Det får duga tillsvidare.