JOANNA SWICA

Fick en glad överraskning när jag vaknade igår och hade en drös med DM´s på Instagram från folk som hade sett mig i SJ Kupé. Fick bland annat dessa två bilder skickade till mig av en av er läsare (tack ♡) och när jag först såg uppslaget hajade jag till. Nog för att jag hade sett korren, men jag hade inte riktigt insett att det var så stora bilder. Och att den faktiskt skulle komma ut. Gjorde intervjun för ett bra tag sedan och hade lite glömt av de. Ha! Så mycket Joanna. Min inre gudinna aka hybris fick lufta sig rejält.

För er som undrar om artikeln och vill läsa lite mer gällande ämnet så har jag skrivit ett inlägg om det här. Förövrigt så är jag så sjukt tacksam för all att feedback ni skickar och att läsa om era bakgrunder och upplevelser. Känns så konstigt att höra från andra att vad jag gör inspirerar.

Som jag skrev på Instagram så får jag ofta höra att jag får det att ”se så lätt” ut och att jag verkar så himla orädd.

Vet ni, det går inte en dag där jag blir alldeles skakig och det går en rysning genom kroppen av vetskapen vad som väntar i augusti. Man blir lätt lite skadad av att umgås med andra högpresterande människor, människor som ser en Ironman som en självklarhet och en sak man river av, eller borde göra i sin träningskarriär.

Distansen är sjuk, prestationen får mig lika snurrig som när jag tänker på universum och jag känner att vi är lite smått galna allihopa.

Så nästa gång ni tänker att jag får det at se ”lätt” ut, tänk att jag har några procents ”liv-fucking-rädd” i mig som dagligen sveper igenom kroppen. Det är ingen självklarhet att göra en Ironman, även om det ibland kan framstå som det när man blir bekant med triathlon och dess värld. Jag fick så mycket frågor om varför jag inte gjorde en fulldistans förra året och mitt svar har hela tiden varit ”det var det sista jag skulle vilja göra i mitt liv och att halvdistanser funkade helt fint för mig. Jag vet inte vad det var som ändrades kring tanken på att göra en fulldistans i år, men min inre motivation är med mig och jag gör det för ingen annan än mig själv. Plus att jag litar på min kropp och vad jag har byggt upp. Den kommer Klara att genomföra 12 timmar utan att kroppen kommer gå helt i sönder och det är det viktigaste för mig. Min kropp ska hålla hela livet och när man en gång har blivit fråntagen det, så är man riktigt jädra mån om att inte fucka upp det.