Att skapa en rutin som förvandlas till något viktigare än siffror på ett papper.

 

Benen rör sig metodiskt framåt, jag höjer blicken, sneglar åt sidan och svarar på något Emma säger och riktar sedan blicken framåt. Fötterna greppar efter en fast punkt i den hala asfalten och jag känner hur kroppen spänns, hur bålen jobbar för att upprätthålla balans och en hållning som underlättar mitt löpsteg och tar mig framåt, förbi isfläckarna och den sluttande asfalten. Vi passerar Nacka och svänger in på vägen mot Gustavsberg, det står 9.9 km på skylten och klockan visar redan 9.2 sprungna kilometer. Jag frågar om vi ska sikta på att ta oss till Gustavsberg och därefter tar bussen hem, Emma nickar och ler samtidigt. Vi växlar upp, sträcker ut och fortsätter ut från den täta biltrafiken, ut mot naturen, vattnet och en strålande sol som skiner över frostiga trädtoppar.

19 km senare slänger vi oss ner i sätet på bussen tillbaka till slussen och börjar genast prata om nästa pass. Vi är båda överens om att det minst kommer bli 3 långpass innan årets slut. Och vi är båda rörande överens om att helgpassen numera är en stående bokning i bådas kalendrar.

Det är så tacksamt att springa med andra likasinnade och jag är så glad att jag drog ihop denna löpgruppen. Vi har nu sprungit 5 helger och jag kom på mig själv att sakna dessa löpturer när jag var på Hawaii. Det är så oerhört befriande att ge sig ut och tillsammans ta sig igenom 1,5-2 h runt Stockholm. Jag slappnar av, kopplar bort allt annat och låter kroppen jobba i en nästan meditativ takt.

Emma sa något till mig idag som satte sig i hjärtat, något jag ofta har tänkt på och något som jag uppskattar väldigt mycket. Hon sa att det är så skönt att kunna springa och inte behöva känna att hon måste prata. Att hon kan vara tyst. Vilket är så sant. Det är något även jag uppskattar, att inte behöva känna att jag måste hålla låda, prata eller fråga något. Att bara kunna vara tyst i någon annans sällskap, det ger en form av lugn och jag tycker det beskriver dessa löpturer ganska så bra. Det ger ett lugn i själen, att helg efter helg samla mil i benen, få vara ute, springa sig trött och bli alldeles bitigt röd om kinderna för kylan är så påtaglig.

Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, så länge jag kan springa så kommer jag springa. För det är en fantastisk frihetskänsla att med hjälp av sina två ben och gott sällskap skapa lyckorus och få kroppen att jobba sig fram till vackra platser runt om i sin stad. Att släppa stress, tankar och alla måsten, för dessa kan man ändå inte göra något åt när man springer och ge sig hän.

Det är beroendeframkallande och har kommit att bli väldigt viktigt för mig.

18

9 svar till “Att skapa en rutin som förvandlas till något viktigare än siffror på ett papper.”

  1. Underbart! Sugen att hänga med nästa helg, min sista i Sthlm. Sprang själv 22 km i helgen, runt Kungsholmen och Södermalm. Magiskt!

  2. Så fantastiskt att springa långpass och inte tänka, bara låta benen springa iväg. Inte någon tanke att det är jobbigt eller så, utan tiden tickar på, kilometrarna blir fler och sedan är man bara framme vid sitt ”mål”.

    Vad man har tänkt på under passet? Det är inte meningen att man ska minnas, men man avslutar alltid med en positiv känsla. Och man är så jävla bra. Kroppen är bäst!

    • Hej Linnea! Jag använder mig utav Reebok Floatride. Springer jag långt har jag även i en sula med extra stöd vid häl och fotvalv.

      Kram

  3. Åh. Du anar inte vilka löpcravings jag fick av det här inlägget! Pga graviditet har jag knappt sprungit på hela hösten, i början pga illamående (extra illa vid löpning av någon anledning och nu pga kan bara springa 200 meter innan jag blir kissnödig.). Har känts helt okej trots allt, men idag när snön har fallit över uppsala och jag läste det här så fick jag sådan enorm längtan efter att gå ut och springa på snöiga stigar och gator och komma in och värma mig med ett bad efteråt. Vet inte hur jag ska stå ut utan det hela vintern… Får hålla kvar den här bilden och ladda inför nästa vinter…

    • Hej Malena!

      Grattis till bebis först och främst, hoppas du mår bättre snart! 🙂

      Håll kvar bilden och ladda mentalt till nästa år, kanske du kan testa att cykla? Funkar det?

      KRAM

      • Tack! Jag gillar att cykla lite också, men det är ändå något visst med löpningen, som det du beskriver om känslan under och efter ett långpass. Har aldrig fått samma känsla av någon annan träningsform. Men det är trots allt bara några månader i ett förhoppningsvis långt liv som löpare. Igår efter att jag skrev kommentaren gick jag i alls fall ut och sprang 5 km i snön, njöt totalt av att höra knastret under fötterna. Kändes underbart med en så endorfinig löprunda som final inför min löparpaus,
        Ska leva länge på den 🙂
        Nu har jag köpt kort på Friskis och tänkte ge spinning en chans. Kanske kan ge den där känslan av att ta ut sig helt i alla fall. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *